För vem finns kurorten?

I BADEN-BADEN finns inga Baden-Baden.
Solstolarna alltså. Man har inte ens hört talas om dessa klumpedunser
och man vill inte förknippas med dem. Lika lite som svenskar vill vara
synonyma med blondiner, självmördare eller skidskyttar.
  Baden-Baden ligger i tyska Schwarzwald där tallarna växer så höga att
marken blir just så skuggig och svart som namnet skvallrar om.
  Jag står vid fönstret på mitt hotellrum. Det ångar från en varm källa.
En farbror stapplar omkring i en loggia. Han har bara en handduk runt
sin tjocka midja. Det ryker från hans bastuvarma rygg. Uppifrån ser
loggian med dess ramverk i trä ut som en rastgård och farbroderns
rörelser skulle kunna vara en fånges. Han går i en kvadrat, ryckigt som
en uppvriden leksak. Tio steg, sväng åt vänster, tio steg, sväng åt
vänster, tio steg …
  Att marknadsföra en kurort har alltid varit problematiskt: ”Kom hit
och umgås med andra fetlagda, hjärtsviktande, lungsiktiga, astmatiska
och hysteriska gäster.”
  De människor jag träffar sorterar jag in i två grupper.
  De vars övervikt beror på att de livet igenom tyckt att varje
ansträngning varit för jobbig och varje kalori för god. De kommer hit
för att genomgå ett straff och de tror sig göra det. Men de fuskar hela
tiden. De tar salladsbuffé men vräker på två deciliter olja, de tar
gröna nyckeln-alternativet till middag men sköljer ner den med fem läsk,
de sitter av tiden på motionscykeln och flyter utan att anstränga sig
runt i poolen.
  Den andra kategorin är de trådsmala, de förgrämda, snipiga typerna som
går genom livet med en glädjelös mental regelbok framför ögonen, med ett
usch på läpparna och ett fy i tanken.
  De kommer så klart inte hit för att de behöver det. De kommer hit för
att visa upp sina seniga kroppar, sina spänstiga rumpor och för att få
beröm av massören, kyparen och spa-värdinnan. Allt medan deras hjärnor
sakta omvandlas till broccoli och ett dna–test förmodligen skulle
förpassat dem till växtriket.

HISTORIEN OM BADEN-BADEN är lik många
andra kurorters. När romarriket expanderade ville man förlägga sina
garnisoner där möjligheten fanns att bygga badhus. Där skulle finnas en
stor bassäng att kappsimma i. En liten bassäng för män och kvinnor att
nakenbada i. På bassängkanten skulle ett musikkapell spela, i
skönhetssalongen skulle armhålshåret dras ut, i baren skulle italienskt
vin serveras och vid spelborden skulle det fuskas (arkeologer har hittat
tärningar som alltid stannar med sexan uppåt). Golvvärme och jacuzzi var
standard.
  När romarna drog sig tillbaka övertogs baden av de kristna. Dessa fann
baden omåttligt syndiga, varpå den stora smutsen åter bredde ut sig över
Europa.
  Kurorterna kom åter på modet när dess vatten lanserades som
hälsobringande dryck. Carl von Linné rekommenderade att vattnet dracks
klockan fyra på morgonen och att man därefter softade: ”Undvik att rida
i galopp och att brottas.” Linné avrådde även från hårdsmält mat som
sallader, rötter och frukt: ”Ett visst mått av smultron kan tillåtas.”
  De europeiska kurorternas storhet kom dock först på 1800-talet då
grandiosa kasinon upprättades.

–VARSÅGOD, SÄGER SPA-KVINNAN
och räcker mig ett glas algextrakt att dricka. Det innehåller magnesium.
  Hälsokurer kan grovt indelas i tre nivåer.
  Promenad och ett äpple.
  Stavgång och functional food.
  Allt du tidigare trodde var livsfarligt.
  Att den första nivån inte återfinns på kurorterna beror på svårigheten
att debitera 750 kronor i halvtimmen för äppelätning. Trean är däremot
standard: andas in ozonluft, bada i radonvatten, sitt i radioaktiv
grotta och drick magnesium, vilket vi alla vet är den dominerande
ingrediensen i tomtebloss.
  Efter tomtebloss-groggen placerar spa-kvinnan mig framför två lysrör.
Ingen berättar varför. I hälsokostcirklar är detta förmodligen en
självklarhet. Folk gör det hela tiden: ”Kom hem till mig på lördag
kväll, så kan vi knapra ginseng och stirra lysrör.”
  I nästa rum sätts jag framför en apparat som liknar en varmluftsfläkt.
Ingen berättar varför. Apparaten brummar tyst och en lysdiod visar att
den är inställd på 65 miljarder per sekund. Utan att veta vad den
sprutar ut finner jag siffran imponerande. Ändå är det lägsta
hastigheten.
  I sista rummet smetas jag in med alglera, viras in i gladpacksliknande
plast, läggs på en värmefilt där jag somnar likt en trött pizza calzone.

I BADEN-BADEN skrattar man inte heller åt
skämtet: ”Jag var i Baden-Baden på min semester. Och du?” ”I
Norge-Norge.”

---

Text: Johan Tell • 2005-05-27
Krönika • Restips