• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Berg och fördomar – om kulturkrockar i vandringsvärlden

    Krönika: Berg och fördomar – om kulturkrockar i vandringsvärlden
    Karin Wallén, krönikör.

    Alla har vi våra fördomar, och då och då kommer de på skam. En av mina var den om vandring i England. De där kullarna i Lake District såg så trevliga ut på bild, fiffigt placerade runt sjöar för fin utsikt, och alltid på dagsvandringsavstånd från närmaste ölkran.

    Planen var självklar: Varje skön vandringsdag skulle avrundas på puben över en skummande pint. Där skulle vi vikingar kunna dra historier om alla gånger vi vandrat "på riktigt", inför storögda britter som säkert skulle be om ursäkt för sina simpla kullar till berg. Britter gillar ju att be om ursäkt.

    Trots min spydiga nonchalans inför den väntande vandringen klädde jag mig naturligtvis i rejäla funktionsplagg och vandringskängor och packade ryggsäcken full med mat och praktiska tillbehör, som en hopvikbar mugg i plast.

    Jag är ju svensk. Hela jag är funktionell. Om man får tro en annan fördom. 

    Foto: Fotolia.

    Har man vuxit upp i ett land där fjällvandring ofta innebär att civilisationen försvinner som en hägring i fjärran för att inte dyka upp igen förrän flera dagar senare är det väl på sin plats att vara förberedd. Engelsmän är av en lite annan typ. De är ungefär lika utrustade när de ska gå och köpa en liter mjölk på affären runt hörnet som när de ska bestiga ett berg.

    Och det är här skammen kommer in. För när man har tagit sina svenska fikastopp, och tänkt att den där sista biten upp till Skiddaw (931 m ö h) knappast kan vara så mycket att orda om, och sedan upptäckt att det är skitbrant – och ändå efter viss ansträngning tagit sig upp på toppen, som ligger dränkt i dimma och pinande blåst. Då står där en rödkindad engelsman i shorts och t-shirt och hälsar glatt, som engelsmän gör.

    Funktionsplaggen känns genast som ett hån. Som att vara klädd i balklänning när alla andra har jeans. 

    Vandringskulturen har trots allt sina variationer i världen. I Alperna sover man bekvämt och äter flott. Går från värdshus till värdshus och svingar sitt ölkrus med likasinnade när kvällen kommer. I Norge går man på "hyttetur" med en kvikklunsj i fickan, medan vi svenskar ofta släpar på både lunch och middag våra ryggsäckar. Ryssarna sveper sin vodka på 5000 meters höjd och amerikanerna tuggar sin beef jerky under stjärnorna.

    I Anderna och Himalaya går vi plötsligt med på att låta andra bära vår packning, och i den där ravinen på Kreta, ja, där kan allt hända. Där stapplar höga italienska klackar och märkeshandväskor intill tyska gore-Texkängor och vandringsstavar.

    Så jag borde inte vara förvånad, men blir det nog lite ändå följande dag – när vi med ömmande muskler kämpat oss upp för ännu en hånfullt brant topp, och hör ljudet av – klirrande porslin? Min hopvikbara plastkopp har aldrig känts mer fel när två engelsmän höjer sina skinande muggar till skål över varsin klassisk scones. Det är high tea på hög nivå.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!