Roligare jobb finns inte
Mazar-e-Sharif, norra Afghanistan. I eftermiddagsbrisen blandas syrsors trygga surrande med böneutroparens oförståeliga ramsor. Mot en persikofärgad himmel dansar barns drakar över ockraröda hus och gatustånd med granatäpplen och honungsmeloner. Det är ett fantastiskt vackert land, kanske rentav det vackraste jag besökt. 700 mil från ett vintergrått Sverige omsluter jättelika bergsmassiv en värld långt från vår
Mazar-e-Sharif, norra Afghanistan. I eftermiddagsbrisen blandas syrsors trygga surrande med böneutroparens oförståeliga ramsor. Mot en persikofärgad himmel dansar barns drakar över ockraröda hus och gatustånd med granatäpplen och honungsmeloner. Det är ett fantastiskt vackert land, kanske rentav det vackraste jag besökt. 700 mil från ett vintergrått Sverige omsluter jättelika bergsmassiv en värld långt från vår egen – i tusen bemärkelser. Bilder, texter och teveprogram har alltför sällan fångat denna värld och förmedlat den till utomstående.
Det är tyvärr inte så konstigt. I nästan tre decennier har landet härjats av krig. Att följa storartad historia längs Sidenvägen och i Djingis kahns fotspår har inte varit möjligt utan att riskera livet. Så är det än i dag.
Vagabond startades 1987. Ännu har inget resereportage från Afghanistan nått våra tryckpressar. Förhoppningsvis återfinns det en dag i Vagabonds innehållsförteckning. Inshallah, om Gud vill.
Av alla tidningar och reseprogram har Vagabond alltid lyckats bäst med att få mig att vilja packa resväskan och uppleva såväl överdådiga som fattiga platser fjärran min blågula vardag. Långt innan jag sparade ihop till min första egna resa lånade jag Vagabond på biblioteket hemma i Kinna och drömde mig bort. Läste om undangömda stränder i Malaysia, om trekking i Nepal och storstadssemestrar i städer större än jag kunde ana. Nu, tio-femton år senare, är det jag som ska kittla reslusten hos våra läsare. Det är ingen lätt sak, men roligare jobb än chefredaktör för Vagabond har jag svårt att tänka mig.
Bäst kan bli ännu bättre, så även Vagabond. Just nu jobbar vi för fullt på att göra tidningen ännu snyggare och mer användbar. Vi vässar innehållet och höjer bildkvaliteten. Det bästa av Vagabond rör vi dock inte – inspirationen, tipsen, kunskapen, humorn och det kritiska ögat.
En förnyad Vagabond hittar ni i brevlådan, på hallmattan eller i tidningsstället i mars nästa år (nummer 3/2007).
Det är ett tag till dess. Desto närmare är det till vår frilansare Karin Walléns underbara reportage från ungdomskulturens Japan på sidan 36 och vår reporter Mikael Perssons godbitar från Polen och Thailand på sidan 66. Ni som redan saknar Bodil Sjöströms ledare får tröst längre fram i tidningen där hennes behagliga berättarröst tar oss med till Ko Lantas generösa stränder. Så det finns gott om saker att glädja sig åt redan nu. Fler kommer i nästa nummer, och numret efter det.
Förändringar tar tid. Vissa kräver betydligt mer av den varan än andra. Så är det där jag befinner mig nu, i Afghanistan. Jag stannar här i några veckor till för att avsluta mitt informations- och mediearbete för den fn-ledda Natostyrkan isaf, som befinner sig i landet på inbjudan av den afghanska regeringen.
Det är inga resereportage jag och mina lokalanställda journalister skriver här nere, långt ifrån. Men det är vackra, läsvärda historier om att skolor byggs, sjukhus förbättras och att fler får tillgång till rent vatten. Vi skriver om ett fattigt lands guppiga resa mot framtiden.
Så fort den resan kräver lite mindre splitterskyddad plåt än vad den gör i dag ska ni Vagabondläsare få smaka på granatäpplen och honungsmeloner. Ni ska få lära er flyga drake och uppleva persikofärgade solnedgångar över Hindukushs snötäckta bergstoppar.
Ni ska få läsa om miljoner människors viktigaste resa. Inshallah, om Gud vill, förstås.
Text: • 2006-12-12
Krönika • Restips