Underbara, tjuriga tant

Ibland längtar jag till ett speciellt gathörn strax utanför gamla stan i Nice. Där finns en bar, några ölmagade stammisar och en sur liten tant som häller upp fatöl med slarvig hand och hyr ut ganska sjaskiga rum på övervåningen, om hon orkar leta fram en nyckel.
Ingen inställsamhet så långt ögat når. Bara en trött suck när man ber om ett glas till och en tjurighet som är så äkta att den går att tolka som charm, om man själv är på rätt humör. Det blir som ett spel att försöka lura fram ett motvilligt leende, för man vet att det finns där. Åtminstone om man ger henne tid. Hon har ingen lust att låtsas vara ens bästa vän om man ändå bara är en tillfällig besökare.
Av någon anledning har minnet av henne väckts till liv den här våren. Jag tror det började i Portland, Oregon, på 23:e avenyn, i en klädbutik med rea. Jag plockade på mig några plagg och var på väg in i provhytten när en av de två tandblekta expediterna viskade till mig att hon redan hade slängt in ”a little something” hon trodde att jag skulle gilla. Det låg så mycket upphetsad förväntning i hennes viskning att jag kände pulsen gå upp, och när jag drog för skynket hängde den där: den crèmefärgade, halvtransparenta chiffongblusen med plissering i ryggen. Med plissering lite här och där, förresten, och med ett underlinne som gled upp lite över magen när man rörde sig, men vad gjorde väl det. När jag stegade ut ur provhytten utbröt något som måste liknas vid 1960-talets Beatleshysteri.
Expediterna började wow-a och oh-my-god-a sig så att de till slut kippade efter andan. Jag såg så amazing ut att det inte var klokt och när de inte tittade på mig med gapande munnar och en hand över bröstet som för att känna att hjärtat fortfarande satt där det skulle, såg de på varandra. Med de där vidgade ögonen.
Jag gick därifrån med en chiffongblus som inte var på rea. Och när dörren gick igen hörde jag deras tjut gå upp i falsett när en annan kund gjorde sin catwalk i butiken. Men det var inte då jag tänkte på min tant i Nice.
Inte heller när jag fortsatte till nästa butik, och nästa, och sedan till restauranger, kaféer, barer. Jag hade hamnat i ett flow, jag njöt av all bekräftelse jag fick och kreditkortet gled så lätt och smärtfritt, som om allt smörande sipprat ända ner i plånboken. Alla frågade hur jag mådde, hur min dag hade varit, om jag gillade Portland och hur jag ville ha min köttbit. Det berättades engagerat om det ekologiskt uppfödda djur som nu låg på tallriken och vilka närliggande fält av korn och humle som låg bakom min mikrobryggda öls arom. Men det var inte heller då jag tänkte på min tant i Nice och hennes slappa gest mot menyn när man undrade om det fanns något att äta.
Nej, det var i de svenska fjällen det hände. När jag satt vid en öppen brasa och vilade fötterna efter en halv dag i skidbacken och kände att något ändå inte stämde. Det var något med serveringspersonalens överdrivna leenden som fick mig att undra om mungiporna limmats fast i öronen. Och det var något med sättet att undra vad ”ni önskar” som gjorde mig obekväm.
Det var något med allt detta som gjorde att jag längtade till Nice och en sur tant som aldrig gör sig till.

3 Servicetabbar

Ryssland

Det sägs att McDonald’s höll intensivkurs i serviceanda när de skulle öppna i Moskva. Käcka leenden och rapp service skulle det vara, men på slutet av dagen var det ändå en i personalen som kliade sig i skallen och undrade:
– Men är det verkligen nödvändigt, det här med service? Det är ju vi som har hamburgarna.

Kenya

Förflytta dig till bufférestaurangen på en kenyansk safarilodge och du kommer snart att förvandlas till ett spejande djur. Om du inte vaktar din tallrik som en hök kommer personalen att rycka undan den så fort du lagt ner ett bestick för att liksom vila mellan tuggorna. Här har serviceivern gått överstyr!

Jordanien

Okej, det är verkligen inte bara i Jordanien detta gäller, men ändå: Vad ska jag göra för att få dra min egen väska till rummet? Jag betalar gärna dubbla dricks bara jag får ta hand om mitt bagage och slippa sitta och vänta på leverans!

---

Text: Karin Wallén • 2012-05-02
Krönika