Överge inte Thailand

EN MÅNADS RESA i Thailand är slut.
En resa som samlat så mycket förtvivlan, men som också väckt så mycket
kärlek. Vi hade just kommit hit, satt i en minibuss på väg till ön Ko
Chang och sjöng fåniga låtar, sex kamrater, två andra fanns i Phuket.
Skickade ett SMS till dem: “Hur har ni det? Vi har drabbats av
fågelinfluensa och kacklar mer än vanligt.” Så kom svaret: “Har förlorat
pass och pengar. Men vi lever.”
  På Ko Chang i andra änden av Thailand låg havet stilla, stränderna var
fyllda av beachvolley, massage och reggae. Fyllda av liv. Landremsan som
skiljer de båda haven åt var skillnaden mellan liv och död, mellan
paradis och helvete. Men hemma hos er var det bara helvete. Hela tiden
ringde telefonerna och pep av inkomna SMS. Kompisar man inte hört av på
flera år hörde av sig, grannar, avlägsna bekanta. Radio och teve hörde
av sig och ville att jag skulle rapportera. Hemma var Thailand lika med
ett kaos. Något annat Thailand fanns inte. Men det fanns. Och det finns.
(Jag måste ta sats när jag skriver det här, för skulden att uttala de
orden och att ha det bra i det land där så många tragedier utspelas
samtidigt sitter som vassa klor i nacken.)
  Många därhemma ville ha hem oss och var upprörda över att vi valde att
fortsätta. Men gång på gång har vi pratat igenom det, att det nog var
sämre att åka hem. Dels för att det funnits folk som bättre än vi behövt
platserna på flyget, dels för att det inte skulle gå att komma undan
katastrofen hemma. Det finns en anda här i Thailand som handlar om att
vårda varje korn av hopp, hjälpa till där hjälpen mest behövs, men vårda
det friska. Låta strandlivet på andra sidan landet fortsätta, och
kommersen i Bangkok rulla vidare. Med full respekt för vad som hänt, med
böner och blommor och med hjälpsändningar som dundrat fram längs vägarna
söderut.

FLERA SMS OCH MEJL har kommit från er som
tänkt åka hit. “Ska vi verkligen, borde vi verkligen.” Och ja, jag
tycker man ska resa. Vi får inte överge Thailand, vi har ett ansvar mot
det thailändska folket. I så många år har vi rest hit och tagit för oss,
mötts av ett rakt igenom fantastiskt land och folk. Tidningarna är fulla
av berättelser om hur thailändarna i de drabbade områdena i första hand
hjälpt turister fastän de förlorat allt själva. De thailändska medierna
har om och om igen publicerat orden: “Var snäll, var hjälpsam.” Svenska
kungen har uttalat sig i Bangkok Post och tackat det thailändska folket,
men det tack som verkligen betyder något är att fortsatta resa hit. Inte
bara som en upplevelse utan också som en solidaritetshandling.
  För er som förlorat någon är tanken förmodligen outhärdlig. För mina
vänner Madeleine och Gunilla som sprang för sina liv undan vågen kommer
det ta tid. Sorg tar tid, skräck och dåliga minnen är inget man viftar
bort. Men vi andra, vi som satt andan i halsen, vi som förut sagt att vi
älskar Thailand, vi kan inte sluta resa hit. Att överge Thailand nu vore
som att överge en kär vän som råkat ut för en olycka.

NÄR VI KOMMER HEM ska vi sätta in
pengar på hjälporganisationers konto och skicka pengar direkt till de
bungalowuthyrare som hjälpte Madeleine och Gunilla att fly. Själva
förlorade de hela sin verksamhet. Också den räkodling som de försörjde
sig på och som ärvts i generationer. Krabi och Phuket återhämtar sig
väldigt snabbt vad gäller det praktiska. Stränder är städade, bungalower
byggs på nytt. Kvar finns luft av sorg. Kvar finns de korn av hopp som
ska vårdas. Vi ska hjälpa till att bygga upp Thailand igen.
Och vi ska återvända.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-02-15
Krönika • Restips