• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Därför kommer vi vallfärda till kallare breddgrader i vinter

    "Vilket underbart regn ni har! Precis vad jag längtade efter."

    Krönika: Därför kommer vi vallfärda till kallare breddgrader i vinter
    Gåsdalen, Färöarna. Foto: Istock

    Hösten hade anlänt. Klockan var sex på kvällen. Ändå lyste solen över Málaga med obarmhärtig styrka. Strålarna brände som om de ville mig illa.

    Efter tre månader med svensk värmebölja hade jag fått nog. Så jag gjorde som spanjorerna, höll mig i skuggan. Det var nästan så att jag längtade till höstvindarna där hemma, fast bara nästan … 

    Ett annat perspektiv på sol och värme hade jag 1987, 1998 och 2000. Då kom höstmörkret efter de kallaste och våtaste somrarna i mannaminne. Och jag som så ofta reser utomlands hade just de tre åren dragit nitlotter i semesterlotteriet och valt att tillbringa sommarledigheterna i Sverige.

    Jag minns missmodet, de blåfrusna fingrarna och tårna, regnet som piskade mot tältduken och ljudet av vatten som forsade ur stuprören. När grottekvarnen väntade i slutet av augusti kände jag mig inte bara ovanligt nedstämd och kraftlös, utan också lurad på mitt rättmätiga behov av uppsluppenhet, livsenergi och D-vitamin. Men när höstfrosten kom i oktober reste jag söderut mot solen som värmde som om den ville mig väl.

    Lusten att resa handlar om att få uppleva något annorlunda. Indier, indonesier och malaysier som bor på de heta slätterna och längs de tropiska kusterna älskar att semestra i höglänta bergsområden. Sydeuropéer, vana vid kalksten, salt och sol, drömmer om granit, sötvattenssjöar och regn. Och tyskar, vana vid Ruhrs rutnät av motorvägar och städer, längtar efter väglösa och obebodda granskogar.

    Per J Andersson, krönikör för Vagabond

    På väg hem från Medelhavet träffade jag en gång en italienare som skulle på semester i Sverige. I ett ambitiöst försök att vara en god representant för lokalbefolkningen slog jag följe med honom från stationen till hans hostel. Kyrktornen i Gamla stan var insvepta i tjock dimma, det kalla regnet piskade våra ansikten. Jag kände mig skyldig, som om jag var personligt ansvarig för molnen som skockade sig på himlen, suckade och sa något om vårt opålitliga svenska väder. Då avbröt han mig och utbrast:

    – Jag är så trött på solen i Rom. Vilket underbart regn ni har! Precis vad jag längtade efter.

    Denna vinter är jag övertygad om att många svenskar kommer att tänka som den där italienaren. Allt handlar om balans. Min prognos efter den här varma sommaren är att allt fler kommer att välja berg med snö före öar med sand. Och mörka källare i nordliga inlandsstäder före soldränkta uteserveringar i sydliga kuststäder. Lofoten, Färöarna, Rovaniemi, Bergen och Kraków blir våra nya vallfärdsmål. Så går vi långa kalla promenader och tänker klara tankar, badar spa och kurar skymning över ångande grytor och tända stearinljus.

    Fördelen med några av våra nya svala resmål är att vi kan ta tåget istället för flyget, vilket ju minskar risken för skenande klimatuppvärmning och fler värmechocker, åtminstone på lång sikt. 

    Nästa sommar campar vi i Dalarna igen, eftersom vi utgår från att nästa sommar blir lika het som den förra, och glömt de tidigare. Men då blir det väderomslag, eftersom inte ens klimatförändringarna är en garanti för två varma somrar i rad. Och så får vi återuppleva känslan från 1987, 1998 och 2000 då vi frös om fingrar och tår och regnet piskade mot tältduken.

    Nästa höst är vi tillbaka på ruta ett. Då flyr vi ännu en gång vårt kalla land för söderns värmande sol, eftersom önskan att få uppleva det som vi för tillfället lider brist på är nyckeln till vårt välbefinnande. 

     

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!