Krönika: I-landets värsta lyxpro­blem?

Karins bucketlist: Att längta efter att få längta...

Krönika: I-landets värsta lyxpro­blem?
Karin Wallén, krönikör. Just nu: Har börjat hitta det rätta föremålet för längtan i vinter. Det börjar på U. Eller R.

Det måste vara ett av i-landets värsta lyxpro­blem. Att sitta med världskartan framför sig och försöka känna efter vart man vill resa. Alltså, vart man verkligen, verkligen, VERK­LIGEN vill resa, om man nu ska välja bara en plats och tillåter sig att drömma hur stort som helst. 

Och svaret blir: Jag vet inte. Jag vill överallt och ingenstans. Jag kan inte bestämma mig. Ta mig till Alaska, Argentina, Antarktis eller hela Afrika. Om jag ska begränsa mig till något på A, alltså. Räcker det inte med att man vill bort?

Många av oss vill ju det lite då och då. Bort. Till något annat. Ofta spelar det ingen större roll exakt vart, bara vi får det vi behöver: ett litet avstånd till det som är hemma. Kanske känns det för tillfället viktigt med varmare väder, vildare natur, vackrare vyer eller mustigare mat. Något som påminner om att vi inte är hemma längre och gör att sinnena vaknar och axlarna faller ner en våning. Något vi kan leva på ett tag framöver, när vardagen är ett faktum igen. 

Men jag stirrar på kartan och vet inte. Jag vill ju till British Columbia, Burma, Borneo och Brasilien. Om man nu skulle hålla sig till något på B alltså. Det är då jag kommer på det. Jag behöver en bucket list. En sån där lista på vad man vill hinna uppleva, se och göra innan man som det heter på engelska "kick the bucket". Det vill säga dör.

Jag behöver inte leta länge för inspiration. Nätet är fullt av listor, det är bara att kopiera. En del av listorna handlar om förhållandet till livet självt och innehåller käcka uppmaningar om att bada naken oftare och kyssa främlingar (oftare?).

Men många av dem radar helt enkelt upp några av världens mest kända resmål – sådana du enligt rubriken ska "se innan du dör". För är det något vi vill innan vi sparkar omkull hinken, så är det tydligen att se ställen som Taj Mahal, Machu Picchu, kinesiska muren och Angkor Wat.  

Frågan är bara om livet blir så mycket mer fulländat av att bocka av dem? Visserligen väcker de fascination över gångna tider. Men när jag minns kinesiska muren är det inte själva muren jag tänker på, utan bussresan dit, och en man och hans lilla dotter som oavbrutet pratade om mig och min reskamrat utan att veta att den senare förstod vartenda ord.

När jag tänker på Machu Picchu är det inte de fantastiska ruinerna som väcker en känsla av längtan – utan vandringen dit, och den där första koppen te varje morgon, när jag just dragit ner dragkedjan till tältet och kravlat ut i det daggvåta gräset. 

Och Taj Mahal, ja herregud. Det är ett fint palats, men det var på vandrarhemmet i Agra som de verkliga minnena skapades, tillsammans med två killar från Nya Zeeland. 

Men en lista kan ändå göra något med oss. Med ett mål i sikte har vi något som hägrar framför oss. En framåtrörelse mot nästa resa, och något oförutsägbart som faktiskt kan hända på vägen. 

Kanske ska man välja något på den knepiga bokstaven C. Eller satsa på att verkligen, verkligen, VERKLIGEN hitta sin innan-jag-dör-grej och göra allt för att någon gång nå dit. 

Och sedan ägna sig åt längtan. Det största av allt.