Billigt inte alltid bäst

Billigt är inte alltid bra. Efter ett ekonomiskt klipp
kan en gnagande känsla om att allt inte står rätt till komma krypande.
Att den där mattan man köpt för priset av en hyfsad vinare knåpats ihop
av små barnafingrar i en talibankällare i Pakistan, att den där
extraprislaxen aldrig hoppat i en fors utan simmat sig stor i ett norsk
badkar, att näringsinnehållet i nudelpaketet förmodligen understiger
energin som går åt för att sleva i sig sörjan och att dvd-spelaren för
899 kronor rimligtvis tillverkats av slavar.

Den känslan fick jag nyligen på 260-kronorsflyget till
Tammerfors. För när kostnaden för flygbussen överstiger vad man betalar
för utlandsflyget kanske inte allt är som det ska.

Det är det inte heller.

Men här handlar det inte om slavpiloter eller
minderåriga flygvärdinnor utan om att utlandsflyget är befriat från
bränsleskatt och moms.

Att få veta det kändes inte helt bra för en som vill
vara en miljövän som gör rätt för sig. Dessutom, när jag kom hem från
Tammerfors och slog på radion sa en forskare att ”all jordens olja
kommer att ta slut om fyrtio år. ”Då kändes det ännu värre att ha flugit
för nästan ingenting till Tammerfors bara för att stilla en nyfikenhet.

Om jag däremot cyklat till Tammerfors hade jag gjort det
på en cykel jag betalt moms för. Vad ger det för signaler?

Om jag däremot valt det betydligt mer miljömässiga tåget
hade den betydligt dyrare biljetten då delvis bestått av energiskatt.
Ska det vara på det viset?

I Kyoto, 1997, samlades ett fyrtiotal industriländer för
att komma tillrätta med de för stora utsläppen av koldioxid och andra så
kallade växthusgaser.

I det sedermera upprättade Kyotoavtalet misslyckades
länderna med att även innefatta internationell flygtrafik. Vilket
förstås är dumt med tanke på att flyget, jämfört med tåget, släpper ut
cirka tjugofemtusen gånger mer koldioxid per passagerare.

Jag frågade Svenska Naturskyddsföreningen, snf, om en
bränsleskatt för flyget var på gång. snf berättade att det vid eu-mötet
i Göteborg sommaren 2001 togs beslut på att alla trafikslag år 2004
skulle betala sina egna samhälleliga kostnader. Så långt lät det bra men
deras svar avslutades med ett trött: ”Men ännu har vi inte sett till
vare sig ramdirektiv eller dotterdirektiv och eftersom eu-kommissionen
saknar insyn vet vi inte heller vad som har hänt.”

Jag frågade också miljöpartiet vad de ansåg. De svarade
att de ansåg att det var principiellt fel att flyget inte betalade
koldioxid- och energiskatt, men: ”Det är tydligen mycket svårt att
åstadkomma då ett stort antal länder måste komma överens för att en
beskattning ska vara praktiskt genomförbar (annars tankar planen bara i
lågskatteländer).”

Jo, det hade förstås varit jättebesvärligt om
Tammerforsplanet flugit ner om Qatar för att tanka billig soppa, men hur
rimligt är det scenariot?

En gång skrev jag ett brev till skattemyndigheten och
frågade om jag kunde få betala mer i skatt. Orsaken var tredelad: mitt
lokala bibliotek hade inte köpt in någon ny barnbok sedan Emil och
griseknoen, lönen för personalen på mina barns dagis var ett hån och jag
tyckte oerhört synd om de hemlösa som tvingats lyssna till Runar och
Carola för att kunna kvittera ut en julklapp och en bit skinka.

Jag kan inte säga att jag gillar att betala skatt men
vissa saker anser jag ska vara skattefinansierade och inte släppas fria
till privata vinstintressen eller religiösa frimicklare.

Men det gick inte, att betala mer skatt alltså,
meddelade en tjänsteman på skattemyndigheten och fortsatte, inte helt
utan humor:

”Det enda råd jag kan ge dig är att öka din konsumtion
av mer eller mindre nödvändiga varor och därmed bli en bättre betalare
av exempelvis moms, tobaksskatt och alkoholskatt.”

Jag vet inte vad samme skattmas skulle svarat på frågan
om den som vill göra rätt för sig kan betala mer energiskatt. Att bara
sätta sig i bilen och köra några onödiga extravarv runt stan eller höja
värmen inomhus eller köpa fyra motorgräsklippare verkar ju inte helt
begåvat.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips