Bangkoks kinesiska hjärta – matresa genom Chinatown

Chao Phraya ligger insvept i ett rosagult metalliskt skimmer. Floden och morgonen sveper med sig en lätt doft av avgaser när pilande båtar med pendlande Bangkokbor korsar stadens kroppspulsåder. Vattenvägen för också med sig drömmar och hopp. Floden har varit vägen in i huvudstaden Bangkok i århundraden. Varor har tagit vägen hit via vattnet. Människor, kulturer och idéer har anlänt från floden.

Nu stävar båten rakt in i gryningsstaden som precis vaknat efter den långa becksvarta och fuktiga natten. På avstånd hörs dånet när den väldiga metropolen frustar igång för ännu en hektisk dag. Men här ute på vattnet är vi pausade från frenesin och den värsta hettan.

Jag tittar nyfiket omkring mig. Tempeltaken lyser varmskimrande, höghusen går från mystiska dallrande figurer i tjockan till klara utropstecken när solen vinner alltmer över natthimlen. De stora lyxhotellen på första parkett tävlar om vem som erbjuder mest prakt. Traditionella träbåtar med sirliga tempeltak blir omkörda av moderna expressbåtar som kortar ner tiden mellan hem och arbete.

Min pendlingsgranne Chawalit berättar att han under studenttiden bodde en bit uppför floden. Han pekar obestämt framför sig in i grådiset. Jag kisar lätt mot den östra flodbanken och föreställer mig hur den här myllrande staden en gång tog form.

1782 uppförde den nyutnämnde kung Rama I en ny huvudstad på östra sidan av floden Chao Phraya. Hans föregångare kung Taksin hade valt att bygga en stad på västra banken och Thonburi. Men Rama I ville annorlunda. Han kallade den nya staden Bangkok. Kungadömet har sedan dess hetat Rattanakosin.

Efter den siamesiska revolutionen 1932 ändrades styrelseformen och landet övergick från absolut till konstitutionell monarki. I de sumpiga markerna utefter floden lät Rama I uppföra Grand Palace, det kungliga kapellet Wat Phra Kaew och Wat Pho som än idag skimrar där borta över vattnet.

Läget på östra banken var mer strategiskt, det visste kung Rama I som fram till störtandet av dåvarande kung Taksin verkat som general och gick under namnet Chao Phraya Chakri.

Han flyttade dessutom det teochew-folk som bott nära Taksin på andra sidan vattnet. Teochewerna var av kinesisk härkomst och duk- tiga handelsmän. Nu fick de istället bebygga ett område strax utanför stadsmurarna, nedströms från centrum av den dåvarande staden. Med deras kunnande och det strategiska läget blomstra- de den nya staden och allt fler immigranter från Kina flyttade hit. Kärnan i dessa immigranters nya bosättning blev Sampheng en bit upp från floden.

Det är hit jag söker mig när jag hoppar av båten den här tidiga morgonen.

Då var det här ett träskområde med bara en liten väg som ledde in i den muromgärdade staden Bangkok. Nu är det ett urbant lapptäcke som sytts samman med några kraftiga trådar, huvudgatorna som skär genom de nyare delarna av kvarteren. Men i andra delar av Chinatown är den gamla bebyggelsen kvar med gränder som leder från floden upp mot hjärtat av stadsdelen.

Jag slinker in på Old Yisheng Shop, ett stimmigt litet kafé som har legat här sedan 1920-talet. Här sitter kanske ättlingarna till de teochewer som anlände på 1700- och 1800-talet, tänker jag samtidigt som jag sippar på det smakrika kaffet och njuter av det rostade kayabrödet som är dränkt i kokosnötskräm.

Nu på morgonen är varje bord upptaget av äldre herrar som läser tidningen, och jag njuter av kaffet. Samtalet är så högljutt och inlevelsefullt att jag nästan får lust att flika in någon kom- mentar även om jag förstås inte förstår ett dugg.

Jag fortsätter vandringen på skuggsidan av gatan. På 1800-talet rasade flera stora bränder i det trähustäta Chinatown. När bara askan var kvar fanns det utrymme för att bygga flera breda vägar genom bebyggelsen. Yaowarat Road anlades under Rama V:s tid. Vid förra sekelskiftet var Chinatown Bangkoks kommersiella hjärta, liksom dess syndiga näste med spel- och opiumhålor, nattklubbar, och bordeller.

Idag är Yaowarat ett av stadens kulinariska centrum, kanske det bästa, inte minst om du gillar gatumat. I en gränd som är så trång att två personer knappt kan mötas slår jag mig ner och sörplar snart på nudelsoppa med fläsk. Soppan tillreds på ett kök längs ena väggen. Den unga kvinnan som står och drar sleven i långsamma rörelser svettas ymnigt. Luften står still härinne. Längs den andra väggen står fyra små bord med rosafärgade plastpallar.

Vid borden sitter affärsmän som njuter av matstoppet på sitt favorithak på väg hem från jobbet.

När jag tackar för mig och hittar ut ur gränden har skymningen tagit ett bastant grepp om gatorna. När mörkret anländer är det som om gatorna hoppar jämfota av glädje. Kulörta lam- por strålar ovanför gatorna, neonskyltar blinkar från fasaderna och gatuköken både lyser och larmar, medan avgaserna från ettriga tuk-tuk-taxis lindar in allting i en förförisk men inte så sund dimma.

Kvarteren går från lågmält oansenliga till vildsint vackra. Och med ljusen lockas hungriga lokalbor och tillfälliga besökare ut ur sina gömslen. I en stillastående tuk-tuk sitter en liten kille, på sin höjd tio år gammal. Våra blickar möts och jag ser att han är trött. Kanske trött på att vara med pappa på jobbet så här länge. Trött på att vänta. Han vilar huvudet i handen och tittar förstrött mot rörelserna framför sig.

Ambulerande vagnar med friterade degknyten, pannkakor, glass, nudlar och skaldjur. Det är nu Chinatown blir som mest aptitligt, även rent visuellt. När natten sänker sig över kvarteren och rosa och röda lanternor och rislampor sprider sitt förföriska ljus är det mycket enkelt att tappa både tids- och rumsuppfattning.

Nästa morgon tar jag tunnelbanans blå linje till Chinatown och hoppar av vid Wat Mangkon. Från den stora gatan Charoen Krung viker jag av in i gränderna. Den nya tunnelbanelinjen som invigdes 2019 var efterlängtad, nu går det så mycket enklare att ta sig till de här gamla kvarteren från andra delar av staden.

Tunnelbanan för förstås med sig nutiden in även i de här kvarteren. Men ännu fortsätter livet på gatorna som det alltid har gjort. Dim sum-hak, nudelrestauranger, grönsakshandlare och små kötthandlare avlöser varandra. Butiker som kränger billiga plastleksaker från Kina, husgeråd och kläder ligger tätt intill varandra i ett oge- nomträngligt nät av upplevelser. Stora tygdukar hänger över stånden och butikerna som skydd mot den värsta värmen från solen.

Jag dras mot en stark, meditativ sång som letar sig in i det kakofoniska ljudet av vardagskommers. På en sidogata till den tokpyntade marknadsgatan, lite undangömt, ligger Leng Buai. Templet är det äldsta i Thailand. Ett teochew-tempel som stod klart 1658. Men vissa anser att det var färdigt hundra år senare, då chareonchai-folket slog sig ner i området. Byggt i teochewstil är det färgsprakande dekorerat med drakar på riskornsformade pelare.

Templet innehåller föremål från Ming- och Qingdynastierna, enorma guldskimrande buddhastatyer, och ett par stora drakar som tittar mot varandra pryder taket. På pelarna vid ingången finns fler drakar, dramatiskt utmejslade ur träet.

Vid ingången står en uråldrig imponerande klocka, byggd av kejsare Tao Kwong vid slutet av Qingdynastin som varade i nästan 300 år och slutade i början av 1900-talet.

Hit kom kinesiska affärsmän för att visa sin vördnad – och öka på sin omsättning. Om man uppförde sig väl skulle det avspegla sig i ens affärer, det var den outtalade överenskommelsen. Templet var förstås också en utmärkt mötesplats och ett ställe för socialt umgänge och är det än idag.

Inne i byggnaden, som har formen av ett berg, står unga munkar prydligt uppställda i sina saffransfärgade tyger och med handflatorna sammanförda. En klagande meditativ slinga som åtföljs av taktfasta metalliska slag cirkulerar runt i lokalen. Framför munkarna sitter en samling åhörare i stilla bön. Runt omkring dem sitter tillfälliga besökare från hela världen. Kameror och telefoner används flitigt. Selfies och porträtt ska föreviga besöket på den legendariska platsen. Been here, done that.

Jag dras ständigt bort till Odeon Circle och den stora portalen till Chinatown. Men det är inte rondellen eller Chinatown Gate som lockar, utan Odean Crab Wonton Noodle runt hörnet på Charoen Krung Road runt hörnet. Hit kommer man inte för inredningen, som verkligen är helt ogenomtänkt. Allt fokus ligger istället på krabborna som familjemedlemmarna sitter och förbereder längst inne i den smala lokalen.

Mamman preppar, dottern tar upp beställningar och pappan lämnar då och då sin plats över de rykande grytorna för att ta en lov runt restaurangen, hälsa på oss gäster och nicka gillande åt innehållet i våra djupa skålar.

I intilliggande Soi Nana ligger gallerier och hippa butiker vägg i vägg. När jag äntrar byggnaden på nedre plan kommer jag rätt in i en blomsterhandel. Vid bordet sitter två manliga florister och formar färgsprakande buketter. Jag tar trappan upp till övervåningen där det serveras kaffe och bakverk. Wallflowers liknar inget annat i Chinatown. En pust av en urban samtid som letat sig in i de uråldriga kvarteren.

Jag beställer en filterkaffe, slår mig ner vid ett litet bord och pratar med min bordsgranne, Seoulfödda Yang Park, som är här och arbetar.

– Fiket är mitt kontor … eller mer som mitt vardagsrum, rättar hon sig själv och skrattar till.

– Jag kan liksom inte slita mig från det här kaffet heller.

Soi Nana har ena benet i framtiden och det andra i dåtiden. Trendiga restauranger, ölbarer, designbutiker och svala gallerier, som 23 Bar & Gallery som visar samtida lokala konstnärers alster. En katt ligger utanför galleriet. Kring halsen har han ett halsband med tolv glänsande bjällror som visar vem som är kungen på den här lilla gatstumpen.

Jag traskar ut ur samtiden och tillbaka in i det förgångna, smiter längs väggar och beundrar de fina 1920-talsfasaderna. Nu drar kvällen igång igen och från gathörnet framför mig hör jag det bekanta ljudet av pryttlar och grytor som förbereds. Jag vandrar planlöst runt i kvarteren för att hungern ska återvända inför nästa session över grytorna. Med mörkret vaknar aptiten och Chinatown.

---

Text: Jonas Henningsson • 2021-11-22
Asien • Thailand • Bangkok • Reportage