Allsång på Irland

Lågtrycken väller in med full kraft mot Irlands västkust. Vill man ha sol och bad åker man någon annanstans. Här är det publivet som gäller. Publiv med allsång och pysande Guinnesskranar.

Allsång på Irland
"Deras herresäten är omgivna av enorma, underbart vackra parker, men däromkring ligger öde land, och varifrån deras {godsherrarnas} pengar kan komma är omöjligt att förstå. Dessa figurer borde skjutas"
Engels i ett brev till Marx 23 maj 1856, under en resa på Irland.
"I'm drunk today and I'm rarely sober, a handsome rover from town to town, oh but I am sick now and my days are numbered, come all ye young men and lay me down"
Ur Carrickfergus, traditionell folksång om en irländsk luffare som längtar hem.
"Thousands are sailing, across the Western Ocean, to a land of opportunity, that some of them will never see, fortune prevailing, across the Western Ocean"
Ur Thousands are Sailing av rockgruppen The Pogues, om den emigration västerut som ännu inte upphört.
"Obs! Detta Irland existerar, men den som far dit och inte hittar det, har inte rätt att ställa ersättningskrav till Vagabond."
Fritt efter Heinrich Böll.
Sakta tystnar sorlet från baren och en späd, fräknig tonårsflicka vid ett av barborden stämmer upp i en skör och sentimental sång. Bartendern faller in i refrängen och efter ett tag har det spritt sig till allsång.
Två låtar. Sedan slutar de sjunga. Ölkranen börjar knäppa och pysa, cigarettröken tätnar och konversationen fortsätter som om ingenting hänt.
Men efter några minuter är det kört igen.
Min blick, allas blickar panorerar förbi vimlet: den benige nittioåringen med käpp och whiskyglas och tandlöst leende, den vitklädde medelålders kvinnan som dricker rom och Coca-cola och pladdrar om Elvis Presleys storhet, den väderbitne bonden med hud som läder, den mjölkvite lille pojken som rultar omkring mellan benen och jollrande rycker de andra bargästerna i byxbenen – fram mot killen med nitbälte och t-tröja med texten Hard Rock Café New York, han som står nonchalant lutad mot bardisken och sjunger självsäkert.
Alla konverserande och ölsörplande bargäster tystnar genast, för att sekunderna senare sjunga med – de kan förstås texten utantill – som om de vore en regiserad kör i ett sång- och dansnummer med Judy Garland och Gene Kelly i en hollywoodmusikal och inte en samling trevligt packade bybor i den gudsförgätna byn Kilfenora på den karga heden i grevskapet Clare.
Kyrkklockorna klämtar och klangen rullar bort över de gröna kullarna och dör inte förrän den krockar med de hest vrålande atlantvågorna vid Cliffs of Mohere. Västanmolnen kommer åkande utifrån havet, kolliderar med landskapet, surnar till och öser med mulen min sitt innehåll över byar och borgar. En ursinnig skur som inte nöjer sig med att komma uppifrån, nej, från alla håll sprutar vatten.
En räka flyger in över land i en våt vind, studsar mot en trasig stenmur, kravlar sig över, tumlar vidare och landar på ett tält på en campingplats flera hundra meter från kusten. En turist van att smälla mygg, stirrar storögt på skaldjuret på tältduken. Hjälp, havet anfaller!
Kilfenora kurar i det grå kvällsljuset. I luften en på samma gång söt och frisk doft av färsk fårskit och fuktig jord. Gatan är öde, puben nästan tom.
Bakom puben, i en stenlada som byggts om till bar och danspalats, är det däremot proppfullt. Hela byn är samlad innanför de metertjocka stenbumlingsväggarna. Ett band som kommit hela vägen uppifrån Galway spelar tvärflöjt, fiol och irländsk säckpipa (uillean pipes). Klackar klapprar i trägolvet.
En kvinna lösgör sig ur trängseln framför baren, kommer fram till mig och stirrar aggresivt.
– Du kommer inte levande härifrån ikväll förrän du sjungit en svensk folksång, säger hon och drar sitt vassa pekfinger över sin nakna hals för att understryka allvaret i hotet.
Jag börjar så diskret som möjligt leta med blicken efter reträttväg. En man med en enorm ölmage och nationalistiskt grön tenniströja blockerar enda utgången, han upptar hela synfältet, han begär ordet, han spejar ut över folkhavet och han pekar med en domares självklara pondus på de utvalda – en efter en beordras höja sin stämma – och offren lyder snällt.
– Snälla Mary, Mike, Seamus, Susanne, sjung för oss ikväll!
Och de sjunger, alla sjunger, allting gungar, ölskummet skvätter och folk är glada.
Musikalen fortsätter och ölmagen vid utgången regiserar. Men nu känns det mer som att vänta på sin egen avrättning. Jag försöker förgäves komma ihåg texten till barnsången I ett hus vid skogens slut samtidigt som jag sveper guinnessglaset och gör mig beredd på flykt. Jag kallsvettas.
Men som genom ett under vandrar det där lilla knubbiga pekfingret förbi mig gång på gång. Kvällen går och nattrymden är prickig av stjärnor och lammen utanför har slutat väsnas när jag inser att jag själv slipper leka stjärna ikväll. Jag är benådad.
De såg väl min nervositet och ville inte jävlas.
Irländare är hyggligt folk.
Kvinnan som älskar Elvis är lycklig. Hon lutar sig fram mot mig – hon doftar rom, cigarettrök och parfym – och hon måste skrika i mitt öra för att överrösta musiken.
– Det är första gången på 20 år som det är dans i byn. Åååh, vad glad jag är, det är precis som när jag var liten flicka.
– Men har du hört, vrålar hon, några jävla Musse Pigg-människor planerar att bygga ett stort turistcenter på heden en bit bort. Det vore ju katastrof för vår by. Katastrof!
När beskedet om exploateringen kom blev hon arg, mycket arg, säger hon, och det var så allt började.
Turisterna som kommer bussvis för att handla vykort och souvenirer på byns egna lilla turistcenter är den viktigaste födkroken i en bygd som fortfarande förlorar sina döttrar och söner till Manchester, Boston och Sydney. Ett konkurerande turistcenter ute på den steniga, smörblomsprickiga heden – The Burren – skulle innebära att ingen längre stannade i Kilfenora och drack öl på puben och köpte vykort i affären.
Ilskan var kollektiv.
– Vi bestämde oss för mobilisering, berättar Elviskvinnan. Kallade till möten, diskuterade, beslutade och så blev det en weekend med kurser i traditionell irländsk dans, en stor byfest och en egenproducerad turistbroschyr.
– Kilfenorabornas egen broschyr. Hajar du? Det är fantastiskt. Den kanske inte är så bra. Men det är vi som har gjort den.
Engelsmannen med det mjölkvita vågiga håret längtar inte hem. Han flyttade från London till byn Kinvara, grevskapet Galway, för ett år sedan och hans omdöme om lokalbefolkningens mottagande i det lilla irländska samhället är ett euforiskt "fantastiskt".
Som om han inte hade för vana att vara uppriktig, tillägger han:
– Inte bara bra, utan fantastiskt. And I mean it!
– Det var öppna famnen från första början. Det här är min familj nu, säger han och sträcker ut armarna och omfamnar hela puben, hela byn.
Runtomkring råder ett dämpat, mumlande lugn. Gubbarna i kavaj-keps-gummistövlar som tagit traktorn in till puben sitter tysta med varsin öl. Den fete, tystlåtne barägaren som sävligt tappar upp porter efter porter och hummar jovisst, jovisst när hans pratglada fru tjatar på gubben att skynda sig samtidigt som hon själv spelar kort över bardisken med två gäster.
– Så här är det inte hemma i England, försäkrar engelsmannen. Gå in på en pub i London och folk är… inte elaka, men trångsynta på något sätt.
– And I mean it!
Englands kolonialisering av Irland började med ett fiasko. De engelska adelsmän som tilldelades jord och administrativ makt på den gröna ön ledsnade snart på sitt hemland. De tyckte så bra om folket de fått i uppgift att underkuva att de bestämde sig för att bli som dem, bosätta sig i kolonin och strunta i sitt uppdrag.
Irländarnas geniala försvar var alltså att vara hyggliga.
Det funkade i några hundra år.
Först 1541 kunde engelsmännens Henrik VIII utropa sig som kung också över Irland och ockupationen inledas på allvar med eld, dunder och vassa eggar.
Nu skar skar det sig förstås ordentligt. Och det blev bara värre och värre. 1649 krossade engelsmannen Oliver Cromwell ett irländskt uppror, brände städer, massakerade bybor och deporterade uppstudsiga. Ända sedan dess har irländare haft svårt för engelsmän.
Det blev inte bättre av att kolonialherrarna fortsatte exportera livsmedel till England mitt under den stora missväxten och hungersnöden 1845. Irland magrade av brist på potatis och förblödde av en massiv emigrationsvåg medan förtryckarna på andra sidan sundet åt sig mätta.
Inte så konstigt att många irländare både under första och andra världskriget stödde tyskarna enligt ett klassiskt säkerhetspolitiskt mönster: vår fiendes fiende är vår vän.
1923 fick Irland självstyre efter ett kort men blodigt frihetskrig.
70 år senare höjer engelsmannen med det mjölkvita håret sitt glas på puben i Kinvara och skålar för försoning och förbrödring. Snart är han lika irlandiserad som de engelska adelsmän som föll pladask för den irländska livsstilen för 800 år sedan.
– Fantastiska människor, upprepar han för tredje gången.
– Och gott öl gör de.
– And I mean it!
Klockan är halv ett på natten och bartendern i Westport, grevskapet Mayo, vägrar servera öl. Jag försöker minnas vad jag just läst i Heinrich Bölls Irländsk dagbok från 1957:
Det var söndageftermiddag och puben stängd. Seamus höll på att förgås av törst och reklamen A lovely day for a Guinness grinade hånfullt mot honom från den igenbommade dörren. Barägaren vägrade servera en droppe eftersom byn officiellt var torrlagd några timmar efter högmässan. Men ingen regel utan undantag.
Därför bestämde han sig precis som alla andra söndagar för att cykla till grannbyn. Halvvägs på krönet mellan de två byarna mötte han sin lika öltörstiga kusin Dermont. Dialogen var kortfattad men hädisk, skriver Böll, sedan rullade de båda ner mot sina respektive grannbyar.
Seamus gick på Dermonts stampub i Dermonts by. Dermont gick på Seamus stampub i Seamus by. Och båda knackade på den stängda pubdörren, blev insläppta och serverade utan knot, ty den som bor längre än fem kilometer från puben kan enligt gammal dryckeslag aldrig vägras en öl, hur stängd puben än är.
Det var en human och pragmatisk regel som vilade på principen att en resandes törst alltid är större än katolska kyrkans dygd.
Det hade jag läst och nu åberopar jag paragrafen och propsar på öl. Jag bor faktiskt i Sverige, dit är det längre än fem kilometer och lag är lag.
– Jag vet, replikerar bartendern trött.
– But sorry! Lagen upphörde 1961.
Sedan går han fram till fönstret, tittar ut över torget för att försäkra sig om att ingen nitisk polis med kvällstjäntsgörning är i närheten, drar för gardinerna, suckar, går tillbaka till ölkranen, fyller mitt glas, fyller sitt eget glas, sveper halva i en klunk och muttrar med vitskummiga läppar:
– Okey, okey, vi är ju alla törstiga i kväll.
I skymningen rinner molnen ner för det heliga berget Croagh Patrick. Tidvattnet återvänder från Atlanten, forsar in mot land och översvämmar Clew Bays grågröna tångbottnar. Ebben upphör och kustlinjen flyttas några kilometer inåt. Naturens dagliga ritual; den ständiga kampen mellan hav och land vid Europas utpost i väster.
Våren 441 satt Sankt Patrick, sedemera öns skyddshelgon, på bergets topp i 40 dygn och blängde på tången och sandbankarna och hungrade och bad böner. Inte en smula över hans läppar, bara besvärjelser. Späkningen blev startskottet för en av jordklotets äldsta ännu aktiva folkrörelser. Sedan snart 1#600 år tillbaka har irländare år efter år sista söndagen i juli vandrat upp till toppen, bett böner om syndernas förlåtelse och insvepta i lågtrycken tänkt på människans litenhet och naturens och världsaltets väldighet.
Det är ett andligt Vasalopp med uppåt 50-60#000 deltagare, en ritual som varje självuppoffrande irländare bör genomföra åtminstone någon gång i livet. Vid två olika stationer längs vägen ska man stanna och rabbla en hel massa Ave Marior, Fader vår och trosbekännelser innan man slutligen vid vändstationen "Jungfru Marias kyrkogård" bör krypa 21 varv på knä runt tre olika cirklar och be ytterligare 14 böner och en trosbekännelse. Först därefter kan man knalla ner igen och tömma en välförtjänt bägare porter på puben i Murrisk vid bergets fot och stoltsera om sin bravad för de veklingar som inte orkade sig upp.
Att bestiga det 800 meter höga Croagh Patrick är inte bara andlig rening, det är också en sportbravad fullt jämförbar med åtminstone en halvmara.
Skillnaden är att ingen tränar ett halvår på kullen där hemma före urladdningen i juli. Istället gör många det extra svårt för sig själva genom att grunda med Guinness och sedan knalla upp barfota. Stenarna är verkligen vassa, de känns till och med genom gummisulorna, men tro (och öl, hävdar reklamen) ger ork och det verkar räcka.
I takt med att träningsvärken sätter in dagen efter ökar Guds välvilja, påstår entusiasterna; ett endorfin för själen. Perspektivet är oändligt.
När Irish Times andfådde reporter för många år sedan nu frågade en äldre man som trosvisst kämpade sig upp för berget, om han inte tyckte att det var mödosamt, svarade han kort:
– Gosse, det är bara en kort bit och en angenäm vandring jämfört med evigheten.
På Matt Moloys Pub i Westport är det knökfullt. Trägolvet gungar av stegen och luften är kvav. På bardisken står 14 Guinness-glas på rad och mognar. Det mjölkchokladbruna innehållet mörknar sakta nerifrån. När ölet är lika mörkt som natthimlen tar bartendern glasen och gör den slutgiltiga påfyllningen; mjukt, vitt skum väller sakta som molnen runt Croagh Patrick över kanten och ner på trädisken. Atlanten har återvänt till Clew Bay och ölkranarna har slagits på. Det är lördagskväll. Det är fest. Det är flod.
I rummet längst in drar musikerna igång: luta, dragspel och banjo och tempo som ett ivrig punkband. Mick Lavelle – en gammal man med pojkaktig blick, för westportborna en välkänd historieberättare – sjunger och hela rummet sjunger med.
Han med banjon blir för full och lämnar fnittrande rummet, men de andra fortsätter att spela utan honom. Gänget närmast musikerna pimplar Martinis, överröstar sångaren i refrängerna och skriker, skrockar och skrattar mellan låtarna. De är tanter hela bunten med fräcka blickar, de är i 60-årsåldern och klädda i orange och ärtgröna kavajer. Hon med silverondulerat hår som ser ut som en före detta revisor kastar flirtiga blickar på mig och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska känna mig generad, förnärmad eller smickrad.
Fem minuter efter stängningsdags kommer bartendern och säger att musikerna måste sluta och alla gå hem. Hela rummet reser sig upp och vrålar:
– Nej, nej, nej!
Musikerna lyder påbudet, men sångaren lovar att dra några historier. Publiken makar sig ännu närmare och väntar andaktsfullt. Och så börjar den minst 70-årige Mick Lavelle att babbla. Han pratar snabbt, stötigt och melodiskt som om han lyssnade till en inre rytm. Jag förstår inte ett ord, men publiken tjuter av skratt, gamlingen blir exalterad och ökar tempot. Orden sprutar ur munnen tills han faller ihop utmattad. Ingen är nykter, inte ett öga torrt. Vi rullar ut på gatan lyckliggjorda av denna uppvisning i irländsk senior-rap.

Guide till västra Irland

Resa runt
Några avstånd: Dublin-Galway, 22 mil. Dublin-Kilarney, 31 mil. Dublin-Cork, 26 mil. Dublin-Limerick, 20 mil. Limerick-Galway, 20 mil.
Tåg och buss: Tåglinjerna bildar ett solfjädersmönster med spetsen i Dublin. Längs västkusten är det buss som gäller. Bussinfo får du på www.buseireann.ie. Tåginfo på http://www.irishrail.ie.
Hyrbil: Allra enklast är det förstås att hyra en bil och åka runt mellan byar, tångdoftande havsvikar, landsortspubar och lantligt belägna hotell och bed & breakfasts. Kostar från 2 200 kronor/vecka. Boka hemifrån så väntar bilen på dig när du landar i Dublin.
Lifta: Mycket lättare på Irland än i övriga Europa. Irländarna är ett liftande folk och vägkanterna längs utfarterna runt de större städerna är ofta fulla med liftare.
Bo
Bed & breakfast och små hotell finns i varenda by och i vart och vartannat hus däremellan. Nästan aldrig problem att få rum på plats. I priset ingår – som namnet antyder – en rejäl frukost med bland annat ägg och kokt (!) bacon.
Vill du bo ännu billigare har Irish Youth Association (An Oige ) 32 vandrarhem på Irland. Läs mer på http://www.irelandyha.org.
Du kan boka hotell, B&B med mera hemifrån, bland annat här på Resfeber.
Fiske
Sportfiskarnas paradis. 4 000 sjöar, varav 1 500 har lax och öring. Beställ information från Tourism Ireland på 08-662 85 10.
Cykling
Ta med själv eller hyr. Raleigh Rent-a-bike har 100 uthyrningskontor över hela Irland. Läs mer på http://www.raleigh.ie.
Öl
Guinness och snarlika Murphy och Beamish är Irlands signum. Men de här mörka ölsorterna, som görs på rostat korn och kallas för porter, är faktiskt ett engelskt påfund som importerades till Irland först på 1770-talet. Porter heter det fär övrigt på grund av att det svarta ölet hade strykande åtgång bland springpojkarna och stadsbuden (porters) runt Londons Covent Garden.
Whisky
Paddy och Jameson. Underbart milda och mjuka. En riktig Irish Coffee ska förstås vara gjord på någon av de här sorterna.
Irland är whiskyns epicentrum på jorden. Irländska munkar lärde sig spritbränningens nobla konst i Mellanöstern (där man brände alkoholhaltiga parfymer för utvärtes bruk). Väl hemma på Irland kom munkarna i sann irländsk anda på att de kunde använda sina kunskaper för skapa lite invärtes glädje också. Livets vatten – uisce beatha på gaeliska – blev resultatet. Engelsmännen tog efter och förvanskade först ordet till fuisce och sedan till whisky.
I Dublin finns ett whiskymuseum, The Irish whiskey corner, på Bow Street.
Turistinfo
Tourism Ireland, Stora Nygatan 40, 111 27 Stockholm, tel 08-662 85 10, http://www.irlandsinfo.com .
Böcker
Ireland från Rough guide, Ireland från Lonely Planet, och Irland från Streiffert/Första klass är de tre bästa guideböckerna till Irland. Innehåller allt du behöver veta.
Irländsk dagbok, Heinrich Böll, Aldus/Bonniers. En rolig och mustig skildring av femtiotalets Irland.
Irland, den omöjliga ön, Jan Olof Olsson (signaturen Jolo i DN) och Margareta Sjögren, Bonniers. Reportage med flera historiska tillbakablickar på frihetskriget och tiden därefter.
Irlandskust, Hjort Wetterström, Proprius förlag. Ett suveränt reportage från en resa längs Irlands västkust. Gavs första gången ut 1947, men uppdaterades av författaren 1971.
Dessutom, Irland har med tanke på att sin lilla befolkning (3,5 miljoner) oerhört många världsberömda författare och nobelpristagare i litteratur. Alla dessa författare är irländare: Jonathan Swift (Gullivers resor och Ett anspråkslöst förslag ), Oscar Wilde (Dorian Grays porträtt), James Joyce (Odysseus), Brendan Behan (Borstalpojken) och Samuel Beckett (I väntan på Godot).