Det sjuka resandet
Är du en dromoman? Äger du en bilatlas, står det en resväska på din vind, läser du resetidskrifter? I så fall går det inte att utesluta. Dromomanen uppvisar ofta dessa symtom. Dromoman är nämligen den medicinska termen för någon som har “en sjuklig längtan att resa”. Eller som det kunde ha stått på ett kvällstidningslöp:
Är du en dromoman? Äger du en bilatlas, står det en resväska på din vind, läser du resetidskrifter? I så fall går det inte att utesluta. Dromomanen uppvisar ofta dessa symtom. Dromoman är nämligen den medicinska termen för någon som har “en sjuklig längtan att resa”. Eller som det kunde ha stått på ett kvällstidningslöp: Längtan bort kan vara en dold folksjukdom.
En dromoman hinner inte mer än sätta ner kappsäcken innanför den egna ytterdörren förrän driften att åter ge sig ut i världen börjar pocka på. Ett konstant tvång att vilja vara någon annanstans driver dromomanen kring i bygden eller runt vår jord likt en aldrig vilande passadvind. Det är dromomanen som samlar på länder, vet allt om kartor och var först med gps-navigator. Dromomanen har varit överallt men vet mycket lite om de ställen som besökts, om platsernas själ. För en dromoman hinner sällan studera en ort. Dromomanen längtar ständigt vidare och vill egentligen aldrig komma fram.
Ett närbesläktat sjukligt beteende är fugue som står för ett tvångsmässigt behov av att försvinna eller rymma. Den diagnostiserade får ofta tillägget dissociativ vilket innebär att en minnesförlust är kopplad till den onormala förflyttningen.
Det behöver alltså inte vara din begynnande Alzheimer när du inte minns vilka de andra är på dina semesterbilder från Ibiza eller vem i hela friden det är som skickade mejlet med rubriken “Phuket 2001” som började: “Nu kommer jag och bor hos dig!” Det behövde inte heller ha varit spriten som fick Cornelis Vreeswijk att sjunga:
Sen åker man hem till Eken
utmärglad och trött och blek men,
med solsken i sina sinnen
och några diffusa minnen.
Vi minns när vi kom, vi minns när vi for,
vi kommer ihåg var damerna bor.
Vi minns ett poliskontor.
Perom pom pom …
Kanske är dissociativ fugue vår tids stora folksjukdom. Mörkertalet måste vara enormt då det är knepigt att göra statistik över resor folk inte minns.
Ytterligare en närbesläktad åkomma är xenomania. Det står för ett sjukligt bejakande av allting främmande: hellre salsa än schottis, hellre kokosmjölk än filmjölk, hellre grappa än hembränt, hellre vadsomhelst än något svenskt.
Sälvklart kan dromomani, detta överdrivna resande, te sig såväl kufiskt som excentriskt. Men kan det verkligen klassas som en sjukdom? Är det inte snarare ett försök av samhället att stämpla den avvikande som sjuk?
För inte särskilt länge sedan kunde man i Sverige bli steriliserad – 60 000 blev det – för sitt “asociala levnadssätt”. Till de asociala räknades lösdrivare och vagabonder, människor på ständig drift utan hus och hem. Ända fram till 1975 kunde staten faktiskt genom att beordra ett kirurgiskt ingrepp se till att dromomaner inte förde sitt flackande levnadssätt vidare.
Den brittiske reseskildraren Bruce Chatwin drev tvärtom tesen att människan egentligen är en nomad. Det normala tillståndet, menade Chatwin, är rörelse och förflyttning. Halva sin bok Drömspår fyllde han med kloka citat om det sunda i att våga ge sig av och det osunda i att stanna kvar, bygga murar, vägra att längre vara nyfiken på världen utanför. Själv ville Chatwin vara L’Homme aux semelles de vent, “mannen med fotsulor av vind”.
Den svenska Socialstyrelsen klassar fortfarande dissociativ fugue som en sjukdom vilken den betecknar som: “… ett målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt …” Det är oerhört intressant att en svensk myndighet tror sig veta var gränsen går mellan normalt och onormalt resande.
Men det fina är att om du känner att du har en släng av dromomani går det att dra nytta av sjukdomen. Då Försäkringskassan följer Socialstyrelsens klassificering av vad som får kallas sjukdom, måste detta innebära att exempelvis den som flyger “osunt” många gånger kan kvittera ut sjukpenning för detta. Därför, om du misstänker att du lider av dissociativ fugue, om du inser att du varit på en mängd olika platser men ändå längtar iväg till ännu fler, är det bara att anmäla åkomman till arbetsgivaren och Försäkringskassan och därefter fly away. Ju mer du reser, desto sjukare måste du vara. Din sjukskrivning kommer att förlängas och förlängas så länge du håller dig hemifrån.
Men var försiktig där ute!
Försäkringskassans nya och alerta spioner kommer att kontrollera att du inte bidragsfuskar genom att stanna hemma.
Text: Johan Tell • 2006-10-30
Krönika • Restips