• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Makalösa Marrakesh

    Marrakesh - en förtrollande och exotisk värld. Följ med under en dag bland gycklare på torget och krämare i bararerna.

    Makalösa Marrakesh
    Ännu har dagen inte grytt. Klockan är fem och det är kolsvart i Afrika. Jag vaknar av böneutroparens monotona sång och minns med ens att jag befinner mig i Marrakech – denna mytomspunna stad som måhända inte är himmelriket på jorden men inte heller den kaotiska häxkittel som illasinnade rykten ibland vill göra den till. Visst kan här vara rörigt, hett, påfrestande och trångt, i alla fall om man befinner sig i den labyrintiska basaren, souken, men samtidigt begriper jag inte hur man kan undgå att förtrollas och förföras av denna larmande, färggranna, doftmättade, exotiska värld.

    Visst är fattigdomen påtaglig. Nog finns det många som vill skinna en på pengar, men så är det ju på de flesta håll i världen. Det är bara tillvägagångssätten som skiljer sig åt. I Marrakech är metoderna raka och tydliga; ärliga skulle man kunna säga. Ingen skäms för att tigga en slant. Däremot är risken att bli rånad liten. Ingen försöker lura skjortan av en, men det kan tänkas att någon – exempelvis Mohammed – ber att få den som present.

    Mohammed – en skinntorr man i fotsid djellabah – är guide. Under en halv dag hyr jag hans tjänster. Han visar mig Bahiapalatset, de saadiska gravarna och de stinkande garverierna där djurhudar bereds på uråldrigt vis. Han lotsar mig även genom souken. På vägen till mitt hotell antyder Mohammed att han skulle vilja ha en souvenir, något från Sverige. Jag inser att det inte är en dalahäst han menar.
    –En skjorta, säger han till sist. Kan du ge mig en av dina skjortor? Det gör ingenting om den är smutsig.
    –Du vill kanske ha pengar i stället? säger jag. Lite dricks?
    Han nickar ivrigt, har en familj att försörja. Han vet inte om han får något guidejobb nästa dag. Jag tycker bra om Mohammed. Utanför hotellet ger jag honom summan vi kommit överens om plus ytterligare femtio dirham. Vi skakar hand och jag ska just till att gå.
    –Souveniren, påminner Mohammed.
    Jag nickar, går upp på hotellrummet och hämtar skjortan som jag hade på mig under den svettiga färden Göteborg–Bryssel–Casablanca–Marrakech. Dess doft är inte längre av denna värld.

    Jag har vaknat före gryningen av böneutroparens sång, somnat om, ätit en lätt hotellfrukost, kastat en blick mot Atlasbergen och dess snötäckta toppar på över 4000 meter. Som författaren Elias Canetti skriver om, skulle man kunna tro att man betraktade Alperna "om inte ljuset vore mer skimrande och det inte vore så många palmer mellan dem och staden". Jag har vandrat in i Medinan, förbi berg av oliver, dadlar och nötter och vidare rakt in i souken. Det är trångt och varmt, doftar starkt av kryddor, läder och svett. Jag passerar genom en slamrande gränd där konstsmederna hamrar och bankar. En mattförsäljare försöker dra in mig i butiken men jag sliter mig loss, bara för att i stället tumla in hos apotekaren på andra sidan gränden. Han boxar mig lätt i magen och säger att jag ser frisk ut.
    –Jovars, säger jag. Lite för fet bara.
    –Det har vi bot mot, säger han allvarligt och visar mig en liten påse med utvalda örter som man kan göra en dekokt på.
    –Fantastiskt effektivt, kilona rasar, säger han. Det kostar bara hundra dirham.
    Apotekaren räcker mig ett glas mintte.
    –Marockansk whisky, säger han.
    Det är det stående skämtet. Men jag ruskar på huvudet, vill inte ha mintte, vill inte köpa hans örter. Jag smiter iväg och fortsätter irrfärden genom gränderna där allehanda hantverkare och månglare håller till. Jag går snabbt, sneglar inte ens på de varor som bjuds ut, stannar inte, vill inte riskera att bli indragen i ännu en butik, men det blir jag förstås ändå. Plötsligt finner jag mig själv – jag vet inte hur – sittande i en soffa med ett glas mintte i min hand.
    –Marockansk whisky, säger mannen som är silversmed.
    Jag ler trött samtidigt som han radar upp vackra ting framför mig. Men jag vill inte köpa, vill inte ens nämna ett pris.
    –Nej, naturligtvis inte, säger smeden. Bara titta. Just look.
    Mer mintte. Mer hantverk. Till slut, i en sorts utmattning, pekar jag på det minsta föremålet. Det är en kista i silver, stor som en halv tändsticksask, med en gulskimrande sten i locket.
    –600 dirham, säger försäljaren.
    Jag vet att man ska pruta, pruta brutalt.
    –200 dirham, drar jag till med.
    –Okej, säger försäljaren omedelbart och fattar min hand som tecken på att affären är avgjord.
    Det är bara att inse att jag ännu inte lärt mig prutandets svåra konst. När jag går ut ur butiken känner jag mig lurad. Men den känslan går över så småningom. Tillbaka på hotellet tar jag fram kistan och betraktar den. Den är välarbetad och vacker. Att det kanske hade varit möjligt att få den billigare hör liksom inte hit. Den är värd sitt pris för mig.

    Marrakech är vagabondernas stad. Den har alltid varit en mötes- och handelsplats för människor från när och fjärran, en naturlig rast- och viloplats för resenärer som behövt en vederkvickande paus från strapatsrika färder. När karavanerna från Sahara hade passerat de mäktiga Atlasbergen stannade de i Marrakech för att byta varor, lasta om kamelerna och rekreera sig.

    Då som nu samlades man på Djemaa El Fna som på svenska ibland kallas Gycklarnas torg, ibland De dödas samlingsplats. Här brukade en gång i tiden brottslingar avrättas varefter de dödas huvuden spetsades på pålar och förevisades som varnande exempel. Djemaa El Fna var avrättningsplats men också ett handels- och marknadstorg som drog till sig stora skaror från när och fjärran. Alla dessa människor behövde inte bara mat och dryck utan också förströelse och underhållning, och i resenärernas spår följde taskspelare av alla de sorter.

    De enda döda huvuden man ser i dag är fårskallar som här och var pryder gatustånden som serverar grillspett, soppor, taginegrytor, sallader, sniglar, kokta fårögon och annat smått och gott.