Tågluff till Yttre Hebriderna – en drömresa till vindpinade öar

Tanken på att besöka den vindpinade, karga ögruppen i Atlanten utanför Skottlands fastland har vi haft i flera år. Det är något speciellt med öar mitt ute i havet, öar dit färjorna ibland inte kan gå på grund av stormar och hög sjö. Lusten och längtan blir inte mindre efter att ha läst miljöbeskrivningarna i Peter Mays prisbelönta romaner om kriminalkommissarie Fin Macleod som återvänder till ön Lewis på Yttre Hebriderna där han växte upp för att utreda ett brutalt mord.

Lägg därtill att det är läge för en riktigt lång resa. Vi är båda pensionärer men arbetar fortfarande. Att jobba på distans funkade bra redan under pandemin. Alltså packar vi ner laptops och laddare och det allra nödvändigaste i ryggsäckarna och köper varsitt Interrail-kort för tre månaders obegränsat tågluffande.

Spontanitet under lågsäsong

Vi bestämmer oss också för att resa under lågsäsong då det är lättare att hitta boende under denna period och inte lika knökfullt på tågen. Vi vill ta dagarna som de kommer och kunna stanna lite längre på platser vi gillar. Men målet för resan är Yttre Hebriderna, dit ska vi.

Det enda vi planerar i förväg är hur vi snabbast ska ta oss från Sverige till Storbritannien. Skälet: vår dvärgtax Peps ska också med. Han är redan rabiesvaccinerad och utrustad med EU-pass för hundar. 

Samma septembermorgon som vi lämnar Stockholm får Peps en obligatorisk avmaskningstablett hos veterinären. Därefter har vi max fem dagar på oss att ta oss till England. Om vi missar den deadlinen blir vi stoppade vid gränsen. Men första delen av tågresan går som en dans. På tre dagar tar vi oss till Hoek van Holland där vi ska ta Stenas nattfärja till Harwich, via övernattningar i Köpenhamn, Hamburg och Rotterdam. Väl framme med Peps på brittisk mark kan vi andas ut. Sakta börjar vi dra oss norrut. 

Efter några dagar på Sandras Backpackers i Thurso i norra Skottland och en veckolång avstickare till Orkneyöarna tar vi tåget till Inverness och därefter bussen till hamnstaden Ullapool. Därifrån går två färjor om dagen till Stornoway, den enda staden på Yttre Hebriderna. En överfart på strax under tre timmar.

Vår plan är att utforska Yttre Hebriderna från norr till söder. Väl där får interrailkorten vila en månad. På de 70 öarna, varav 15 är bebodda, finns inga tåg. Men det går att ta sig runt och mellan öarna ändå, med färjor, lokalbussar och hyrbil. 

Eller varför inte på cykel eller till fots, som Annie från London gör, trots att det är början av oktober och vädret oftare bjuder på regn och hård vind än solsken.

Checkar in hos lokalborna

– Har ni hört talas om ”The Hebridean Way”? Man kan faktiskt fotvandra från Vatersay i söder till Butt of Lewis i norr, över tio öar, tipsar Annie som vi träffar i köket på Heb Hostel i Stornoway.

På det familjeägda vandrarhemmet bor vi i en Shepherds hut, en fåraherdevagn i trädgården inredd med dubbelsäng, kokplatta med ugn och liten soffhörna. Toalett och dusch samt tvättstuga finns i ett hus intill. 

Vi trivs så bra på de tolv kvadratmeterna i vår ”hutt” att vi stannar där i två veckor och har den som bas medan vi utforskar öarna i norr. Det är också väldigt lätt att förälska sig i Stornoway, där 7 000 av ögruppens 27 000 invånare bor.

Läs också: Tågluff i Europa – 5 episka rutter

I Stornoway finns allt: flera förstklassiga fish & chips-hak där koljan kommer direkt från fiskebåtarna i hamnen, pubarna The Criterion och MacNeills, kaféer, restauranger, bokhandel, slaktare, postkontor, bibliotek, delikatessbutik och två supermarkets.

Det är fullt möjligt att ta sig runt med lokalbuss på stora delar av Isle of Lewis and Harris. Men turtätheten på vissa sträckor är inte den bästa. Då är hyrbil ett säkrare alternativ. 

En dag gör vi en resa genom den hebridiska historien och besöker 5 000 år gamla Callanish Standing Stones, brochen i Carloway, en tornbyggnad troligen byggd på 200-talet e.Kr och Gearrannan Blackhouse Village från 1600-talet. En annan dag kör vi till Luskentyre Beach 7,5 mil söder om Stornoway. Stranden på South Harris är en av de största och mest spektakulära i Storbritannien och den har blivit framröstad som en av världens vackraste.

Mot de södra Yttre Hebriderna

Efter två veckor tar vi färjan från Leverburgh och vidare till North Uist, Benbecula och South Uist. Öarna på den södra delen av Yttre Hebriderna är inte lika tätbefolkade som de i norr. Vi stannar några dagar i Lochmaddy, ett paradis för sportfiskare, och på byns hotell äter vi pizza med pilgrimsmusslor och skotsk blodpudding. En udda kombination, men faktiskt riktigt gott.

Därefter fortsätter vi till Lochboisdale och upprättar en ny bas på Brae Lea Guest House som drivs av Rupert Marshall från södra London. För några år sedan avbröt Rupert en forskarkarriär, flyttade till Yttre Hebriderna och startade sitt B&B. 

Rupert är inte bara en fantastisk värd. Han är även en fenomenal guide och förser alla gäster med en egenproducerad handbok med tips om både sevärdheter och matställen man absolut inte får missa.

– Ni måste äta lunch på AM Politician i Eriskay. Puben har fått sitt namn efter ett skepp, fullastat med whisky, som sjönk i vattnet utanför byn 1941. En händelse som också skildras i långfilmen Whisky Galore, berättar han.

Vi tar såklart bilen dit, beställer ”Local hand dived scallops”, en av pubens specialiteter, och blir inte besvikna. De smörstekta, lätt vitlöksdoftande pilgrimsmusslorna är helt fantastiska och serveras i all sin enkelhet med färskpotatis och lite grönsaker. Behöver inte vara märkvärdigare än så.

Ett stenkast därifrån, utanför Eriskays lilla community shop, stöter vi på tre hästar som fridfullt står och betar på en liten gräsplätt, helt obekymrade av oss. Senare träffar vi ännu fler längs de smala vägarna utanför byn. 

De utrotningshotade och vilda Eriskay-ponnyerna rör sig helt fritt på ön. Inga staket, inga inhägnader. Idag finns bara några hundra ponnyer kvar och hela befolkningen är engagerade i kampen för att rädda dem.

I lilla Lochboisdale finns ingen pub och ortens hotell är stängt och nedsläckt för säsongen. Men en kväll när vi är ute med hunden får vi syn på en brun dörr alldeles runt hörnet från hotellentrén. På väggen ovanför står det BAR med stora röda bokstäver.

Vi knackar på, hör steg inifrån och att någon låser upp. Det är Calum Macaulay, som driver hotellet sedan 20 år tillbaka tillsammans med sin hustru Karen. 

– Nu när ni ändå hittat hit måste ni såklart få något att dricka, säger han, välkomnar oss in, tänder i baren och häller upp varsin pint Tennent’s Lager, Skottlands mest sålda öl.

Efter en månad lämnar vi Yttre Hebriderna, den här gången från Castlebay, den största orten på ön Barra. Regnet vräker ner och det blåser hårt. 

Länge ser det ut som om färjan till Oban på skotska fastlandet, en överfart på hela fem och en halv timma, ska ställas in på grund av ovädret. Men till slut avgår färjan.

87 dagar senare

Vi rundar av vår långa resa med en vecka i Cornwall, lika lång tid i New Forest, en snabbvisit i London och med att hälsa på vänner och gå på julmarknad i tyska Oldenburg. Några dagar före första advent återvänder vi till Stockholm, efter 87 dagar på luffen.  

Enligt statistiken i min Railplanner-app, där det digitala interrail-kortet ligger, har vi rest totalt 4618 kilometer med 33 olika tåg och stannat till eller bytt tåg på 20 platser. Under nära tre månader har vi tillbringat totalt två dygn, nio timmar och 15 minuter på tåg.

Vi kunde såklart ha tagit flyget direkt till Yttre Hebriderna. Men på det här sättet fick vi se och uppleva så oändligt mycket mer. Både på väg dit och på väg tillbaka hem till Sverige.

Läs också:

Edinburgh på hösten – en perfekt weekendstad

48 timmar på Isle of Skye – får, skotsk tapas och rökig whisky

---

Text: Anders Hvidfelt • 2023-12-22
Restips • Storbritannien • Reportage • Tågresor