• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kärleken till Rhodos

    Semesterfabrik eller semesterparadis. Kärlek eller romans. Vagabond irrar runt bland tomma ölburkar och åsnehovars klapper i Rhodos stad.

    Kärleken till Rhodos
    Rhodos. Gamla stan. Riddargränder, smala valv och murar. En ljum kvällsbris från havet. Souvlaki på spett och klirret av is i ouzoglas. Sitter på taket till Pension Minos och blickar ner mot en matta av rosa hustak, kupoler och minareter. Jag är kär. Kanske för att havet är nära. Kanske för att natten doftar jasmin. Förmodligen för att stans medeltida kärna är full av detaljer som känns mjuka: oljelampor, rosa gardiner, järnsängar med snirklig gavel, terrasser där man ser solen gå ner bortom blånande berg i det som är Turkiet, början på Orienten.
    JO, JAG ÄR KÄR. Med båt kom jag till ön från Symi. Kvinnan som delade min taxi hette Katja. En ung tyska. Nu sitter vi här. Med varsitt glas Les Chavaliers de Rhodes, rött riddarvin. I tre nätter har vi bott i samma rum, vaknat, dragit isär gardinerna och tittat ut: på taket mittemot hänger en gumma tvätt, från kvartersbageriet doftar morgonen spenatpaj, längre bort står en grupp stolta palmer och sedan havet. Början på något nytt. Rhodos. En relation.
    Få namn är så tyngda av en lättjefull synonym. Rhodos. Semester. 300 soldagar, åtta månader charter. Hotell, stränder och sololja. Lika förutsägbart som en Konsumbutik. Och ungefär lika trist? Sanningen är bredare än så. Första kvällen. Egeiska havet glittrar som kvicksilver. Båten rullar över mjuka dyningar. Från havet påminner stan om motivet till ett leksakspussel. Allt på en gång. Lite som en Jacques Tati-film. Bortom kajkantens väderkvarnar ligger en bit kvarglömt italienskt 40-tal. Nea Agora, en månghörnig restaurangarkad, kasino, Teatro Puccini och ett futuristiskt akvarium. Rester från ett infall av Mussolini under den tid då ön låg under italiensk ockupation. Stan skulle förses med fascistisk överrock, men fick i stället en stor röd clownnäsa. För ingenting kunde överträffa det gamla: korsriddarstadens murar, bastioner och en stensatt kärna som tycks närmre Jerusalem och Damaskus än Rom och Aten.

    VÄRME OCH SALT. T-shirten smiter åt med en stor blöt fläck på ryggen. Hamnen är full av folk: rumsuthyrare, pensionatsägare, unga på väg hem från stranden med axelväska och stråmatta. Någon tar våra ryggsäckar och trycker ner dem intill ett reservdäck. Taxi genom gamla stans portar. Chauffören spottar vokaler och konsonanter, allt medan han manövrerar i en labyrint av hala gatustenar. Hotellen är fina, men alltför dyra. Vi har inte råd. Taxichauffören ser sina kommissionspengar gå upp i rök och surnar till. Då tar vi packningen och börjar söka själva. Någonstans där börjar försoningen. En petflaska med vatten.
    Tunga klunkar i hettan. Köper två stora persikor. Söt saft droppar från våra hakor. Och så går vi. Genom gränder kantade av vykort och silversmeder. Bortom Platia Ippokratus händer något. Affärerna försvinner. Men det medeltida fortsätter. I tystnad, förbi små torgplatser där plataner ger skugga åt korgstolar och kafébord. Prången drar iväg. Öster blir väster, söder blir norr. Och vi förlorar oss själva i den labyrint som var tänkt att förvilla pirater. Men det spelar mindre roll. Kvarteren bildar utsnitt ur bibeln. Valvbågar mellan husväggar, låga portprång, en luggsliten åsna över nopprig kullersten.
    På gatan Omirou hittar vi ett ledigt rum: 20 euro, dubbelsäng och utsikt mot havet. Perfekt!

    KATJA HAR DUSCHAT. Håret är vått och stripigt. Vi går genom den nya stan. Kvällen utanför vallgravarna luktar pinje. Kvarteren är vita som tvättmedelsreklam. Uppför en kulle. Parkerade bilar på två led. Här är det. Gatan Ayion Anaryiron, hus nummer 29 och en fyrkantig innergård. Kvarterstavernan To Steno. Inget speciellt. Vingligt bord, enkla stolar. Folk från grannskapet. Några få turister. Mest kostymklädda män. Sällskap som verkar ha trillat rakt från statsförvaltning till bord av ishink, flaskor och mezedes, smårätter med bas av sol, vitlök och tomat. Menyn är översatt till knackig engelska, snudd på obegriplig. I och för sig oväsentligt. För köket trollar fram Rhodos på en tungspets. Vin i kopparfärgat krus. Glansiga dolmades, vinlövspaket fyllda med ris och korinter. Bondsallad av getost, rucola och bitter kapris. Knottriga korvar späckade med vitlök och röd peppar. Natten blir salt.
    Tiden flyter. Vi beställer in ytterligare en karaff kärnfullt vin. Den sura taxichauffören är glömd. Katja ler, tar min hand och så går vi genom ringmurens portar mot hotellet.

    MORGON. Fåglar flyger lågt över hustaken, skriker ut sommaren och möter röster från gatan. Folk på väg till stranden. Värmen är redan här. Katja ligger kvar i sängen, sträcker händerna mot en gardin som vajar lojt. Vinden kommer från havet precis som legenden om hur solguden Helios valde ön till sin helgedom. Här föll han för Poseidons dotter. Kärleken till henne, nymfen Rhode, gav ön dess namn. Sedan dess har Rhodos legat öppet och inbjudande som en Afrodite i havet. De första turisterna kom för drygt 80 år sedan. I vita bomullsklänningar och panamahatt. Hälsosamma källor i Kallithea lockade rika egyptier, greker och italienare. Andra valde att jaga hare eller klipphöns i bergen. Så byggdes strandhotellet Miramare Grand. Vid krigsslutet anlände kryssningsgäster, kungar, prinsar, Onassis och Churchill. Semesterfabriken började ta form. I dag innehåller den 150 hotell och 25000 gästsängar.
    Mer än en miljon besökare når ön varje år. Bitvis känns Rhodos trött och slitet, till och med nonchalant. Förvirrad efter att ha tappat för mycket av sitt ursprung. Ängslig över att förlora turisternas gunst. Men mitt i det väloljade semestermaskineriet finns Gamla stan. Given på Unescos världsarvslista. En medeltida trollåda som tingeltangel inte rår på. I alla fall inte helt. Tre steg från det kommersiella följer en känsla av att inget annat färdats här än åsnor, och att så kommer att förbli.

    RHODOS INNANFÖR MURARNA. Det är Katjas tur att köpa frukost. Vi går genom riddarstaden. Tornen lyser i guld, reser sig ovanför bastioner och vallgravar som detaljer i en schackpjäs. Bortom ett mörkt prång luktar det vanilj. Ömers bageri. Kön sträcker sig ut på gatan. Invändigt möter hyllor fyllda med pajer, gyllengula sesamkringlor, grovt bröd och skorpor. Ett av biträdena växlar mellan grekiska och turkiska. Merhaba! Ekmek! Orden slinker ur mig. Vid mitt försök att tala turkiska tystnar expediten tvärt. Hon ger mig limpa och växel utan att säga ett ord. Rhodos har varit mångkulturellt långt före charter. Ibland av fri vilja. Ibland av tvång. Århundradena har format Gamla stan till ett extrakt av östra Medelhavet. Grekiskt blandat med stänk av judiskt, italienskt och turkiskt, precis som Ömers bageri.
    Några kvarter bort ligger Ibrahim Pasha-moskén. Fredagsbönen är just över. Öns imam reglar dörrarna. Vid sidan står Erkan. Han har kommit från Boston för att studera den turkiska minoriteten. Flertalet turkisktalande lämnade ön 1974 i samband med Cypernkrisen. De som blev kvar håller låg profil och kallas grekiska eller ottomanska muslimer. I varje fall inte turkar.
    - De yngre talar bara grekiska och glömmer bort sitt eget ursprung, berättar Erkan.
    Församlingen är liten, men stabil. Drygt 1500 personer. Men i framtiden kanske bara minareterna och det turkiska badet påminner om att Rhodos ligger närmare Orienten än Aten. Fast kanske ändå inte.
    - På något sätt hör vi alla ihop, säger han.
    Gatan nedanför moskén rymmer Dimitris ouzo, en enmansverkstad med maskiner, damejeanner och en cykel uppställd mot väggen. Ouzoreceptet sägs hemligt och unikt. Smaken är ändå förvillande lik den som tappas på flaska och serveras på Istanbuls meyhane. Grekland och Turkiet; länderna har ett historiskt hund- och kattförhållande, men också åtskilligt gemensamt.
    - Väldigt mycket, understryker Dimitris, vars far är född i Datça på andra sidan sundet.

    SISTA NATTEN. Måne över havet. Katja sitter på hotelltaket och knäcker pistagenötter. Håret hänger ner över ett svart linne. Byxorna är vita med stora röda tulpaner. Jag frågar vad hon tänker på, men hon bara ler och säger: "Kom!" Ute på stan ligger gränderna svala och övergivna. Några nattvandrare mot slutet av sin barrunda. En ensam ölburk i vinden. Längre bort, där tätt förankrade hus bildar konvojer av sten, går vi vilse. Som vanligt. Inte för att det spelar någon roll. Gryningen är flera timmar borta. Tanken på ett flyg hem existerar inte. Det här är Rhodos. Början på en relation.