• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Resan tillbaka till rötterna

    Vagabonds krönikör Helle Kikerpuu skriver om resebranschens trendspaningar som inte alltid visar hela bilden och att alla resor inte är trendiga nöjesresor.

    Krönika: Resan tillbaka till rötterna
    Alla resor är inte nöjesresor och det har inte resebranschen helt koll på. Foto: Karin Wimark/GettyImages

    "Intresset för Tallinn som resmål ökar och det beror nog på att staden är lagom stor och ligger relativt nära." Så lät det när en av Sveriges största resebyråer listade sommarens restrender. Men jag undrar om inte den estniska sång- och folkdansfesten Laulupidu som hölls i somras hade något med statistiken att göra?

    Laulupidu hålls vart femte år och lockar tiotusentals ester från hela världen. Det är då den estniska diasporan återvänder och gör en resa som är mer mångbottnad än vad statistiken kan visa även om hotell, flyg- och färjebiljetter går som smör.

    1995 drog min familj för första gången tillsammans över Östersjön till ett Estland som nyligen blivit fritt. Det var en helt ny värld för mig där allvar blandades med en känsla av äventyr. Och så påbörjades en sorts bisarr turné av estniska tanter. Jag var åtta år och fattade inte mycket. Vilka var de, alla dessa ensamma kvinnor med beslutsamma blickar och varma kramar? Släkt, vänner och änkor, men i slutändan spelade det ingen roll – alla var glada över att ses.

    Tanterna dukade med finporslinet och det bjöds på kaffe, saft och surkålspiroger. Mamma, pappa och tanterna pratade om människor jag inte kände, om morfars gamla gård, brev som skrivits och Sibiriens fångläger. Jag satt med vid bordet, men efter ett tag tog tålamodet slut hos såväl mig som de vuxna och jag skickades ut i trädgården. Bland prunkande bärbuskar och odlingslotter lekte jag och syskonen med vakthunden. På parkeringen stod en röd Lada bredvid vår blåa Saab.

    Vi hann med turer till kyrkogårdar och letade efter gravstenar som ingen visste var de låg. Kransar lades ner på gravar med för mig okända namn. Vi gick inga guidade turer och besökte inga turistattraktioner eller museer.

    Jag förstod så småningom att när vissa åker på badsemester till Teneriffa på lovet tar andra tillfället i akt att samla ihop familjen och åka på tantturné. Det fanns en tid när jag tyckte att det var otroligt orättvist. Jag ville också bada i pool och åka lift i skidbacken. Jag kunde inte relatera till många av mina vänners resor. Och de kunde inte relatera till mina.

    Jag har fortfarande aldrig varit i London, Grekland, Spanien, Thailand eller på skidsemester i fjällen, men sedan 1995 reser jag till Estland minst en gång om året och fascinationen blir bara större för varje besök. Nu har även museer och turistattraktioner tagit sig in på att-göra-listan, och tanterna, även om de blir färre och färre, är i mina ögon landets nationalklenoder. Jag skulle aldrig i livet byta bort dem, eller mina rötter, mot en pool eller skidbacke. Jag är vuxen nog att fatta det idag.

    Resan tillbaka till rötterna är vanligare än vad många inser och jag är långt ifrån ensam. Det är bara det att statistik och trendspaning inom resebranschen inte alltid fångar hela bilden. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!