• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gruvhelveten och drömmar

    På bussen som stretar upp mot den walesiska gruvan sitter en man och
    visslar. Klockan är tio på förmiddagen och mannen som visslar är
    märkbart berusad. Jag lyssnar länge, länge innan jag blir säker och då
    får jag nypa mig i armen. För det den berusade mannen visslar är De sju
    dvärgarnas egna lilla sång: "Hej hå, hej hå, vi hem från gruvan går, hej
    hå, hej hå, hej hå, hej hå…"


    Gruvan Big Pit som bussen är på väg mot stängdes 1980. Kanske har den
    berusade varit på väg hem sedan dess. Jag tvivlar dock på att någon av
    de andra femhundra som friställdes visslar på dvärgarnas käcka
    trudelutt. De visslar förmodligen inget alls.


    I dag är gruvan ett museum.


    –Hej, säger Bryn Jones. Nu ska vi åka 90 meter ner i underjorden. Ta på
    hjälmarna. Knäpp på pannlamporna. I går fastnade hissen, ha, ha.
    Strömavbrott i två timmar, ha, ha. Vi fick ta ut gästerna ett annat
    håll, ha, ha. Det tog en himla tid.


    Ha, ha, på dig själv, tänker jag, som tycker det är lite läskigt att åka
    ner i gruvschaktet. Har just läst en novell om ett ras i en kolgruva. En
    man dog. När änkan hämtade ut den döde mannens sista lön hade förmannen
    dragit av en halv dagslön eftersom han dog före lunch.


    På samma eländestema fortsätter Bryn Jones att berätta när vi väl kommit
    ner i underjorden.


    –Här satt barn vilka hade som jobb att öppna och stänga
    ventilationsdörrarna. Ofta satt dom hela dagen i mörker, eftersom lyktor
    lätt kan få eventuella gasläckor att explodera. Stäng av era lampor så
    får ni se hur riktigt mörker är.


    Riktigt mörker är förfärligt. Jag tvivlar på att det finns värre ställen
    än en gruva att jobba i.


    –Åtta timmar om dagen. Fem och en halv dag i veckan. Lunchen åt man
    sittandes på sin plats. Stenlunga fick man. Hästar användes till 1970
    för att dra kolvagnarna. Hästarna blev ofta blinda. Då slaktades dom.
    Och 1960 hade vi en gasexplosion. Fyrtiofem av mina vänner dog. Några
    dagar senare var jag nere i gruvan igen. Det var ett jobb som måste
    göras.


    –Men då kanske du uppskattar kärnkraftverken frågar jag. För även om
    kärnkraftverk är nog så farliga, är ju arbetsförhållandena bättre. Och
    där har de inte heller några hästar som blir blinda, ha, ha.


    Jag ser direkt att Bryn Jones hatar mig för denna fråga. Han svarar inte
    heller. Han har visserligen just sagt att man måste ha humor för att
    överleva jobbet i en gruva. Men det innebär förstås inte att utbölingar
    ska komma hit och tro att de är lustiga.


    Bryn Jones vill inte blicka framåt. Han vill inte ha ett annat liv. Han
    längtar tillbaka till sitt gruvhelvete.


    En walesare som däremot ville förändra var Sir Clough Williams-Ellis. En
    dag hade han fått nog, tror jag, av allt walesiskt: alla feta får,
    stånkande ånglok, livsfarliga kolgruvor, rugbyspelande bjässar, supande
    arbetare från skifferbrotten; allt som var tungt, grått, hopplöst och i
    många fall nedlagt.


    I stället tänkte han, tror jag, varför ska italienska byar bara ligga i
    Italien? Varför ska bara italienare få njuta av att vara i Italien?
    Varför kan inte italienska byar ligga i till exempel Wales? Varför är
    allt så orättvist?


    Varpå han satte igång att bygga Portmeirion vid Cardigan Bay.


    Därför klättrar i dag en kopia av en italiensk by upp från den
    dramatiska havsviken med dess enorma tidvattenskiftningar. En plats full
    av terrakottaurnor och marmortrappsteg, full av cypresser och
    statyetter, komplett med liten piazza, kapell, vattensprutande
    delfinfontän, krucifix och mängder av små och stora Italieninspirerade
    byggnader.


    Blev det bra då?


    Tja, lite bisarrt är det allt att lämna den walesiska landsbygden med
    fåren, pubarna, topparna på Snowdonia, alla ortsnamn som börjar på "Ll",
    alla flicknamn som börjar på "Gw" och alla män som är korta och
    fyrkantiga som Tom Jones, för att kliva rakt in i denna konstlade,
    förment förfinade italienska värld.


    Men jag måste likväl beundra en man som inte bara satt och muttrade om
    att allt var bättre förr. Sir Clough Williams-Ellis hade en dröm, om än
    en kufisk sådan, som han förverkligade. Sådant ska alltid resp-ekteras.


    För jag menar, när förverkligade man själv en dröm senast?

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!