Res ensam

BENEN VEK SIG och rullgardinen gick ner.
Det kan ha varit värmen men jag tror det var hemlängtan.
  Det är svårt att minnas minnesluckor.
  Resan gick ett varv runt jorden, ensam. Nästan två månader hade gått
och Fijis ångande stränder höll på att göra mig galen. Sagolika.
Oändliga. Vatten som på manipulerade vykort. Kossor kom och gick. Där i
det drömlika. På en plats andra kanske skulle kunna offra sina naglar på
att få åka till.
Jag ville bara hem.

HEMLÄNGTAN ÄR INGET ANNAT än
ett staket kring det allra känsligaste. Skamlig att bekänna, resa ska ju
bara vara fantastiskt.
  Att ringa hem i ett anfall av hemlängtan är som att pilla i ett nästan
läkt sår. Man kan inte låta bli. Jag visste att min familj var hemma hos
goda vänner och ringde dit. När luren lyftes upp kom ingen
hälsningsfras, inget namn, inget hallå men ett “Alla du älskar är här”.
Som om min vän visste att det var jag. Det där kan jag inte riktigt
förklara, men det blev för mycket. och något mer minns jag inte.

ENSAMRESAN ÄR DET KANSKE allra bästa
verktyget för att komma i kontakt med andra människor. Man kan helt
enkelt inte undgå att prata med andra, man måste fråga om vägen, hamnar
bredvid någon på flyget, bor på ställen där andra resenärer bor och
snacket kommer igång innan man ens hunnit säga Sweden. Karin Wallén
skriver i detta nummer om att resa ensam som tjej, då inte bara det
ensamma står i fokus, utan också en känsla av utsatthet.
  Dagarna på den ensamma resan präglas av impulsiva beslut.
Frihetskänslan hisnar i magen. Göra vad man vill, när man vill, hur man
vill. Men man kan utmana sig själv genom att välja bort sällskapet. I
främmande kulturer faller de välkända väggarna runt omkring undan, det
finns inget att känna igen sig i, ingen som vet vem man är, vad man är
bra eller dålig på, det finns inga referenser att luta sig mot, kvar bli
bara jaget.
  Det är då det verkligt spännande börjar.
  Om jag säger lära känna sig själv är det bara början. Inget är så
smärstamt som att börja leta i sig själv, snudda vid sina
tillkortakommanden och snurra in sig i existentiella funderingar. Resan
kan koppla på minnesbilder från det förgångna man stängt undan av
bekväma skäl. Man behöver inte åka till Fiji för att det ska hända. Men
man måste åka hemifrån det kända. Ta en ensam långweekend i Istanbul, en
vecka i Marrakesh, två i Kapstaden, gör det på egen hand och jag lovar
att det händer saker som du nästan omöjligt kan sätta ord på.

MIN RESA JORDEN RUNT var något av det
värsta och bästa jag gjort. Det fanns dagar i avgrund då jag frågade mig
själv va fan jag höll på med och funderade på att boka om för att
snabbbare komma hem till det invanda. I andra ögonblick såg jag livet
därhemma som i ett nyckelhål. I tydliga konturer syntes människorna som
betyder något, där kände jag den nästintill outhärdliga känslan av hur
tomt livet skulle vara om det var så här för alltid, ensam, om de där
människorna inte fanns i mitt liv.
  De yttre omständigheterna från den resan har blivit oviktiga.
Stränderna i Fiji, Kaliforniens vingårdar, Tokyos folkliv. De inre
stoppen däremot finns kvar så länge jag andas.

---

Text: Bodil Sjöström • 2005-04-15
Krönika • Restips