Telefonen ringer ? Göran Kropp är död

Bussen lämnar flygplatsen i Casablanca, tar kurs mot
-Marrakech. Det är höst i Marocko, vetet är bärgat, grönsakerna upptagna
och granatäpplen säljs i rangliga skjul utmed vägen. Kvar att skörda är
frodiga, gröna fält av mynta att ha i teet.

Då ringer min mobil. En kvällstidningsreporter frågar om
jag vet något om omständigheterna kring Göran Kropps död. Eftersom jag
inte vet att Kropp är död vet jag förstås inget om hur det har gått
till.

Bussen rullar på, spikrakt, timme efter timme. Här och
var små kvadratiska lerhus, ton i ton, jordens färger.

Samtalet jag just fått tillhör kategorin de värsta man
kan få. En okänd människa ringer och berättar – i samma neutrala ton som
en som frågar efter en adress – att någon man känner har dött, inte
längre finns, har tystnat. Göran Kropp tillhörde inte min familj, han
var inte ens en nära vän. Jag hade bara arbetat med honom och Ola
Skinnarmo under deras Nordpolsexpedition. Har inte pratat med honom
sedan dess. Inte med Renata Chlumska, hans sambo heller. Kan bara ana
mig till vad hon kände när hon blev uppringd någonstans i Nepal på väg
mot Mount Everests basläger. Det var där hon befann sig då hon fick
dödsbudet av någon amerikansk polis, bergsguide, eller vem det nu var
som satt i Seattle med en död svensk framför sig och ett telefonnummer i
formulärrutan “nära anhörig”.

Innan jag stoppar ner min mobil knappar jag fram
adress-boken och raderar tre telefonnummer: “Kropp”, “Kropp hem”, “Kropp
kontor”.

Nu var det förstås inte underligt att det var just Göran
Kropp som dog alltför ung. Mannen levde ju på att ta risker. Han
pysslade ständigt med det livsfarliga: berg, hav, isvidder, racerbanor.
Han hade klättrat förbi döda på Mount Everests sluttningar och skjutit
isbjörn. Han hade även mist en nära vän i en klätterolycka i Chamonix.
Då kom döden ännu snabbare än när han själv miste livet. När han
berättade om tragedin för mig, om stenen som föll, om hjälmen som
krossades, om den livlösa kamratens dinglande i repet utmed bergssidan,
blev hans ansikte för en gångs skull mycket allvarligt. Men även om
döden inte är mindre smärtsam för en äventyrare, fick den honom inte att
sluta med sina aktiviteter. På samma vis uppmanar Renate nu alla
äventyrliga på sin engelska hemsida att fortsätta äventyra. För Görans
skull. För att han inte hade velat att någon enda packade in sina kängor
och sitt rep i garderoben för hans skull: “Always thumbs up. Kropp on
Topp! Goran lives, do not let him die.”

Under arbetet med Nordpolsexpeditionen funderade jag
ofta på om sådana äventyr även är relevanta för oss vanliga dödliga. För
oss som oftare har våra Gore-Tex-jackor inlämnade i en kroggarderob än
inknölade i ett tält i ödemarken.

Förmodligen.

För alla som gör och berättar om det farliga, det
främmande, medverkar till att göra världen mer begriplig. Trots det
extrema i Göran Kropps äventyr blev några småbitar av världen mer
hemtama, liksom inmutade, efter hans bedrifter. Det kan ingen ta ifrån
honom.

En av mina arbetsuppgifter under Nordpolsexpeditionen
var att om kvällarna ta emot Olas och Görans telefonsamtal från Ishavet,
skriva en dagboksrapport och publicera den på deras hemsida. Samtalen
spelade jag in på min dator för att även kunna lägga ut en liten ljudfil
på nätet. En kväll började -samtalet såhär: “Hallå Johan, det är
‘Kroppen’. Nu har det hänt som inte fick hända …” Varefter Göran
berättade om sin förfrusna tumme, sin besvikelse och om den väntande
räddnings-helikoptern.

Hotellrummet i Marrakech är kvavt och dagens
trettiofem-gradiga hetta sitter ännu i väggarna. Svetten rinner längs
min rygg när jag startar min dator. Jag letar upp ljudfilen märkt 020326
och klickar på den. Rummet fylls av Görans röst när han åter säger:
“Hallå Johan, det är ‘Kroppen’. Nu har det hänt som inte fick hända …”

Det är kusligt.

Jag stänger datorn.

Nästa dag kommer jag att ta bussen upp i Atlasbergen.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips