• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Menorca - en vän i viken

    Mallorcas lillasyster är full av små orörda hemligheter med kristallklart vatten gömt under en knallblå himmel. Menorca är orört, vackert och vilt. Menorca är vännen du saknat.

    Menorca - en vän i viken

    JAG ANLÄNDER TILL Menorca via havet. Månen skymtar bakom disiga moln. Färjans övriga passagerare försvinner snabbt och jag står ensam kvar i mörk och ödslig hamn, förgäves spanande efter en taxi. Till sist suger jag tag i resväskorna och börjar gå uppför branta trappor mot den upplysta katedralen, som likt en hägring svävar i den svarta skyn. Men det är inte Gud jag söker, bara ett hotellrum där jag kan finna vila. På morgonen vaknar jag på hotell Geminis i staden Ciutadella, längst i väster på Menorca – en fridsam, idyllisk ö där kriminalitet och andra yttre hot knappt existerar. Kullerstensgränderna är inbjudande och vänliga i detta behagliga samhälle vars centrala delar i princip ser ut på samma sätt som i början av 1600-talet.

    CIUTADELLA VAR MENORCAS administrativa centrum fram till 1722, då de brittiska kolonisatörerna istället gjorde Maó (på öns östra del) till huvudstad, främst på grund av dess skyddade hamn som är världens största naturhamn efter Pearl Harbor. Med korta avbrott var Menorca brittisk koloni 1708–1802. Medan Maó blev en välbefäst garnisons- och handelsstad, som kom att präglas av engelsk arkitektur och levnadsstil (än i dag finns där en fabrik som tillverkar gin enligt brittiskt recept), lämnades Ciutadella i stort sett i fred. Visst äger dagens Maó sin charm, speciellt i området kring hamnen, men Ciutadella har bevarat mer av öns traditioner, kultur och ursprungliga atmosfär.

    AV MENORCAS 70 000 invånare bor en tredjedel i Maó, en tredjedel i Ciutadella och en tredjedel i mindre samhällen utspridda över resten av den fem mil långa och knappt två mil breda ön. Menorca är till ytan inte större än halva Öland; ändå lyckas jag köra mer än femtio mil under de dagar jag med hyrbil utforskar ön.
    Menorcas natt- och nöjesliv är inget att skryta med. Festsugna ungdomar hänvisas till systeröarna Mallorca och Ibiza. Man går och lägger sig tidigt på Menorca. En gång i tiden fanns det till och med en lag på att befolkningen i Ciutadella skulle sova vid midnatt. De turister som kommer hit är mestadels av den stillsamma sorten: pensionärer, barnfamiljer och romantiskt lagda par. Majoriteten (cirka 65 procent) är britter.
    Från öns mittpunkt och högsta topp – det 358 meter höga berget El Toro – ser jag ut över ett grönt och böljande landskap, där sävliga svartvita kor går och betar förnöjt som i en reklamfilm för Bregott-fabriken. Stora delar av Menorcas natur är fortfarande orörd och kommer att så förbli. 1993 förklarades ön som ett biosfäriskt reservat av Unesco; närmare 50 procent av ytan är skyddad mot framtida exploatering.

    I VISSA OMRÅDEN, framförallt kring ett antal orter längs sydkusten, är turistnäringen kraftigt utbyggd, även om Menorca aldrig drabbats av samma massinvasion som Mallorca. Stora hotellkomplex är visserligen sällsynta – man har hellre satsat på semesterlägenheter och småskaliga hotell – men stränderna vid exempelvis Cala'n Bosch och Cala Galdana kan vara mer än överbefolkade under högsäsong.
    Å andra sidan finns det i de naturskyddade områdena gott om jungfruliga, ibland underbart vackra badvikar. Menorca marknadsförs ofta med bilder av dessa paradisiska stränder, där varken barer eller hotell och blott ett fåtal människor finns i sikte. Det gäller dock att hitta och – inte minst – att våga sig fram till dem. Den som lämnar städer och turistghetton och ger sig ut på upptäcktsfärd känner sig inte alltid välkommen. Överallt finns skyltar som markerar privat område. Själva stränderna må vara allmän mark, men för att ta sig till dem måste man ofta passera genom privata ägor, vilket kan kräva ett visst mått av självövervinnelse.

    JAG TAR SIKTE PÅ Binimel-Là, en av dessa orörda stränder, belägen vid nordkusten. De sista kilometrarna sicksackar jag mig fram mellan djupa potthål längs en gropig grusväg. I samma ögonblick som havet kommer i sikte får jag syn på skylten "Coto privado". Efter att ha överlagt med mig själv djärvs jag till sist att bege mig in på den privata marken. Allt går bra. Ingen försöker köra bort mig. Jag parkerar bredvid en sanddyn som jag sedan klättrar över och där – på andra sidan – breder stranden ut sig. Tyvärr är den inte särskilt paradisisk. För att komma ut i vattnet måste man ta sig förbi meterhöga drivor av gammalt sjögräs. Det är just det som ibland är problemet med de orörda stränderna: ingen sköter om eller städar dem.
    Man får ta det onda med det goda, tänker jag. Här finns i alla fall knappt en människa i sikte. Sorglöst klättrar jag över sjögräsdrivorna och kastar mig ut i det kristallklara vattnet.

    EFTER HAND LÄR JAG mig att Coto privadoskyltarna för det mesta kan ignoreras. Jag låter mig inte ens hejdas av grindar som spärrar vägarna utan ser bara till att stänga dem ordentligt efter mig. Däremot bör skyltar med texten "Prohibido pasar" (förbjudet att passera) respekteras. Ibland är dock förbudet förhandlingsbart – som vid Cala d'Algaiarens, nordöst om Ciutadella. Jag erbjuds att passera över ägorna om jag betalar motsvarande fyrtio kronor. Jag vägrar, mer av princip än av snålhet, och kör istället åt ett annat håll i jakten på de jungfruliga stränderna. Till sist hittar jag dem, drygt en mils färd (stundtals längs osannolikt gropiga grusvägar) sydöst om Ciutadella: Cala'n Turqueta och Cala Macarella, två underbara stränder med vit sand och turkosblått vatten – precis som i turistreklamen.

    MEN VISST FINNS DET också vackra, högst måttligt exploaterade stränder som är lättare att nå, exempelvis Cala Mesquida och badviken i Alcaufar, båda belägna på östkusten. Och även om hotellen ligger tätt vid chartermålet Cala Galdana går det inte att bortse från att stranden är magnifik.
    Vid Menorcas kuster finns även annat än badstränder och semesteranläggningar – exempelvis fyrar, ofta belägna på ödsliga uddar. För att ta sig till Punta Nati i nordväst och Cap de Favaritx i nordöst passerar man genom overkliga ökenområden, veritabla månlandskap, som skiljer sig påtagligt från den frodiga naturen på resten av ön. Det rör sig om egendomliga trakter som skapar egendomliga känslor – som om man hade förpassats till en fjärran urtid. Endast de blinkande fyrljusen påminner om den mänskliga civilisationens närhet.

    MENORCA ÄR TVÅSPRÅKIGT. Katalanska är huvudspråk men givetvis talas också spanska. Huvudstaden Maó heter på spanska Mahón och har namngett öns viktigaste bidrag till den internationella gastronomin: majonnäs (mahonesa). Såsen skapades på 1700-talet under en kort period av franskt styre.
    Fiskebyn Fornells på nordkusten har rykte om sig att erbjuda öns bästa skaldjur och fisk. Mest känd är restaurangen Es Pla (den spanske kungen Juan Carlos lär dinera där ibland), men jag väljer den enklare krogen Sibaris, där en trerätters lunch med bröd och vin kostar 70 kronor. Man äter också gott i samhället Es Mercadal, beläget mitt på ön vid foten av berget El Toro. Där finns flera restauranger som specialiserat sig på det lokala köket. Mest känd är Ca N'Aguedet, där jag inmundigar kanin med fikon.
    Min favoritbar, Sa Placeta, ligger vid det lilla torget Plaça d'Artrutx. Där äter jag min kvällssmörgås – en barrita (en sorts baguette) fylld med någon lokal specialitet. Oftast beställer jag en varm barrita med öns ost, Queso Mahon, samt sobrasada – en rödfärgad korv, mycket lös i konsistensen, gjord av griskött och kryddor.

    SISTA KVÄLLEN i Ciutadella bestämmer jag mig för att prova en barrita med butifarra negra. Butifarra är en korv, även den gjord av griskött, som jag ofta ätit i Katalonien. Men den har aldrig kallats för "negra". Kanske är den gjord av kött från svarta grisar; sådana lär finnas på Menorca. Servitören undrar om barritan ska vara varm. Jag nickar. Naturligtvis.
    Tio minuter senare får jag in en varm smörgås med något som visar sig vara blodkorv. Smaken är kryddstark, söt – och kväljande. Det känns som att äta en varm macka med blodpudding.
    Hela den sista natten på ön rapar jag butifarra negra. Jag sover illa och vaknar tidigt. Hotellets frukostmatsal har ännu inte öppnat när jag ger mig iväg. Med smak av blodkorv i munnen bär jag mina resväskor genom medeltida gränder i en ödslig stad och vidare nerför trapporna som leder till hamnen och den väntande färjan.

    DET ÄR TIDIG GRYNING. Solen är på väg upp och om en liten stund – när jag är på väg bort över havet – ska staden långsamt vakna och, med en gäspning, vända sitt ansikte mot den intensivt blå skyn.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!