Annons
Annons
Redaktionen

Redaktionen

Mexiko

Mexiko – landet runt

Allt fler svenskar reser till Mexiko. Till baden och barerna i Playa del Carmen. Till valarna vid halvön Baja California. Till kaoset i Mexico City. Och till tempelruinerna från mayakulturens storhetstid. Under eller över ytan. Med eller utan tequila i glaset.

Text: Redaktionen • 2005-10-14 Uppdaterad 2005-10-14

På det stora torget vajar en ofantlig mexikansk flagga. Vid sexsnåret tågar en försvarlig mängd soldater in till ett kaka-foniskt oväsen, som om tre militärorkestrar spelade ikapp efter ett rejält fylleslag. Spända soldater marscherar, uppstramade civila mexikaner gör honnör med handen mot bröstet. För en utomstående blir det smått parodiskt men för dem är det blodigt allvar. Utom kanske för grabbarna runt hörnet som sparkar boll mot presidentpalatsets vägg. Runt allt susar mängder av gröna folkabubblor förklädda till taxibilar. En och annan cykeltaxi skramlar också förbi. Jag har nyss landat i Mexico City och intrycken är starka.
Mexiko är ett stort land. Ett rikt land med allt från öken till tät djungel, korallrev och berg. Men också ett fattigt land med områden där en marginaliserad och desperat ursprungsbefolkning ibland tar till vapen. En resa genom denna vidsträckta republik ger möjlighet till intressanta möten – en del förutsägbara, andra helt oväntade. Som när jag smiter in på Cantina Portales de Tla Quepaque i Mexico City. Jukeboxen underhåller med gråtmild bandasmusik och jag slår mig ner vid ett ledigt bord vid sidan om ett livat sällskap. Tre killar och en tjej dricker tequila, eller nja, en av männen har faktiskt däckat sittandes. Vi börjar snart prata på en lustig blandning av spanska och engelska med inslag av franska. Killarna jobbar med mobiltelefoner och erbjuder sig snart att installera piratmjukvara i min telefon som får den att fungera i alla nätverk. Tequilan går runt och tjejen Claudia visar sig kunna hälla i sig kopiösa mängder sprit utan att blinka. När vi skiljs åt är vi alla amigos.
En helt annan typ av möten, men minst lika stimulerande, utspelar sig i de stora grunda lagunerna på halvön Baja Californias västkust. Med hyrbil kör jag de fem timmarna från den sydliga udden Cabo San Lucas upp till Puerto San Carlos vid Bahia Magdalena. Hakar på en liten gruppresa från Hotel Solmar i Cabo San Lucas som har båtar och guider klara.
Det första vi ser när vi kommer ut är rena fiskfrossan. Delfiner och sjölejon, pelikaner, skarvar och fregattfåglar – tillsammans får de vattnet att koka kring ett olyckligt fiskstim som utsetts till simmande buffé. Längre ut syns de första valblåsen (kondensmolnen från deras utandningar). Så kommer vi närmare och allt fler gråvalar siktas. En fullvuxen hona med en liten unge simmar förbi. Andra dyker upp, andas och försvinner sedan elegant ner i djupet. Det sista man ser är den mäktiga stjärtfenan.
Vid flera tillfällen kommer nyfikna valar ända upp till båten. De stannar till under ytan, plirar upp på oss och höjer så sakta nosen över ytan. Ibland skrubbar de sig mot båtkölen (huden är täckt av parasiter) och flera gånger tittar de upp så nära att vi kan röra vid dem. Wow! Några passar på att duscha oss med sin utandningsluft. Alla i båten inklusive guiden är uppspelta som småbarn.
Men det finns så mycket mer än barer och -valskådning. Möten med lämningar från forn-tida kulturer låter tankarna vandra över tid och rum. Kryddiga kulinariska överraskningar får bordsgrannar att skratta förstående. Trötta själar får uppfriskande massage av Stilla havets vågor. Och fantasin väcks till liv av underjordens märkliga vattenvägar. För den som reser med öppet sinne bjuder det mexikanska smörgåsbordet på många överraskningar. Här hittar du några av dem:

Mexico City – metropol som överraskar

Kläm in 20 miljoner människor i en dalgång på 2200 meters höjd. Lägg till ett oändligt antal tutor med vidhängande bilar och garnera med ett tjockt lager smog. Resultatet blir en bullrig, skitig och tätpackad metropol. Som överraskar med vackra byggnader och nyfikna människor. Självklart är kultur- och nöjesutbudet omfattande. Och hur man än vrider och vänder på resplaner hamnar man förr eller senare i huvudstaden om mer än en del av Mexiko står på menyn. Så varför inte njuta av besöket i stället för att förfäras?
Stadens hjärta är Plaza de la Constitución som i folkmun sällan kallas annat än Zócalo. Längs ena sidan ruvar Palacio National, presidentpalatset med fantastiska muralmålningar av Diego Riviera som skildrar Mexikos historia. Missa inte denna konstskatt som dessutom är gratis.
Åk sedan gärna ut till Frida Kahlo-museet, också kallat Det blå huset, och njut av hennes vackra och känslofyllda tavlor. Min favorit är självporträttet där en naken och plågad Frida blottar sin trasiga ryggrad i form av en sprucken pelare (hon hade svåra ryggproblem). Frida och Diego levde i ett livslångt och mycket stormigt förhållande, där smärta, kreativitet och passion (inte alltid till varandra) blandades till en potent mixtur.
Flanera gärna runt i de förmöget vackra kvarteren i närheten av Det blå huset och njut av stillheten. I korsningen mellan Avenida Michoacán och Atlixco ligger till exempel ett par mysiga kaféer och i närheten finns en livlig saluhall.
Ett annat museum som är värt att besöka är det magnifika Antropologiska museet som härbärgerar en rik samling lämningar från Mexikos olika kulturarv. För mig gav fynden från Pakals grav (se Palenque) kanske de största intrycken.
När du ändå är i dessa kvarter kan det vara värt att titta in på museet för modern konst, som har en fin permanent samling och varierande tillfälliga utställningar.
Har du tid kan en dagsutflykt till Teotihuacán, gudarnas stad, vara ett alternativ. Den vidsträckta huvudgatan är kantad av rader med tempel. Men de utan tvekan största attraktionerna är de två pyramiderna – Solens pyramid (som är världens tredje största) och den något nättare men vackrare Månens pyramid. Men se upp, mitt på dagen är området rena stekpannan. Åk hellre sen eftermiddag och njut av det vackra ljuset, eller tidigt på dagen för lägre temperaturer.

Cabo San Lucas – sol, bad och alkohol

Sydspetsen på den långa halvön Baja California är som ett amerikanskt Kanarieöarna, komplett med Dunkin Donut, Burger King och Harley Davidson-handlare. Här njuter äldre par från Wisconsin av en veckas sol och bad medan yngre årgångar festar loss rejält på barer med namn som Gigglin Marlin, El Squid Roe och Stop Light. Som omväxling åker den manliga halvan ut och fiskar marlin och dorado medan damerna shoppar i de många butikerna. Cabo, som många kallar det, är en lyxvariant av Kanarieöarna med flotta hotell och ännu flottare restauranger, i alla fall runt hamnen där alla turister är. Självklart handlar det ändå i grunden fortfarande om sol, bad och alkohol. Dessutom är allt minst dubbelt så dyrt som i till exempel Mexico City. Men går du bara ett par kvarter bortom fasaderna hittar du det vanliga Mexiko med dammiga grusvägar mellan enkla hus. Kontrasterna är slående.
Vad som gör det här stället speciellt är naturens gåvor. Kliv ombord på Cabo Expeditions stabila hårdkölade gummibåt. Mål: två timmars sökande efter migrerande valar.
På vägen ut stannar vi till vid de fotogeniska klipporna som bildar gräns mellan Stilla havet och Sea of Cortez, och som är den absoluta sydspetsen på Baja California. I klippbågen som finns med på vartenda vykort sitter en pelikan och ser soft ut. Fjäderfät får emellertid hård konkurrens när det gäller “laid back-attityd” av ett gäng sjölejon i en solbadande hög på klippan mittemot. Jag vet inte vad det är, men sälar med öron får mig alltid på extra gott humör.
Så sätter föraren José och hans gast Marco fart ut i Stilla havet. Så fort vi rundar udden serveras vi en majestätisk syn: två fullvuxna knölvalar dyker perfekt synkroniserade med stjärtfenorna högt över vattenytan. Oohh, säger vi alla, fem amerikaner och jag.
Sedan följer en orgie av välvuxna knölvalar som kommer upp, blåser och dyker igen. Allt går snabbt och vågorna är höga så det är smått frustrerande att fotografera. Men, som amerikanerna säger, it’s awesome. Som extra krydda -passerar en delfin förbi och ett par rockor hoppar högt upp ur vattnet och voltar likt till-plattade simhoppare. Vi får också lyssna på valarnas märkliga men vemodigt vackra sång genom undervattensmikrofon.
Tio valar senare är vi på väg in till hamn och jag har redan bestämt mig för att följa med på en tur nästa dag. Killen vid sidan om mig erkänner att han åker på ett par sådana här turer varje år. Jag blir grön av avund. Han passar också på att peka ut Bill Gates jättevilla (med havs- och valutsikt) och berättar att Madonna, Stallone och en bunt andra kändisar har köpt sig varsin “stuga” på den sydliga klippan.
Dagen efter dyker vi kring Lands End (yttersta klippspetsen) och Pelican Rock (på vägen ut till spetsen). Ett nyfiket sjölejon hälsar oss omedelbart välkomna när vi kommer ner under ytan. Till synes utan att röra en fena susar en stor hane förbi flera gånger och inspekterar oss. Det är deras plikt att vakta kolonin, något som blir tydligt under nästa dyk när vi ser en hane bestämt jaga bort en vitspetsad revhaj. Det finns gott om fisk i vattnet även om det är mer tunnsått med koraller. Igelkottsfiskar och kirurgfiskar simmar runt i stora stim medan havsaborrar och skorpionfiskar ligger och lurpassar. Man ska nog inte åka hit enkom för dykningen, men är du ändå här ska du inte missa den.

Oaxaca – stillsamt liv i bergen

Uppe i bergen i sydvästra Mexiko ligger den charmiga staden Oaxaca (uttalas oachákka). Med bara 250 000 invånare och ett svalt klimat är den gamla kolonialstaden behaglig omväxling till Mexico Citys vanvett. Flanera runt mellan de vackra stenhusen, besök den livliga marknaden eller varför inte pröva den lokala kakaon? Det är lite som på ett klassiskt kafferosteri, man kan välja olika blandningar av kakaobönor och kryddor som kanel, mandel och socker. Allt mals sedan två gånger tills en trögflytande smet återstår. Sen gör man drickchoklad av det. Mums!
En annan känd dryck från Oaxaca är tequilans tvillingsyster, mescal. Runt staden odlas en speciell sorts kaktus som man sedan kokar sprit på. Beroende på hur bladen skördats och spriten renats kan du få allt från ruggigt eldvatten till en helt acceptabel liten hutt. Masken som ligger i flaskan ska vara av en speciell art som lever just i den sortens kaktus, och sägs ge både näring och smak till drycken. För sockergrisen finns söta likörvarianter smaksatta med kakao, kokos, kaffe eller kola. Det går utmärkt att gå runt och provsmaka i de många butikerna, i alla fall en stund…
Det är inte bara i spriten man har insekter här, friterade gräshoppor av varierande storlek är ett gångbart drinktillbehör i trakten. Själv föredrar jag det utmärkta lokala köket med sina många såser, så kallade moles. Prova till exempel mole negro som är en mustigt god blandning av bland annat olika chilisorter, kakao och örter.
På en bergstopp utanför stan ligger tempelstaden Monte Alban. Med milsvid utsikt i alla riktningar är det en vacker plats att slappna av på och låta tankarna vandra, speciellt sen eftermiddag när solen står lågt. Det lilla museets restaurang har en trevlig uteservering och svalkande öl.
Nästan varje dag i veckan är det marknad i någon av byarna runt om staden. Jag åker ut en söndag och då är det Tlacolula som gäller. I ett trevligt myller av marknadsstånd saluförs allt från kalkoner till kultingar. Mattor och möbler finns i ett hörn, frukt och gräshoppor i ett annat. Här och där rullar killar runt skottkärror med honung och hela bikakor. Förvirrad av mängden köper jag bara en tallrik med färsk ananas och melon, men det var å andra sidan himla gott.

Zipolite Beach – avkoppling vid vilt hav

Vågornas brus leder mig upp från drömmarnas djup. Genom myggnätet glittrar havet grönt. En naken kvinna genomför tai-chi-övningar i vattenbrynet. Det här är Zipolite Beach. Beryktad, vild och underskön. Det vilda står havet för, som dygnet runt dundrar in med våldsam kraft till surfarnas förtjusning och simmarnas förskräckelse. Pelikanerna verkar ta det med ro.
Lugn och ro präglar också stranden i övrigt, speciellt den vackraste delen längst i väster. Här ligger jag i en hängmatta och skriver, dinglande över den lilla solterrassen på min strandbungalow hos El Alquimista. Vid sidan om ligger Lo Cosmico, där något enklare hyddor klättrar upp för den branta sluttningen. På andra sidan och högre upp ligger ett hippieinfluerat yogaställe. Men det är alkemisten som är pärlan, med sitt läge mitt på stranden mellan de avgränsande klipporna. Det avskilda läget har säkert bidragit till att en hel del av de badande solar i Adamskostym, men de som föredrar badkläder är lika välkomna. Här är ledorden frid och avkoppling.
På kvällen samlas folk i fackelljuset på restaurangen direkt på stranden. Med tårna begravda i sanden är det gott med en kall Bohemiaöl och någon av de många goda och rejält tilltagna maträtterna. En del sitter i gungorna längs bardisken. Andra dinerar under det gnistrande himlavalvet. Vågorna brusar ett tiotal meter bort.
Det finns inte alltför mycket att göra här förutom att sola, bada och umgås. Men det är själva poängen. Det går att hyra surfbrädor och body boards, och man kan ta snorklingsutflykter och spana efter marina skÙ�ldpaddor. De kommer upp på de långa stränderna för att lägga sina ägg, så som de gjort i alla tider. Förr pågick en omfattande slakt på de stora och på land långsamma djuren men lyckligtvis förbjöds det 1990. Nu finns det ett sköldpaddscenter på grannstranden Manzune där man kan lära sig mer om Skalmans vänner och se de olika arterna i akvarium.

Palenque – tempel, djungel och vyer

I Palenque finns inget hav som vaggar dig till ro, men väl djungelns sprudlande symfoni. Cikador sätter grundtonen, geckos och fåglar lägger sång och apor överraskar med sina skrin. Huvud-attraktionen i trakten är ruinerna efter en ståtlig stad byggd av mayafolket.
Jag smyger in i gryningen flera timmar före öppningsdags i hopp om att fånga det gyllene morgonljuset. Nattens svalka hänger fortfarande mellan träden och fåglarna har precis stämt upp sin morgonhälsning. En ström snirklar sig fram mellan klippblock och trädrötter, plaskar och porlar behagligt. Dofter av liv och förruttnelse blandas i vinden. När jag når fram öppnar sig en magisk utsikt mellan trädkronorna. Sjok av bomullsmjuk dimma sveper in ett lågland som endast avslöjas av enstaka höga träd. Guinnessreklamfåglar (pekanfåglar) flyger mellan höga träd, den karakteristiska och färgglada näbben är nästan lika stor som fågeln själv. Allt är tecknat med morgonsolens varma guldpensel. Det är vackert så det gör ont. Kanske var det samma känsla som fick de första bosättarna att slå sig ner här för nästan 2000 år sedan.
Mäktigast var staden under en period på 600-talet, då kung Pakal den store härskade. Pakal byggde de ståtligaste templen, och finast av alla är hans eget gravmonument, i dag kallat inskriptionens tempel. Elegant och samtidigt maktfullkomligt reser sig den pyramidformade byggnaden i åtta steg 23 meter upp i djungelgrönskan. Överst finns en tempelbyggnad som nås via en bred stentrappa. Utsikten härifrån är fenomenal. Själva templet hyser den näst längsta inskriptionen i mayavärlden, en berättelse om Pakals härkomst tio generationer bakåt.
Efter Pakals rekordlånga maktinnehav (68 år) tog äldste sonen Chan Bahlum över tronen. Bahlum färdigställde templet på toppen av Pakals pyramid och lät också bygga den så kallade korsgruppen, fyra tempel symmetriskt placerade på andra sidan vattendraget mitt i staden. Här sitter jag tyst och njuter av vyn – tidlösa tempel som reser sig ur djungelgrönskan, slättlandet skymtas i soldiset nedanför.
Minibussar tar stentrötta turister till smaragdgröna vattendrag där vattenfall efter vattenfall får strömmen att skumma. I det lugnare vattnet nedanför kan man med fördel kyla av sig, och längs floden finns flera restauranger när hungern tränger på.

Playa del Carmen – charterort i klassisk stil

Känner du dig lockad av hett nattliv, livliga stränder och massor med restauranger och shopping? Då är Playa del Carmen något för dig. Ursprungligen var det en stillsam fiskeby med färjeförbindelse till ön Cozumel, men i takt med att turistmetropolen Cancún byggts ut och blivit alltmer överfylld med turister har charterresenärerna spillt över hit.
Livet i Playa kretsar kring två pulsådrar; den långa vita sandstranden och den lika långa gågatan Femte avenyn. Längs avenyn hittar du hundratals souvenirbutiker, piercingsalonger, barer och restauranger, inklusive alla de stora amerikanska kedjorna. Amerikanerna själva är också här, precis som italienarna, holländarna, tyskarna och skandinaverna. Det här är en charterort i klassisk stil, och det är fint så.
Restaurangutbudet är bedövande stort med alla tänkbara inriktningar. Längs gågatan finns många elegant formgivna etablissemang med olika internationella kök. Går du något kvarter bort från avenyn och stranden blir stilen enklare, maten mer mexikansk och priserna väsentligt lägre.
Strandlivet är hektiskt med massor av aktiviteter som kitesurfing, vindsurfing, dykning, vattenmoppar och fallskärmshoppning. Vill du hellre bara ligga och ta det lugnt rekommenderar jag en rejäl promenad norrut, förbi den långa piren. Här är stranden bredare och mysigare.
Vid Mamita’s Lounge kan man hyra hela himmelssängar på stranden, men även vanliga solsängar med skuggande tak. dj:s spelar lounge-musik och beachvolley-spelarna står för underhållning.
När du fått nog av playan för ett tag sitter en utflykt fint. Ta båten till Cozumel (det tar cirka en halvtimme) och hyr moppe. Kör sedan runt på egen hand och stanna där det ser mysigt ut. Glöm inte mask och snorkel, längs framför allt västkusten hittar du flera bra snorklingsställen. På östra sidan finns bättre stränder när du vill sola och bada. Missa inte den coola reggaebaren på öns sydspets (Punta Sur) med sina sköna hängmattor på stranden.

Tillbaka i Playa lockar nattlivet med sin pulserande rytm. Blue Parrots strandbar tycks vara epicentrum för nattsudderiet med mysiga gungor längs bardisken och disko på stranden mellan palmerna. Vid sidan om ligger ännu en cool och populär reggaebar och på andra sidan Blue Parrot hittar du trendiga loungebaren Om. I övrigt är det bara att botanisera bland det enorma utbudet barer. Se upp bara med alla generösa Happy Hour-erbjudande om två drinkar till priset av en. Ofta har de först dubblat priset, så du betalar lika mycket eller mer som på andra ställen men dricker kanske dubbelt så mycket som planerat.

Tulum – bästa stranden

En timmes bilfärd söder om Playa del Carmen ligger Riviera Mayas kanske sista vattenhål som ännu inte totalexploaterats, Tulum. Visst finns här både hotell och turister men på något sätt är det mysigare, mer avslappnat och mer mexikanskt (och definitivt mindre amerikanskt). Priserna är dessutom lägre. Stranden tillhör de bästa längs kusten, speciellt den norra delen. En bred vit och finkornig sandstrand skuggad av palmer. Lite i bakgrunden gömmer sig pittoreska och enkla strandbungalower till rimliga priser som lockar ryggsäcksresenärer att stanna länge. Att mayatemplet strax norr om Tulum syns från stranden bidrar också till stämningen.
Men det som gör Tulum unikt är de mycket speciella så kallade cenotes som ligger utspridda i djungeln. Ursprungsbefolkningen tog dem för portar till undervärlden och kastade ner rituella offergåvor till gudarna som troddes härska där. Även i dag fungerar de som ingångar till en underjordisk värld, men nu är det snorklande och dykande turister som kastas i, och det självmant.
Det hela är egentligen underjordiska floder som förgrenar sig hundratals kilometer. Ibland rinner floden nära ytan och där taket har rasat in har en cenote bildats. Det är en smått utomjordisk känsla att sväva fram i det ginklara vattnet. Ljusspelet från öppningen är sagolikt, och effekten förhöjs av alla stalaktiter och stalagmiter.
Men man behöver inte dyka – det går utmärkt att använda vattenhålen som Bauerdrömska bad-sjöar och lättjefullt plaska runt på ytan. Var beredd på att du måste betala en mindre entréavgift till markägaren, som i gengäld underhåller badbryggor och stegar.


Text: Redaktionen • 2005-10-14
MexikoRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top