• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • I Indien görs jobbet manuellt

    En av kulturkrockarna som européer måste hantera i Indien är insikten att så mycket arbete görs manuellt av någon som är fattigare än du.

    Titta på en nattlig satellitbild över jorden. Europa och USA strålar av elektriskt ljus, medan Indien till större delen är höljt i dunkel.

    En av kulturkrockarna som européer måste hantera i Indien är insikten att så mycket arbete görs manuellt av någon som är fattigare än du.

    Hotellets tvättservice består av kvinnor som klappar tvätten på stenar i floden. Tallriken du ätit restaurangmåltiden på skrubbas ren med sand i kallvatten. På marknaden ser du tunga potatissäckar bäras av svettiga daglönare. I bostadskvarteren ser du mjölkmannen cykla runt för att hämta tomflaskor och leverera nya fyllda med mjölk.
    Skillnaden i livsstil mot Europa och USA är enorm. Och, förstår man, även skillnaden i koldioxidutsläpp.

    I Indien åker majoriteten av befolkningen praktiskt taget aldrig bil och förbrukar inte mer el än vad som krävs för att driva ett par glödlampor och en radioapparat.

    Okej, okej, tänker du, det där gäller fattiga indier. Indiens växande medelklass, däremot, kör bil och låter varmvattnet spruta ur kranarna och är lika skyldig till klimatkrisen som vi i väst.

    Men det är inte sant. Även moderna Indien lever mycket energisnålare än vi. De tio procent som är rikast i Indien släpper ut lika mycket koldioxid som de fattigaste tio procenten i USA.

    Hos oss i väst har maskinerna ersatt den tjänande underklassen. I Indien har inte ens de rika diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. Indiens system är både extremt energisnålt och extremt ojämlikt. Hemhjälpen sköter sysslorna manuellt. Diskborsten, sopkvasten och tvättkaret regerar fortfarande.

    Indien kommer inte att skriva på bindande avtal om utsläppsminskningar på klimatmötet i Köpenhamn. Förklaringen är att man anser att villkoren är orättvisa.

    Indiens utsläpp av växthusgaser är en fjärdedel av Sveriges, en sjundedel av Storbritanniens och en tjugondel av USA:s.
    Varför ska Indien dra ner på sina redan minimala per capita-utsläpp?

    När jag var i New Delhi i samband med parlamentsvalet i våras träffade jag Indiens mest inflytelserika miljökämpe: Sunita Narain, chef för Centre for Science and Environment.

    Hon sa att Köpenhamnsmötet är dömt att misslyckas eftersom det dikteras av väst.
    Indiens inställning är att de rika länderna har skapat dagens system med förbränning av kol och olja och ännu inte hittat vettiga alternativ.

    Nej, väst har inget att predika för Indien, menade Sunita Narain.

    Det är därför Indiens regering vägrar skriva under bindande internationella klimatavtal. Alla såna underskrifter skulle i Indien tolkas som att man viker sig för de rika och mäktiga, för de forna kolonialherrarna.

    Samtidigt ligger Indien långt framme när det gäller vind- och solkraft och omställning till alternativa bränslen.

    Till exempel drivs samtliga av huvudstadens taxibilar och bussar och annan nyttotrafik sen sju år tillbaka på naturgas. Omställningen av fordonsbränsle i New Delhi var ett krav som Sunita Narains institut drev igenom.

    När miljoner och åter miljoner ska lyftas ur fattigdom kan man givetvis inte satsa på kol och olja. Indien har visat att man kunde gå från kulram till dator.

    Nu har man chansen att visa att det är möjligt göra ett jämfotahopp över dagens miljöförstörande teknik, och gå från att bränna kodynga till att installera solpaneler.

    Sunita anser att Indien måste genomföra miljöreformer som är radikalare än vad EU och USA kommer att gå med på. Men stolthet och inrikespolitik gör att lösningarna måste vara indiska och komma inifrån.


    Lyssna!



    Radio
    Denna text sändes i Obs i P1 måndag 7 december. Du kan lyssna på inslaget på SR:s webb.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!