Krönika: "Ensamresenärens frihet"

Vagabonds krönikör upptäcker att allt är möjligt.

Krönika: "Ensamresenärens frihet"
Ensam är fri, tycker Vagabonds krönikör Karin Wallén. Foto: Fotolia.

Första gången höll jag på att ge upp redan efter två veckor, snyftande och snörvlande i en telefonkiosk i Malaysia. Hemlängtan drog över mig som en storm, och just då ville jag allt annat än att vara ensam på resande fot.

Ytterligare två veckor senare var jag någon annan, redo att ta över världen. Eller åtminstone låna den lite, med känslan av att allt var möjligt. 

Poängen var aldrig att vara ensam hela tiden. Poängen var att resa hemifrån ensam, och att inte känna en enda person på platsen jag skulle till.

Snart hade jag nya vänner – de flesta av dem tillfälliga, även om de kanske kändes som vänner för livet just då. Visst hade jag kunnat träffa dem även om jag rest med någon jag kände hem­ifrån, men det hade inte blivit samma sak. 

Karin Wallén.

Ensamresenärer har en förmåga att dras till varandra, öppna sig för varandra, och när det är dags att resa vidare tar man antingen farväl eller fortsätter ett tag tillsammans för att båda vill det.

Jag var ute efter den totala friheten, där mina impulser fick leda mig och där inga kompromisser behövdes. Ville jag gå åt vänster, gick jag åt vänster. Ville jag stanna en vecka, stannade jag en vecka.

"Jag var vem som helst, i ett land långt borta."

Ingen annan läste kartan åt mig eller försökte kommunicera åt mig. Det var mina idéer och min förmåga att ta mig fram som styrde – och framförallt: Jag var ny i andras ögon. Jag kunde vara vem som helst. 

Då, när jag började resa, fanns inget alternativ. Att resa ensam var det enda tänkbara, och när jag väl börjat var det svårt att sluta. Nu, med många ensamresor i bagaget, är behovet inte riktigt lika stort längre. Kanske för att jag vet mer om vem jag är och vad jag kan. Kanske för att de nära relationerna känns allt viktigare än de tillfälliga.

Men så börjar jag sakna känslan, och det är dags att ge sig av på egen hand igen. När jag skriver det här sitter jag ensam på en veranda i Ngwe Saung i Burma och tänker tillbaka på de senaste två veckorna. 

Jag har skrattat med nya vänner på vandringen till Inle Lake och druckit Myanmar Beer med en man från Berlin. Jag har hoppat på en färja över Yangonfloden för att jag råkade se den komma in, och åkt på landsbygdssafari med en kille på motorcykel för att det är roligare att säga ja än nej.

Jag har suttit helt ensam vid ett tempel i Bagan och hört syrsorna spela i det torra gräset utanför. Jag har dragit mig undan på ett lite för dyrt och tjusigt kafé med en bok, bara för att jag kände för det.

Vissa hävdar att upplevelser blir större om man delar dem med någon. Jag vet inte om jag håller med. Att vara ensam om intrycken är att skärpa sina sinnen lite extra.

Mitt starkaste minne av total frihet är från en buss i Peru, med solen dalande över ökenlandskapet utanför fönstret. Jag visste vart jag skulle, men inte var jag skulle bo eller vad jag skulle göra där. Jag var vem som helst, i ett land långt borta.

Allt var möjligt.