Krönika: "Så skapas ett paradis"

Vagabonds krönikör Per J Andersson spanar efter Edens lustgård på Bali.

Krönika: "Så skapas ett paradis"
Foto: Fotolia.

Intensivt gröna risplantor, bäckar med forsande klart vatten, våtblanka risterrasser och vitskimrande frangipaniblommor.

Byar med röda tempeltorn, mossbeklädda stengudar och palmbladskorgar fyllda med rökelse, godis och blommor och ett intensivt ding-dong-krabang från en gamelanorkester, vars polyfona toner låter som om de skapats i ett annat solsystem. Hundratals män, kvinnor och barn är på väg till kvällens tempelceremoni i kläder så rena och vita att de skulle kunna vara statister i en reklamfilm för tvättmedel. Inte nog med det. De ler också.

Kort sagt: en perfekt miniatyrvärld. Vital, inbjudande och exotiskt annorlunda.

Konstnären Paul Gauguin såg till att Tahiti blev västerlandets favoritparadis. Men på trettiotalet tog Bali över rollen tack vare konstnärskooperativet Pita Maha, grundat av kungen av Ubud och hans konstnärliga bror Tjokorda Agung Sukawati och de europeiska konstnärerna Walter Spies och Rudolf Bonnet.

Samtidigt började västerländska reseskribenter beskriva Bali som en uråldrig och bortglömd kultur med bronshyade kvinnor som "klär sig som Eva" (skribenten syftade på att balinesiskorna var barbröstade). Bali, slog Sydney Morning Herald fast i ett resereportage från 1934, bjuder nämligen på en spirituell miljö befolkad av "bekymmersfria öbor som alla är konstnärer eller dansare och är så lyckliga som vanliga dödliga överhuvudtaget kan bli".

Turistreklamen från den tiden talar sitt tydliga språk: färgsprakande ritualer och människor i sin ursprungliga form, opåverkade av modern civilisation, framför en fond av kokospalmer och rykande vulkaner.

Grejen är att landsbygden runt Ubud fortfarande känns så där magiskt vackert och kulturellt levande. 

Men eftersom paradis bara existerar i vår föreställningsvärld finns det förstås också en mörk baksida. I avsaknad av kollektivtrafik korkar de smala vägarna ständigt igen av brummande svärmar av avgasspyende skotrar och bilar, påhejade av extremt låga bensinpriser. Och under min vecka på ön träffar jag kvinnliga författare som vittnar om hur den livfulla hinduisk-animistiska traditionen, som gör mig så hänförd, är ett ok på balinesiskornas axlar, eftersom de förutom att ta hand om hushållet och jobba också ska hinna med att sköta alla dessa ritualer. Dessutom möter jag miljöaktivister som berättar om nedskräpning, mutade politiker och sjunkande grundvattennivåer.

Och överallt och hela tiden: väldigt många turister som förvisso skapar ekonomiskt välstånd men som på grund av att de är så många hotar att föröda det som lockade hit dem. Turismens värsta fiende är turisterna själva, som en balines jag mötte uttryckte det. Men istället för att tukta turistindustrin har regeringen i Jakarta istället gjort tvärtom och lanserat en plan för att tiofalt öka antalet besökare.

Visst kan du ännu få en skymt av Edens lustgård. Men då måste du lämna stränderna och bilvägarna och bege dig ut i risfälten i öns mitt där ankor kvackar, syrsor spelar, bevattningskanaler porlar och bönderna i sina konformade rishattar envist fortsätter att le mot turisterna.