En jävla röra!

2016-03-14 15:24 10 kommentarer
Kategori: personlig, tips & sånt, vardag

"Stuck Together With God's Glue” En grupp människor väntar på solnedgången vid "Refugi De Muleta” utanför Port de Sóller, Majorca. (Photo by Martin)

2015 var på många sätt ett turbulent år. Döden kom tidigt, redan i januari, jobbet tog stryk, musiken tystnade och sen kom sommaren och döden vinkade på håll igen ett par gånger till. En kort turné tog form i Tyskland och en fotoutställning genomfördes i Sóller. Jag blev förförd av Berlins modescen, ett finger gick av, vänskaper bröts och insikter växte. Och i november kom döden och hälsade på igen. 
 
 - Det har varit en jävla röra helt enkelt. 

Bloggandet på Vagabond är frivilligt och sker utan någon form av ersättning och trots att jag gillar att skriva här på bloggen har det av massor av skäl således tvingats åt sidan. En prioritering som inte bör förvåna särskilt många. 
 
Dessutom bär jag med mig idén om att det ska ge en positiv resonans att skriva om och från en sådan här plats, vilket har varit svårt att få fram utan att bli krystat och tillgjort. Nu känns det i och för sig fortfarande ganska krystat och klämkäckt att skiva något klichéartat reseinlägg, så jag tänkte att i stället för att vänta ännu längre med att skriva så får detta inlägg bli mer rakt på sak. 

Öppna spjäll och utan vaddering. Inget att hålla tillbaka, inget att ta hänsyn till. I den här spalten är jag både skribent och redaktör och om Vagabond tröttnar så må det vara hänt. 
 
Ibland behöver man bara få gnälla av sig all skit som lägger sig på lager. Liksom ställa sig upp på bussen, i kassan på ICA eller i bankkön och säga: "Nu får det vara slut på de här dumheterna! En buss som du inte kan köpa biljett till? En matbutik som säljer medicin? En bank som inte hanterar kontanter? Vad är det här för trams?"
 
Eller flyga i shorts? Ta med egen smörgås på kafé? Ta av sig barfota på tåg? Låta en 5-åring bestämma vad ni ska ha till middag? Fredagsmys? Paxa ett bord och sen ställa sig i kön? Selfie-pinne? Måste vi verkligen beställa kaffe på Europas alla språk? Kändisar på sedlar? Schlagerfestivalen? 

 - Och så alla dessa förbannade experter!
 
Mallorca växer i popularitet. Vad det verkar mer än någonsin. Och som alltid när något blir populärt och trendigt, det kan vara en land, en stad, en stadsdel eller en bar, så raderar det stigande antalet besökare ganska snart det som en gång gjort det hela intressant från början. 
 
Den uppåtgående kurvan av popularitet och den dalande kurvan av genuinitet följer båda tidslinjen tills de möts någonstans där på mitten. Tillsammans skapar de ett kryss som tydligt markerar brytpunkten då något som en gång var levande, numera bara är dött och innehållslöst. Något en gång attraktivt har degraderats till en attraktion. 
 
SOHO på Manhattan och Williamsburg i Brooklyn är troligtvis de mest kommersialiserade exemplen. Men även hela länder som Thailand, stadsdelar i Berlin, London, Paris och även Stockholm, eller kända barer som "O'Donoghue's" i Dublin eller "Sloppy Joe's" i Key West, har alla drabbats av konsekvensen av deras egna popularitet. 
 
Det som en gång gjort dem unika och attraktiva är sedan länge dött och kommersen, logotyperna och strukturen har tagit över. Besökarna vallas på led likt Disneyland och man tittar istället för att delta. Det är en modern distansering som dessutom även filmas och fotas i oändlighet. 
 
Få verkar genomskåda skådespelet. De som en gång levt och verkat har inte längre råd att vara kvar och de som är kvar vet vad som krävs för att fylla dagskassan. "The show must go on" och under bara det senaste året känns det tyvärr som Mallorca påbörjat samma resa. 
 
Det passerar nämligen inte en dag utan att jag någonstans, via någon rubrik, länk eller löpsedel, ser vad andra tycker att vi "måste göra på Mallorca". De berättar högt och tydligt för allt och alla om den bästa restaurangen, det trendigaste kvarteret, den där hemliga baren, solnedgången på stranden och klubben som alla måste gå på. Guiderna pekar med hela handen innan man raskt går vidare till nästa event. Allt är färdigpackat och vrids, vänds och kramas sönder till sista droppen. 

Det är ett resandets quick-fix. Ett happy meal av kultur. En värld i gladpack som paketeras för "bästa möjliga upplevelse". Och jag är så trött på alla som vet bäst. Alla som varit här längst. Alla som snackar så mycket - men lyssnar så lite. 
 
För det var därför jag kom hit. För att lyssna. Att stanna upp och känna hur livet forsar igenom en. Att känna tårarna komma. Att bli överväldigad. 

Trender kommer och går, det vet vi alla vid det här laget, och om något eller ett par år är det någon annan ö eller annan ort som ska exploateras till förbannelse (Lissabon ligger t ex bra till på den listan). Experterna kommer fortsätta sin tävling och Mallorca kommer åter lämnas åt sitt öde med flagnad färg och vissna skyltar. 

Men jag är inte här för att bli bäst på vad ön erbjuder. Jag är här för att bli ett bättre jag och mitt Mallorca, min relation med denna magiska ön är min egen. Den hjälper mig att gå framåt oavsett popularitet. 
 
Om du kommer hit och lyssnar med mig så blir ön också din, på ditt sätt och på dina villkor. Ingen annans. Vi skiter i dom och låter ön läka det som läkas behövs. För det är det som den här ön gör - och har gjort - i hundratals och åter hundratals år. Mallorca är magisk helt utan vår hjälp. 

 
//M. 
 
 ===
 
Ps. Jag vill ta tillfället i akt och promota mitt egenproducerade fotomagasin "DELAFOI Photo Exhibition Magazine", en tidning i begränsad, signerad och numrerad upplaga. Inte för att detta ska bli en portal för mitt eget fotograferande, utan för att just det här numret uteslutande innehåller bilder från Mallorca. 

2016-03-14 15:24 10 kommentarer
Kategori: personlig, tips & sånt, vardag