• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • På drift genom Slovenien

    Vi lämnade den solstänkta slovenska rivieran och gav oss ut för att upptäcka landets inre regioner. Det blev en resa genom slumrande medeltidsbyar, trånga bergspass och livliga metropoler.

    På drift genom Slovenien
    VI FÄRDAS GENOM SMÅ medeltida byar. Lokev, Smarje, Tomaj, Stanjel. Vita hus och grå stenkyrkor badar i kvällssolens ljus och mot en fond av snötäckta alptoppar lyser körsbärsträdens rosa blommor. Det är fredagskväll men på fälten arbetas det fortfarande flitigt. Vinrankor ska tuktas och inspekteras, gammalt ris ska brännas. Den kyliga vårluften fylls av den rogivande doften av bränt trä.
    Vi befinner oss inte långt från den italienska gränsen, i den bördiga Karstregionen i västra Slovenien. Karst är liksom Brda några mil norrut ett område där varje ny vägkrök tycks dölja en ny vingård med tillhörande provning. Men än så länge är landet, som blev medlem i eu så sent som 2004, en vit fläck på vinkartan. Trots att vinerna som produceras här är minst lika bra som de på andra sidan gränsen.
    Sakta men säkert börjar mörkret att falla. Vi bestämmer oss för att skippa övernattningen i centralorten Nova Gorica. Staden är en bra utgångspunkt för vandringar eller äventyrsturer, men är i sig inget att hänga i julgranen. Den byggdes efter att italienarna hade tagit kommandot över gränsstaden Gorizia, vars befolkning var övervägande slovenskspråkig. Nova Gorica (Nya Gorizia) skulle bli en framtidsstad, vars modernitet skulle slå italienarna med häpnad. Från vägen påminner den mest om Västerås.

    Bild 775050

    VÅRT HÄRBÄRGE FÖR NATTEN blir istället en gård som hyr ut rum en mil norr om Nova Gorica. Via en skarp kurva från en oupplyst väg kör vi en kilometer längs en smal och brant grusväg tills vi slutligen når stället, Prenocisca Pri Martinovih. Vi knackar på.
    – Visst, vi har ett rum ledigt. Låt mig bara städa ur det. Ni kanske kan äta under tiden. Det finns en restaurang bredvid den stora vägen, säger damen som öppnar.

    Vi lyder vår värds råd och efter en stunds irrande hittar vi restaurangen, som heter Zogica. Trots att det ligger mitt ute i ingenstans är det rustika värdshuset fullt med folk i alla åldrar. Kring borden surras friskt på både italienska och slovenska. Vi får vänta ett par minuter på ett bord i den rökfria avdelningen (i Slovenien bolmas det fortfarande på krogen). Inom kort serveras vi en måltid bestående av stekt forell, från Socafloden som flyter någonstans i mörkret utanför fönstret, och till det ugnsstekt potatis och bladspenat. Slovensk husmanskost när den är som bäst!

    MORGONEN DÄRPÅ VAKNAR JAG TIDIGT och tar en promenad längs de fuktiga fälten utanför huset. I dagsljuset inser jag att vi är helt omringade av majestätiska berg. Nu ser jag också Socafloden, långt nere i dalen. Färgen på vattnet är nästan grön, det ser overkligt ut, som om någon har tvättat sina målarpenslar vid strandkanten och färgen har spridit sig. Idag lockar floden med fiske i världsklass och hisnande turer med kajak och kanot. Men det fridfulla vattendraget bär på mörka minnen. Här gick gränslinjen för en av de blodigaste fronterna under första världskriget, Socafronten, där över en miljon människor fick sätta livet till.

    Striderna stod mellan de italienska trupperna och kungariket Österrike-Ungern som Slovenien tillhörde på den tiden. I Kobarid, några mil norrut, finns ett känt museum som berättar om de oglamorösa förhållanden som rådde uppe i bergen. Författaren Ernest Hemingway har i klassikern Farväl till vapnen berättat om livet längs Socafronten. Han tjänstgjorde som frivillig ambulansförare på den italienska sidan.
    – Det händer att man hittar hjälmar och annat, när man vandrar omkring i skogarna här omkring, säger vår värdinna Vesna Valentincic när jag återvänder till huset med familjens sällskapssjuka schäfer i hasorna.

    Vesnas farfar var bara sex år när hans familj tvingades fly till nuvarande Österrike för att komma undan striderna. När de återvände var allting ödelagt. Man fick börja om från början.

    – Jag tror att vårt läge har gjort oss lite mer "elastiska". Man tvingas att anpassa sig och lära sig flera språk. Min mormor hade fem nationaliteter under sin livstid, skrattar Vesna.

    Har detta inte gjort det svårt att bevara den slovenska kulturen? undrar jag.
    – Nej, vi har vårt språk, våra danser och sånger. Men nog är det så att vi som bor här känner oss lite mer som italienare, medan de i norra Slovenien är mer som österrikare. Vi har mer gemensamt med dem än vi har med till exempel kroater och serber, tycker jag.

    Hon är född i bygden och kommer tydligt ihåg kommuniståren och frigörelsen, som hotades att slås ner av den jugoslaviska armén.
    – Det flög militärplan över huset, och stora tanks rullade längs vägarna. Ibland gick flyglarmet och man var tvungen att gömma sig i skyddsrum. Det är klart att man var rädd, säger hon.

    Bild 775051

    FÖRSTA GÅNGEN JAG BESÖKTE Slovenien var i mitten av åttiotalet. Då var landet en del av den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Det var en av mina första utlandsresor och minnena är klara och tydliga. Långa högsommardagar i badorten Portoroz. Så varmt i vattnet att det knappt svalkade när man hoppade i. Kvällar, dallrande av hetta, med en klotrund sol, röd som en lavalampa, som sänkte sig så snabbt mot horisonten att man kunde följa rörelsen med blotta ögat.

    Att man befann sig i en kommuniststat var svårt att märka. Visst, den döde diktatorn Titos namn stod skrivet i jättelika bokstäver på de snöfria skidbackar som vi passerade på utflykter inåt landet. Och visst, jag var en ung turist, omedveten om det tysta förtryck som säkert pågick under ytan. Men Jugoslavien befann sig långt från Kremls hårda kärna och präglades av en relativ öppenhet. Den slovenska frihetskampen blev kort. Endast ett sextiotal människoliv släcktes i vad som brukar kallas tiodagarskriget i juni 1991.

    Krigen på Balkan under nittiotalet, som lämnade Serbien, Kroatien och Bosnien-Hercegovina i spillror, spred sig aldrig till Slovenien. Däremot tampades man liksom många andra forna öststater med en tuff övergång från planekonomi till kapitalism, och striderna i grannländerna gjorde att Slovenien blev ett omöjligt resmål under en lång tid. Men på senare år har en stor återhämtning skett på turistfronten. Slovenien är idag långt ifrån det lågprisland som det var för ett par år sedan, men det är fortfarande billigt.
    Ett av de mest givna stoppen på sightseeingturen i Slovenien brukar vara sjön Bled. Den når vi efter en dust med slingriga vägar i de Julianska alperna (så kallas den del av bergskedjan som spiller in över den slovenska gränsen) och en avstickare förbi klassiska skidorten Kranjska Gora.

    I skymningen är sjön högtidlig och ödesmättad, tunna molnslöjor stryker kring de omgivande bergen och på en klippa ståtar en Ronja Rövardotter-borg. Sjön skulle dock inte vara den attraktion den är utan den sagolika miniatyrön som ligger mitt i. Där finns en kyrka och ett par hus som man kan ro ut till med hyrd eka. Kyrkan är byggd under 1600-talet men staden Bled är över tusen år gammal. När mörkret sänker sig över sjön infinner sig en nästan magisk känsla, som når sitt klimax när en kyrkklocka börjar ringa ödesmättat i flera minuter, samtidigt som en lätt skur faller.
    Bled har varit en populär kurort sedan mitten på 1800-talet och blev snabbt maktelitens semesterfavorit. Diktatorn Tito var en flitig sommargäst. Förutom sjön och de vackra omgivningarna har dock inte Bled så mycket att erbjuda. Vi bestämmer oss därför att ta motorvägen de få resterande milen till huvudstaden Ljubljana.

    Bild 775052

    STADEN HAR UNDER ETT PAR ÅR hajpats som "det nya Prag" eller till och med "det nya Budapest". Men trots detta så har den lilla metropolen med det tungvrickande namnet inte förvandlats till en turistfälla – ännu. Den som väntar sig ett överflöd av deppig östtristess kan se fram mot en överraskning. Ljubljana är enormt inbjudande, med en välbevarad stadskärna från medeltiden, omgiven av centraleuropeisk barockarkitektur av senare datum, och modernare inslag uppförda av stadens store son, arkitekten Joze Plecnik.

    Det vilar ett småstadsaktigt lugn över staden, samtidigt som den inte saknar en modern puls. Kanske bidrar stadens universitet att hålla Ljubljanas blodomlopp ungt och friskt. Här finns till och med internetstationer bredvid bankomaterna på gatan.
    På loppmarknaden längs floden Ljubljanica impulsköper jag en tysk skrivmaskin från 1920-talet. 60 euro vill försäljaren ha, men när jag sträcker fram 50 euro så tar han emot dem utan protester. Jag berättar att jag ska släpa den ända hem till Sverige, varpå han börjar berätta en historia om hur han som ung liftade upp till Nordkap i Norge och ner genom Sverige, där han arbetade en period på ett sågverk söder om Stockholm.
    – Det var en bra tid. Men det är bättre nu. Jugoslavien var ett stängt land på den tiden. Nu kan jag prata med utlänningar varje dag, det går direktflyg från England och Belgien och vi har internationella företag och ambassader här i Ljubljana. Dagens unga har fler chanser, att studera och göra något bra, säger mannen som heter Marjan Konsak.

    Med de orden i minnet och en tiokilos skrivmaskin i bagaget påbörjar vi vår återfärd mot kusten. Det dröjer inte länge förrän Adriatiska havet visar sitt inbjudande ansikte. Landskapet blir mjukare, och vägen omgärdas av cylinderformade cypresser och alléer av pinjeträd. Det känns som att vara i Italien, även om vägskyltarna skvallrar om att vi fortfarande är kvar i Slovenien. Känslan håller i sig även när vi anländer till hamnstaden Piran. Venetianska villor med balkonger, en lång strandpromenad och en stor blank piazza mitt i byn. En gata som heter Via Lenin är det enda som antyder att vi befinner oss i en forna kommuniststat. Där konstaterar vi att tanken fortfarande är halvfull, trots att vi kört runt halva Slovenien.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!