Segling i Grekland – mat, dryck & hållbarhet i fokus

Segelbåten klyver vattenytan utanför Santorini. Svarta lavaklippor skjuter upp ur havet. På ön Thera klättrar byarna likt snöklädda alptoppar. Kritvita, med Europas mest spektakulära men också turisttäta vyer. Vi ankrar istället vid Therasia – ön som enligt lokalborna visar hur Santorini en gång i tiden var. Branta steg tar oss till toppen av bergskammen. Doften av timjan och varm asfalt blandas med salt hav och vi möter inte en människa, trots denna ljumna junikväll. Några katter spinner i de vita gränderna. En kvinna som hänger tvätt utanför sin port visar vägen till solnedgången. Ett torg, visar det sig, där ett par pojkar i Ronaldotröjor spelar fotboll mot kyrkväggen.

– När jag var ung såg hela Grekland ut så här. Inga bilar. Ingen elektricitet. Det enda man hörde var getterna och vågorna, säger Loucas Gourtsoyannis och blickar ut över öarna.

Loucas är vår grekiska kapten och en del av anledningen till att jag befinner mig här. Till följe har han före detta sjöofficeren Daniel från Frankrike. Deras resa har pågått i flera veckor, men min och passageraren Claudia Contis resa börjar här. En 10-dagars seglats genom Kykladerna tillsammans med Aegean Cargo Sailing – ett seglingsföretag som transporterar ekologiska och närproducerade produkter mellan öar i den grekiska övärlden längs en tusenårig, nästan bortglömd handelsväg. Samtidigt välkomnas turister in i besättningen för en kulturell och gastronomisk seglats i Grekland. Projektet är ännu i sin linda men Loucas har höga mål. Han vill bana väg för och segla mot en hållbar ”blå ekonomi” i Egeiska havet. Visa att det går att transportera gods med segel, solpaneler och vindturbiner utan att vara beroende av fossila bränslen. Den 76-årige mannen blickar vilsamt ut över bergen där en gyllene fullmåne just tittat fram. Längre ner i viken ligger båten ankrad – lastad med olivolja, vinflaskor, honung, ostar och bönor. En liknande last som på den grekiska mytologiska hjälten Odysseus tid.

Läs också: Stor guide till grekiska Kykladerna

Följande morgon vaknar jag till turkosskimrande vatten i en liten bukt på södra Schinoussa, en av fyra öar som utgör Småkykladerna. Vi anlände efter mörkrets inbrott efter tio timmars segling från Santorini och vaggades till sömns i den stillsamma viken. Nu blickar jag nyfiket in mot den karga ön där majoriteten av de 130 bofasta invånarna försörjer sig på fiske, jordbruk och i viss mån turism. Medan Loucas och Daniel väntar på lådor med bondbönor som ska fraktas ombord tar jag och Claudia jollen och ror iland.

Bondbönorna sägs ha kommit till ön på 1800-talet då familjer flyttade hit från Amorgos. Idag är det öns viktigaste handelsvara och en av Kykladernas mest karakteristiska råvaror. Den snustorra vägen slingrar sig upp till huvudbyn på ön. Getter betar på de gyllene markerna och en man bär en nyligen slaktad get över axeln. På en taverna dricker vi grekiskt kaffe och delar en bit galaktoboureko – en traditionell söt paj med frasig filodeg och krämigt inre. I en butik lite längre ner på gatan träffar vi Eirini och Labrini, en del av familjen Nomikos som försörjer sig på bönodlingen på ön.

– Livet på Schinoussa är utmanande men fantastiskt. Här på ön är vi som en enda stor familj och lämnar nyckeln i dörren ifall en granne vill titta förbi, säger Labrini och skrattar.

De visar stolt upp de gyllengula, torkade bönorna och uppmuntrar oss att testa röran som serveras på tavernan nere i hamnen. En stund senare slår vi oss ner i skuggan intill vattnet. Den krämiga bönröran fava smälter i munnen, den grillade bläckfisken är syrlig och xora – ett slags algsallad – beroendeframkallande.

Läs också: 4 drömmiga villor i Grekland du kan hyra i sommar

Kykladerna är en ögrupp på fler än 200 öar sydost om det grekiska fastlandet och utgör en del av de Egeiska öarna. Området har länge varit av historisk betydelse på grund av sitt geografiska läge, mellan fastlandet, Asien och Afrika – något som märks i såväl gastronomin som i välbevarade arkeologiska utgrävningar.

Under 70-talet var ön Ios en spirituell hippieoas som något senare blev en hedonistisk fest-hotspot bland unga festprissar. Idag är Ios rykte på väg att tvättas bort.

– Visst, det kommer ungdomar hit för att festa framför allt i juli och på stranden Mylopotas, men vi har ju hela ön! På Ios kan du hitta platser där du är helt ensam trots att det är högsäsong, säger Nicos Nicolakakis.

Mannen i uppknäppt skjorta och yvigt hår står och skakar en flaska med kapris på en strandbar i hamnen Ormos. Den ska vändas, bladas med vatten, salt och vinäger och så vila på nytt, i tre veckor. Sedan är den redo!

– Här, du får den. Bara du lovar att fylla på med vinäger när det är dags!

Läs också: 5 favoritöar i Kykladerna

Vi är inblåsta på ön. Vindarna är för starka för att segla vidare norrut, så vad som skulle ha blivit ett snabbt hämta-ost-stopp blir ett tvådygnsbesök.

Mitt på ön ligger gården Diaseli, som producerat getost i över 100 år. Recept har gått i arv i generationer, och de krämiga, smakrika ostarna vi lite senare får testa är inte bara en delikatess, utan ett stycke historia. Helen Haros låser upp dörren till ett vackert gammalt stenhus från 1700-talet där redskap, kläder och husgeråd än idag bevarats och avslöjar öns och gårdens hi­storia. För inte så länge sedan fanns knappt några vägar upp till gården. Nu är huvudvägen till och med asfalterad.

– I början av 2000-talet red min man fortfarande runt på en åsna ute på fälten. Tiderna förändras fort, säger Helen och skakar skrat­tande på huvudet.

Med ostlast i bakluckan på bilen skumpar vi söderut längs serpentinslingrande (sämre anlagda) vägar på bergskammen med vyer som får mig att tappa andan. Olivträd, kaktusar och terrasser som en gång använts till att odla vete varvas med karga kalkstensklippor. Några getter bräker intill vägkanten. Då och då ropar Loucas ”Hold on” och tar lite extra sats för att klara ett stenigare parti där dammet yr. ”I’ve never seen a homeland more strange and beautiful …” sjunger han och berättar om Nobelpristagaren Odysseus Elytis som skrivit texter om livet på öarna. Den jordiga vägen leder ner till små isolerade stränder utan en människa i sikte. Vi vandrar ut till ett fort och badar i vilda vågor i öst. På kvällen trängs vi med lokalborna på en liten taverna mitt på ön vid ett bord fullt av skålar med getgryta, auberginegratäng och fetaröra till tonerna av grekisk bouzoukimusik.

Livet på båten är avslappnat och familjärt. Vi hjälps åt att brygga kaffe och plocka fram frukt, bröd och marmelad till frukost. Vi går runt i rufsigt hår och tar en tupplur när vi behagar. Somliga dagar seglar vi nästintill hela dagen, andra lägger vi till i hamnar för att hämta eller lämna råvaror. Som passagerare är vi välkomna att delta så mycket eller lite vi vill i såväl segling som arbete. Men resan är ingen klassisk allt-inkluderat-semester. Detta är ett slags grekisk vardag där du följer med till producenter på öarna eller utforskar öarna på egen hand när Loucas fastnar i telefonmöten eller arbete med båten.

Solpanelerna täcker halva däck och en vindturbin som genererar el till båten surrar frenetiskt. Loucas är full av anekdoter. Han pekar på stjärnhimlen när mörkret har lagt sig och berättar sagor om Venus, Jupiter och Mars. Han delar med sig av mytologier från öar vi passerar och berättar mer om projektet han brinner så starkt för. 

– Huvudsyftet för Aegean Cargo Sailing är att skapa medvetenhet, en rörelse! Att vi kan använda segel som transportmedel för att frakta lokala råvaror och samtidigt ta med passagerare till det autentiska Grekland.

Det kooperativa företaget grundades av svensken Jan Lundberg – en aktivist och seglare som spenderade större delen av sitt liv i Kalifornien men tog sin familj över Atlanten och grundade projektet i Medelhavet 2016. Då han gick bort 2018 tog Loucas över rodret, skaffade större båtar, började undervisa i skolor och hamnar och kontaktade lokala politiker för att sprida medvetenhet.

Hittils har Aegean Cargo Sailing främst drivits av bidrag, men en allt viktigare pusselbit är att betalande gäster följer med på båten – idag fyra platser per rutt, men målet är att låta 16 segelbåtar cirkulera i det Egeiska havet liksom större segelfraktfartyg som går till Italien.

Sifnos brukar kallas för de grekiska öarnas gastronomiska huvudstad. Här går fiskehistorien långt bak i tiden, oliv- och mandelträd växer på terrasser där getter betar fritt, kapris växer vilt i stenklyftorna och lerkrus värmer långkok över nätterna. Men det var främst på grund av kocken Nikolaos Tselementes som Sifnos sattes på kartan. Han skrev i början av 1900-talet kokboken Odigos Magerikis – idag en stapelvara för varje grekiskt hem likt rutiga kokboken i Sverige.

Vi seglar in i viken Seralia på öns östkust. Några små benvita stenhus med bord och stolar utplacerade på klipporna skimrar i det gyllene kvällsljuset, några ungdomar badar och på berget ovanför breder den historiska staden Kastro ut sig. Stenhusen visar sig vara Cantina Sifnos – en opretentiös taverna med största fokus på hållbarhet och där 90 procent av ingredienserna kommer från fiskare och bönder på ön. För att ta sig hit finns det två vägar: havsvägen eller de 99 trappstegen som slingrar sig ner längs bergskammen. I en rök ligger rödbetor och aubergine och mjuknar, brödet bakas i stenugn och grönsakerna skördas efter säsong. Kocken Georgio Samolilis möter oss på stenstranden och tar emot kartonger med ostar, bondbönor och öl. Att jobba med råvaror som fraktats hit med segel från närliggande öar är nytt för restaurangen, men lirar väl med deras ideologi.

Missa inte: 10 guldkorn i Grekland – byar, öar & städer

– Vi försöker upptäcka gamla traditioner från öarna och lyfta råvaror som kanske en gång i tiden bara använts i hemmen, säger Georgio och häller upp smörigt, iskallt vin i glas uppe på stentrappan till restaurangen. Till detta serverar han friterade kikärtsstänger med yoghurtdipp – en modern version av den klassiska rätten revitha, en sorts ärtsoppa som man traditionellt kokar varje lördag, som ställs in i ugnen över natten och äts efter kyrkobesöket på söndagen.

– Mat är så mycket mer än bara mat. Det är historia, kultur, geografi och vetenskap. Det är att lära känna en plats!

Senare på kvällen tar vi trapporna upp till en liten vinbar som klättrar på klippkanten i Kastro. Himlen skimrar i rosa toner och Sifnos blånande berg breder ut sig bakom mig. Min kropp vill bara utforska alla dess vrår. Men vinden säger något annat. Nästa morgon drar vi upp ankaret tidigt. Det gäller att vi hinner fram till Antiparos innan vinden mojnar. Sedan sägs det bli stiltje i flera dagar.

– Seglen talar till dig, titta på dem bara! säger Loucas och pekar upp mot de två buktande seglen som formar sig utefter vinden.

Han förklarar vindriktningar och hur små ynka justeringar och knep kan få båten att glida fram snabbare. Mitt i allt brister han åter ut i sång, What happened to the thunder med Mikis Theodorakis. En sång som passande nog stämmer in på dagens väderlek. Vi seglar i ett ynka knop, badar från badstegen och tar en tupplur under klarblå himmel innan vi äntrar krönet på Antiparos. Havet, som i början av veckan var nyckfullt och vilt, är nu en spegelblank pöl.

Antiparos visar sig vara en gemytlig ö som en gång i tiden varit en del av storebror Paros men separerats av en jordbävning. Den rofyllda huvudbyn är bilfri och en enda väg slingrar sig över ön som inte är större än Halmstad. Trots småskaligheten känner jag mig långt ifrån ensam som svensk på ön, något som bekräftas av kocken Vanna Vrettou på restaurang Kalokéri som möter oss för en ostleverans.

– Antiparos brukar kallas för Lilla Skandinavien, säger hon och berättar hur ön förändrats mycket de senaste tio åren, men på ett mer sofistikerat sätt än andra grekiska öar.

Själv flyttade hon hit från Aten då finanskrisen slog till 2005. Hon och hennes man förlorade sin restaurang, fick sälja sitt hus på Paros och starta om på nytt. Idag är inte utmaningen att få gäster, utan att lyckas skapa en efterfrågan på de traditionella maträtterna som sakta håller på att dö ut.

– Trots att Kykladerna har legat i civilisatio­nernas korsning har man genom århundraden lyckats bevara traditioner och kulturarv. Jag menar, fenicierna kom och inget hände, turkarna kom – likaså. Men så kom turisterna …

Vanna tar en konstpaus och tittar på mig.

– På 80 procent av restaurangerna kan du hitta Ibericoskinka från Spanien! Det vi har bevarat i generationer är i fara och vi måste marknadsföra det, som något nytt.

Utan att jag lagt märke till det har bordet fyllts av skålar och fat med bönröror, vinbladsdolmar, friterade ostar och färsk fisk. Traditionella kykladiska rätter serverade på ett modernt sätt. I takt med att solen sjunker vaknar gatorna till liv. Ute på gatan passerar den amerikanske skådespelaren Matthew McConaughey. Han är inte den enda kändisen som brukar hänga på ön, får jag höra. Hit kommer såväl Ryan Gosling som Whoopie Goldberg. Och Sean Connery brukade gå runt i kilt på gatorna, medan Tom Hanks har ett hus lite längre bort på ön.

Nästa morgon hyr vi cyklar och tar vägen söderut. Antiparos är exklusivt, men ännu bevarat. Trots de lyxiga villorna som klättrar på bergskammarna har större delen av naturen lämnats ifred. Strandbarerna är få och vikarna turkosa och orörda. På kvällen fångar vi den lilla vind som erbjuds och tar oss över till Paros där vi korkar upp ett vin från Santorini och plockar fram bönröra från Schinoussa och ost från Ios. Min resa börjar närma sig sitt slut. Råvaror är hämtade och lämnade. Nästa stopp är öarna Syros och Tinos innan båten slutligen når Aten och en ny gastronomisk runda i den grekiska övärlden tar vid. Loucas telefon går varm. Nya order dimper in och allt fler tycks ha hört talas om båten där råvaror fraktas med segel. Som ­våra förfäder gjorde, utbrister någon. När kommer ni nästa gång? undrar en annan. Jag lutar mig tillbaka och betraktar den 76-årige mannen som vänder sig mot mig och leende höjer på ögonbrynen. 

– Jag kommer att kunna dö lycklig i vetskapen om att jag åtminstone kämpade för rätt saker.

Läs också: stor guide till Kykladerna

---

Text: Karin Wimark • 2023-07-07
Grekland • Restips • Reportage • segling