Det vackraste jag vet
Karin älskar vandrarhemmets filosofi
Hon säger inte att det var bättre förr. Hon använder inte alls de orden. Däremot säger hon att det var en “annan typ av gäster” då, för tjugofem år sedan. Typen som bodde på hennes vandrarhem i skärgården alltså. De som möttes över kastruller och stekpannor i det gemensamma köket och i nästa ögonblick delade man ingredienser, middagsbord och livshistorier med varandra. Högg in och krattade grusgången för att lusten infann sig. Passade varandras barn som om det vore en självklarhet.
Det var tider då spånplattor och draperier utgjorde väggar mellan sängbåsen, och det var säkert inte alla som tyckte det var höjden av semesterlycka att höra grannen vända sig i våningssängen och dra igen sovsäcken. Prata, snarka, andas. Vakna.
Jag har själv varit med om mardrömsscenariot: hundra sängar i nyzeeländsk sovsal, indelade i kupéer om två våningssängar, avskilda från nästa kupé av en svajig skärm, och med ett skynke som dörr. När en väckarklocka ringde i ottan stod den skyldige och njöt av en dusch i godan ro, medan nittionio arga röster krävde omedelbar avrättning. Eller åtminstone omedelbar avstängning av det ilsket stegrande alarmet.
Nej, masslogi är inte alltid det roligaste som finns. Men idén är fin. Något av det vackraste jag vet, faktiskt. För vad kan väl vara finare än idén om att alla ska ha råd att åka bort ett tag? Att komma ut på landet, till en annan stad eller till ett annat land. Se något annat, vidga sina vyer. Och det till en billig penning.
Men vandrarhemmen är inte längre vad de brukade vara. Nu finns designvandrarhem med wifi och fjällstationer med spaanläggningar och gourmetrestauranger. Nya tider kräver nya grepp, och då är det särskilt glädjande när inställningen och känslan trots allt finns kvar.
Som när jag och mina vänner efter flera dagars vandring anländer till Kebnekaise fjällstation, som stoltserar med stilfullt komponerade trerättersmiddagar och eget bageri. Det är väl trevligt. Det är bara det att allt vi vill ha är en dusch och tak över huvudet, men hela fjällstationen är full. Skit också. Men så får vi den där trygga vandrarhemsblicken och ett löfte om att det ska ordna sig. Vi får sova i relaxen. Dit finns ingen annan väg än genom duscharna, så vi tar på våra muntraste miner, klafsar barfota över det vita kaklet och hejar automatiskt på alla vi ser, så där som man gör på fjället. Vi: tyngda av ryggsäckar, gammal skit och ett och annat renhorn. De: överraskade, rena och nakna.
Det finns ingen garanti för att vi kommer att ha samma tur nästa gång. Det kommer ju så mycket folk nuförtiden. Med helikopter. Sådana som vill ha snabb access till landets högsta topp och som gärna betalar stort och flott för sig. De vill nog helst ha en relaxavdelning befriad från sovsäckar och liggunderlag.
I skärgården är det också nya tider, säger hon som gör sin tjugofemte och sista sommar som vandrarhemsvärd. Städa själv är det inte många som vill längre. Dela rum med andra är det knappt tal om. Den tiden är förbi, men hon är densamma. Hon sätter upp lappar om ordning och reda i köket.
Hon har tid att prata.
3 Tre vandrarhemsfakta
Tyskland var först
1909 öppnades världens första vandrarhem i Tyskland. 1933 startade Svenska Turistföreningen (STF) det första svenska vandrarhemmet i Gränna, där en övernattning kostade 50 öre. Redan samma år etablerades ytterligare 28 vandrarhem i landet. Det äldsta som idag är i bruk är Skogsby på Öland, som funnits sedan 1934.
Rabatt i världen
I Sverige finns cirka 1 500 vandrarhem, varav nästan en tredjedel är anslutna till STF. Som medlem i STF får man rabatt även på en mängd vandrarhem i vida världen, som är anslutna till Hostelling International. hihostels.com.
Kolarkoja, någon?
Sveriges största vandrarhem finns vid Fridhemsplan i Stockholm, med över 100 000 gästnätter per år. Det minsta finns på Dalarö, i det gamla lotshuset med enbart tre rum, och det mest primitiva måste vara det i Skinnskatteberg: en kolarkoja utan vare sig el eller vatten.
Text: Karin Wallén • 2012-07-04
Krönika