Lämna den tekniska vardagen hemma
Tåget hamrar sig monotont genom öken, konstbevattnade dadelodlingar och små byar. Kupén är sommarbilsvarm och luktar en aning svett. En välkammad man i vit skjorta bjuder på något som liknar riskakor, men som smakar parfym. På himlen har en och annan stjärna vågat sig fram, denna sista timme av dagen. Min tågresa i Egypten är
Tåget hamrar sig monotont genom öken, konstbevattnade dadelodlingar och små byar. Kupén är sommarbilsvarm och luktar en aning svett. En välkammad man i vit skjorta bjuder på något som liknar riskakor, men som smakar parfym. På himlen har en och annan stjärna vågat sig fram, denna sista timme av dagen.
Min tågresa i Egypten är en flykt från snöslask, tunnelbaneträngsel och influensa. Det är varmt, exotiskt och i mina ögon smått magiskt. Det är då det händer. Öken- och äventyrsromantiken går plötsligt i tusen bitar.
– Mamma!! Heeeeeej!! Vi sitter på ett tåg på väg mot Kairo!
Skånskan studsar mellan de turkosa tågväggarna när en tjej i 20-årsåldern berättar om sin resa över en problemfri mobiltelefonförbindelse hem till föräldrarna någonstans utanför Malmö.
Brasilien, Laos, Sydafrika, Guatemala, Bangladesh, Kenya … det spelar ingen roll vart du bokar din nästa resa. Den nya tekniken tycks nämligen ha anlitat en reklambyrå som skapat en slogan som för en gångs skull stämmer riktigt bra: You can run, but you can never hide. Det, sms:as, mms:as och bloggas hem från snart sagt varenda resa. Och tar det för lång tid mellan rapporterna kommer garanterat en påminnelse i mobilens inkorg: ”Läget?”
Det är förbannat tråkigt rent ut sagt. Jag vill inte resa genom världen med dåligt samvete för att jag inte hör av mig bara för att jag kan göra det via några få fjuttiga knapptryckningar.
Missförstå mig nu inte, jag tycker det är kul med teknik. Min mobil har en jättefin kamera, det går att skicka och ta emot bilder och det går att spela in filmsnuttar med den. Min mp3-spelare använder jag mer än flitigt och min bärbara dator är ständigt uppkopplad mot det globala nätet, ofta via en trådlös uppkoppling som jag för övrigt tycker är en makalös uppfinning.
Den nya tekniken är en del av min vardag, och faktiskt något som sätter lite guldkant på den. Ett gulligt foto skickat till mobilen, ett politiskt inkorrekt skämt i mejlboxen, en blogg med bilder och texter som växer till en dagbok över mitt liv.
Det jag inte tycker är kul är när resan upptas av allt detta. För om jag är en dr Jekyll när det gäller teknik hemma, så förvandlas jag undantagslöst till en mr Hyde när mina medresenärer plockar fram sina mobiltelefoner och bärbara datorer. Jag grymtar och blänger argt mot alla som har mage att sms:a en lägesrapport från Laos eller trixa med ett bildspel till sin resedagbok från Brasilien.
Ändå är det först när man kommer hem som den nya teknikens mörka baksida verkligen avslöjas. Jag menar, vad ska man prata om när man landat om man redan berättat allt? Vad ska man fängsla sina nära och kära med när man krupit upp i soffan med sin klädsamma solbränna och taxfreesprit? Svaret är ingenting. Absolut ingenting. Då kan man snacka om att resandet har blivit vardag. Och vardag är det sista en resa ska vara.
Text: • 2006-12-14
Krönika • Restips