• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Guadeloupe - karibisk ö med kreolsk själ

    Guadeloupe är som en kreolsk gryta med ingredienser som turkost vatten, hög levnadsstandard, fransk kolonialism och EU-byråkrati. Från och med denna vinter går det charter till ön i Västindien.

    Guadeloupe - karibisk ö med kreolsk själ
    Strax efter att jag kommer hem från två veckor på Guadeloupe kommer öns mest kända författare Maryse Condés Färden genom mangroven ut på svenska. I boken framställs Guadeloupe som något helt annat än ett soligt paradis.
    Det blir en omvänd research. Jag jämför mina upplevelser med en infödd författares, i efterhand. Hur stämmer hennes ö med min bild av den?
    Att färdas genom mangroven är en metafor för den snåriga vägen att hitta en kreolsk identitet. I det koloniala klassamhälle som Condé beskriver har kraven på befrielse från det franska styret klingat av i takt med det ökade välståndet.

    Bild 775117

    MITT SÖKANDE EFTER Guadeloupes karibiska själ börjar med den ytliga betraktelsen att värmen här är underbart skön. Det är kväll och nattsvart när jag drar mitt första andetag i den torra 25-gradiga luften utanför flygplatsen. Ljuvligt långt från en tryckande asiatisk ångbastu.

    Som efter alla långresor tar det några dagar för själen att hinna ifatt kroppen. I min hyrda Renault försöker jag inse var jag är och suger på "Guadeloupe, den största ön i Små Antillerna, franska Västindien … mmm …". Landsvägen tre mil österut mot första hotellnatten i turistorten St Anne på sydkusten är perfekt asfalterad. Ett tiotal Peugeot och fabriksnya stadsjeepar svischar förbi.

    HOTELLRECEPTIONISTEN ÄR EN UNG KVINNA med vackert ansikte. På knagglig engelska berättar hon:
    – Ze garrdener is guestworker from Haiti, ze breakfastladies are from the Dominican Republic, ze bartender from India and ze owners are people from Paris that come here in the wintertime.

    Jetlagen gör mig pirrig av förväntan redan klockan sex i gryningen. Jag är först till frukosten. Baguette med camembert. Croissant med små chokladbitar. Apelsiner jag pressar till färsk juice, uppskurna ananasskivor. Redan vid lunch mjukar jag upp mig med öns nationaldryck ti-punsch, på de egna råvarorna mycket god och stark Rom, rörsocker och lime.

    Bild 775118

    GUADELOUPE ÄR EGENTLIGEN TVÅ ÖAR sammanlänkade av en bro och ser ut som en fjäril från ovan. Den östra, Grande-Terre där jag befinner mig, hyser de stora turistorterna Gosier, St Anne och St François som ett pärlband längs sydkusten. Caravelle är Club Meds strand i St Anne. Höga kokospalmer och vit sandbotten. Fransk och amerikansk överklass och tyska ledare ger salsalektioner på stranden.

    Currygrytan Colombo cabri med lammbitar och ris doftar av Indien och är oftast huvudrätt på strandrestaurangernas lunchmenyer och ett uttryck för Guadeloupes rika kulturella cocktail. Afrikanska friterade fiskbollar till förrätt och creme brulée till efterrätt. Lunchen är ingen smaksensation direkt, för 140 kronor. Även om man på Guadeloupe äter mest fisk per invånare i världen efter japanerna är fiskrätterna alltför ofta smaklöst torra och motsvarar inte sitt pris.

    Gasar den lilla ettriga Renaulten vidare till St François, via öns enda golfbana och en liten marina som skulle kunna vara importerad från Miami eller St Tropez och vidare mot de fina ödestränderna längst ut vid Atlantens brännande dyningar. Vattnet är turkost, havet lugnt och skönt tempererat som i en gigantisk utomhuspool innanför korallrevet.
    Söker mig vidare mot den perfekta västindiska stranden längre norrut på Grande-Terre. I Port-Louis ska den finnas, avslöjar en familj från Bordeaux på vinterlov i sitt semesterhus i St François.


    SOCKERRÖRSFÄLT AVLÖSER SOCKERRÖRSFÄLT. Passerar orten Le Moule där VM-tävlingar i surfing brukar avgöras och här börjar jag förnimma något mer av öns karibiska själ. Slaveriet avskaffades här 1848 då afrikaner och västindier befriades från sina bojor under den heta solen på fälten. Men det kreolska språket som utvecklades i mötet mellan slavarna och sina franska förtryckare lever bara delvis kvar.

    "Man måste se världen som en fråga om makt och uttrycksmöjligheter. Förut pratade majoriteten kreol men de senaste decennierna har nästan alla börjat tala franska", säger Maryse Condé. Öns karibiska identitet har knappast stärkts sedan Guadeloupe blev ett franskt län 1946 och numera även är medlem i den Europeiska unionen.

    Lilla Port-Louis är en befriande oturistisk håla med mer karibisk karaktär än på sydkusten. De enda jag möter i den gassande lunchtimmen är ett lokalt kreolskt tjejgäng på väg till ett dopp vid stranden. Audrey Lengrai vill bli designer. Hon ber mig fotografera sin vän Karen Konan som bär hennes hemvirkade rastafaritop i rött, gult och grönt. Karen poserar villigt och utmanande.

    – Kan inte du publicera fotografierna i Europa och be en modeagentur ringa till mig. På ön finns inga möjligheter att lyckas som designer. Jag behöver din hjälp, uppmanar Audrey.

    JAG FÅR ETT LJUVLIGT BAD på Souffleurstranden med en botten mjuk som modellera. Det blir en maximalt avkopplande eftermiddag på öns kanske vackraste strand och drömmen om Västindien från turistaffischerna börjar närma sig en gnutta verklighet.

    På vägen mot den västra ön Basse-Terre stannar jag till i Guadeloupes största köpcentrum Carrefour utanför huvudstaden Pointe-à-Pitre. EU-tullregler mitt i Karibiska havet ger en skruvad politik där bananer som växer på grannöarna påläggs höga införseltullar och gör att många frukter och grönsaker har högre kilopris än hemma i Sverige.

    "Det är ju sorgligt att Guadeloupe är helt beroende av Europa. Min generations dröm om att vara härskare över vårt eget öde har det inte blivit något av. Det finns ingen utveckling mot självständighet att tro på nu", konstaterar Maryse Condé klarsynt och bittert i Färden genom mangroven.

    Bild 775119

    PÅ BASSE-TERRE med nästan 1 500 meter höga vulkanen La Soufrière är vädret svalare och molnigare. Det regnar oftare och naturen är vackert frodigt grön med fantastiskt häftig och nervkittlande canyoning (canyon-trekking) i våtdräkter bland regnskogens höga Tarzanlianer, laguner och vattenfall. Västra kusten bjuder på mängder av vattensporter, som surfing, segling, vattenskidor och dykning vid Pigeon Island som världsberömde marinologen Jacques-Yves Cousteau ansåg vara en av Karibiens bästa dykplatser.

    Basse-Terres sydvästra kust har färre klassiskt paradisiska, svarta lavastränder. Den nordvästra delen har guldgula strandbukter inbäddade vid den frodiga vegetationen, som Grande Anse med enkla och prisvärda bungalowbyar utspridda längs kullarna.
    En kväll avnjuter jag champagne- och hummermiddag med öns främste arkeolog och historiker Henry Petitjean Roget i Guadeloupes charmigaste lilla kustby Deshaies. Han är vit, tillhör den övre medelklass som har bott hela sitt liv i franska Västindien förutom när han studerade i Paris.

    – Jag flyttade från grannön Martinique 1989 när jag fick jobb här i Pointe-à-Pitre som forskare. Vi köpte en stor kolonialvilla på bergssluttningen där uppe, säger han och pekar, men orkanen Hugo totalförstörde den två månader efter att vi flyttat in.

    – Vi fick bo i baracker i trädgården i ett år när villan byggdes upp igen, inte så kul … Jag trivs bättre här än på Martinique eftersom det finns en större kreolsk medelklass på Guadeloupe. Jag älskar klimatet, även om det faktiskt kan vara lite svalt vissa kvällar som idag när jag tog med en lätt tröja. Europa är för kallt på vintrarna!

    NÄR JAG FRÅGAR vilken lokal produkt jag måste köpa hem kommer svaret reptilsnabbt:
    – Damoiseaus lagrade, mörka rom. Den ska avnjutas före middagen, inte efter! Kvinnorna tycker den är för stark, de dricker hellre romcocktails.

    Henry är en mycket sympatisk äldre man som pratar perfekt engelska till skillnad mot de flesta andra här på ön, vilket försvårar djupare möten om man inte behärskar franska. Han lär mig mycket om Guadeloupes brokiga koloniala historia, vid sidan om ett behagligt liv och ett alltmer jämlikt välfärdssamhälle.

    PÅ VÄGEN HEM till min bungalow passerar jag det stora slitna hotellkomplexet Fort Royal vackert beläget längst ute på en udde. Det är en byggarbetsplats när jag besöker det. Ett svenskt reseföretag har köpt hotellet och helrenoverat det under hösten.

    Vintern 2007 startar direktcharter hit till en av Sveriges största Västindiensatsningar någonsin.
    Jag undrar hur den satsningen ska tas emot av svenskar när jag tar Henry på orden och sippar på mitt livs godaste rom på min terrass under den svarta karibiska natthimlens miljontals stjärnor.

    SISTA DAGARNA tillbringar jag i Pointe-à-Pitre. De pushiga kreolska matronorna i sina röd-gul-grönrutiga folkdräkter på marknaden ger mig två avokador och ett par vaniljstänger och vill ha 12 euro för det. Jag lackar ur och piper därifrån. Kanske uttrycker de bara den koloniala frustrationen och hämndbegäret mot en vit man rakare och tydligare än någon annan på ön …
    Som karibiskt musikfreak har jag mest saknat de lokala rytmerna under mina veckor på Guadeloupe. Jag kommer hem tomhänt.

    – Det finns inget hett nattliv på ön, sammanfattar en kille på gatan kort när jag frågar efter stadens bästa nattklubb.

    Jaså, svarar jag. Förundrad. Jag hade drömt om mer karibiska rytmer i barerna. Guadeloupe passar bättre för lata stranddagar, häftiga vattensporter och underbart tempererade nätter i hängmattan på bungalowverandan än för spontan steeldrumsdans på gatorna och svettigt erotiska reggaenätter. Det får bli en lång romdränkt natt till med min nyfunne vän, historiekunnige Henry och hans djupdykningar i den hett mixade kreolska grytan före resan hemåt, tillbaka över Atlanten mot ett knastrigt kylslaget Nordeuropa.