• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Australien - Äventyr i den öde vildmarken

    Över hundra mil till närmaste kust, ändlösa jordvägar där ett motorhaveri under stekande sol kan få ödesdigra konsekvenser. Den öde vildmarken i Australiens inre är en av världens tuffaste platser, men samtidigt en sällsamt vacker upplevelse.

    Australien - Äventyr i den öde vildmarken

    Det blommar i öknen. Frön som i månader, kanske åratal, legat i standby-läge i väntan på livgivande vätska skjuter nu upp ur marken med oanad kraft. Decimeterhöga grästuvor och gröna buskar sticker upp som kvastar ur det ockraröda landskapet.
    Den knastertorra jorden har tagits på bar gärning av detta överflöd från himlen. Den suger åt sig vad den kan, men likt ett undernärt barn klarar den bara av små, små portioner åt gången. Dikena vid sidan om vägen är fyllda till brädden med vatten och den översvämmade Ghan-järn­vägen som löper tvärs igenom landet har mellan Alice Springs och kuststaden Darwin i norr ersatts av bussar.
    Inne i Alice Springs letar sig rännilar av vatten fram genom Toddflodens vanligtvis döda flodfåra, förbi öar av kritvita ghostgumträd.
    Enligt ett lokalt talesätt så är man en riktig ortsbo först när man sett Toddfloden svämma över tre gånger under sin livstid. Så lång tid hinner förflyta mellan skyfallen i Australiens röda hjärta.

    Bild 777530
    Ett road train bryter tystnaden i ödemarken.


    "Ett rutnät av stekheta gator där män i långa vita sockor i evighet klev in i och ut ur Land Cruisers." Så beskrev författaren Bruce Chatwin Alice Springs i inledningen till sin drygt tjugo år gamla reseskildring The Songlines.
    Om Australien vore en darttavla så skulle Alice Springs, eller Alice som de flesta nöjer sig att kalla staden, vara mitt
    i bullseye. Till närmaste hav är det över 120 mil.
    Sedan Chatwin var här har stadens isolering brutits något. Motorvägen Stuart Highway länkar numera Alice till kusterna både norrut och söderut, och för sex år sen invigdes järnvägssträckan till Darwin. Äventyrsturism har ersatt gruvindustrier och oljeraffinaderier som den viktigaste inkomstkällan för Alice Springs cirka 30 000 invånare. Staden är en viktig hubb för resenärer som vill utforska den oändliga ödemarken i Australiens outback. Här kan man fylla på proviantreserverna och få en sista dos civilisation innan man ger sig ut i öknen.
    Längs stadens huvudgata strosar backpackerklungor i shorts och solglasögon förbi affärer med cowboyutstyrsel och didgeridooer. Bakom galleriet Papunya Tulas välputsade glasrutor säljs tavlor med aboriginkonst för sexsiffriga belopp, bevakade av malplacerade Sydney-hipsters med skäggstubb och Mac-datorer.
    Men på uteserveringarna sitter män i bakvänd keps och hinkar öl i smutsiga arbetsjeans. Helt borttvättad är inte känslan av att befinna sig i en utpost.

    Bild 777531
    Craig berättar om aboriginernas historia …

    Bild 777532
    … och visar hur hans förfäder gjorde graffiti genom att fylla munnen med lervatten och spruta på sina händer.



    Dags för äventyr! Lämnar Alice i en fyrhjulsdriven Mitsu­bishibuss på en jordväg söderut. Solen lyser som en vit halogenlampa över det ödsliga bushlandskapet. Bilen brummar, skakar, frustar. Fläckiga kalvar tuggar slött på den nyutsprungna grönskan och stirrar med stora ögon på oss när vi passerar.
    – Håll i er!
    Bilen störtdyker i ett djupt vattenhål i den lilla vägen. Vindrutan sprejas av röd lera.
    Vår guide och chaufför Brad är en man som uppfyller schablonbilden av australiensare, som för min generation främst formats av Paul Hogans roll i filmen Crocodile Dundee. Ett benknäckande handslag, stora tatueringar, bräkig accent och ett gott hjärta. Precis en sådan kille man vill ha med sig när man ger sig ut i Australiens outback. Brads familj bor i Adelaide vid kusten, cirka 150 mil söder-ut, och han åker upp till Alice Springs för att jobba tre veckor i stöten. Än så länge funkar det.
    – Jag skulle aldrig fixa ett kontorsjobb. Jag har inte ens en mejladress. Jag är hellre här ute med ett leende på läpparna än att sitta framför en dator och vara deprimerad, säger han.


    När vi närmar oss Oak Valley, ett av många små aborigin­samhällen som ligger utanför Alice Springs, saktar vi in. Brad presenterar oss för Craig, som med filthatt och långt hår ser ut som Neil Youngs yngre bror. Bara det lite grövre näspartiet avslöjar hans härkomst. Han är halvblod, resultatet av ett giftermål mellan en aboriginsk mor och en far med irländskt påbrå.
    Craig är nyss hemkommen från en ac/dc-konsert i Sydney. Han flög dit men valde att köra bil hem, en resa på cirka 33 timmar. Nu är han glad över att vara tillbaka i tystnaden på sin gård. Livet i storstan ger han inte mycket för.
    Hans förfäder har levt här ute sedan urminnes tider. Mormorsmodern såg den första vita mannen komma hit i slutet av 1800-talet. Det blev startskottet till en period vars tragiska resultat vi känner alltför väl.
    I åtta år kämpade familjen för att få tillbaka marken de fråntagits av regeringen, och den långa kampen gav slut­ligen resultat. Nu bor Craig och hans barn återigen på förfädernas mark.
    Craig är lycklig över att hans barn får växa upp där han tycker de hör hemma. Men som alla barn möter de en annan verklighet i skolorna och genom tv och internet. Det enda sättet att föra aborigintraditionen vidare är att berätta om den, ständigt, menar Craig. Därför är han positivt inställd till en del av den turism som växt fram kring ursprungsbefolkningens kultur. Förutom att skänka välbehövliga arbetstillfällen så ger den också aboriginerna en chans att sprida kunskapen.
    – Den dagen jag slutar berätta om min farfar och det han lärde mig är det kört, säger Craig.
    Under ett tak av korrugerad plåt äter vi lunch medan vi försöker vifta bort de harmlösa men enerverande flugor som kommit som ett brev på posten efter de senaste veckornas regn. Lite längre bort kastar Craigs söner lera på varandra i en stor vattenpöl under stora skrattsalvor. En liten chihuahua trippar fram och letar efter brödsmulor.
    – Det är min frus hund, säger han ursäktande. Den förra vi hade blev tagen av dingon.
    Att leva ute i outbacken innebär att ha naturen runt knuten, och överleva på vad den ger, även om Craig numera har ett gevär i handen istället för ett spjut.
    – Känguru, emu, bushkalkoner … har inte ätit orm på ett tag. Shit, det var allt vi hade att äta här ute, innan konserverna uppfanns … säger han medan en kraxande flock med vackra vita galahfåglar flyger över oss.


    Bild 777533
    Svärmeri vid Ayers Rock.


    Några timmar på skumpiga vägar följer, där ödsligheten bara bryts av gigantiska långtradare, road trains, som
    dundrar förbi oss med ett stort moln av damm i släptåg.
    Två kängurur skuttar bort från vägrenen med spänstiga kliv. Och inne bland träden ser vi kameler – en syn som man som förstagångsbesökare inte förväntar sig i Australiens inre. Kamelerna togs hit för att användas som transportmedel under 1800-talet men blev kvar och förökade sig med sällan skådad kraft. Över en miljon vilda kameler tros finnas i Australien och de inplanterade puckeldjuren har på sina håll blivit en plåga. Inte nog med att de förstör naturen där de klampar fram, och äter upp merparten av växtligheten. Det händer även att de terroriserar människor. För en tid sedan invaderade en flock på sextusen kameler ett litet aboriginsamhälle utanför Alice. Dit hade de drivits under en torrperiod, på en desperat jakt efter vatten.
    – De där djuren känner lukten av vatten på en kilometers avstånd. De gick in bland husen och rev upp toalettsystem, slet av slangar till luftkonditionering, slog sönder vattencisterner. I flera dagar höll kamelerna byn i skräck, berättar vår guide Brad.
    När solen börjar sjunka viker vi av från huvudvägen och hittar en plats att slå läger över natten. Vanligtvis så brukar Brad och hans grupper campa under bar himmel, men med risken för regnskurar så väljer vi att sova i genomskinliga enmanstält. Inte oss emot, med tanke på alla slippriga giftormar som antagligen krälar där ute.
    Vi samlar torra vedpinnar för att göra upp en brasa och sent omsider så slänger vi på ett par breda stekar på grillen – time for a barbie! I mörkret skålar vi med kalla ölflaskor och njuter av det goda köttet medan vi beundrar den
    uppochnedvända stjärnhimlen.

    Bild 777534
    Man bör inte ge sig ut själv med bil om man saknar erfarenhet. Får man motorstopp kan det dröja länge innan hjälp kommer …


    När jag vaknar skiner fullmånen genom tält­duken rakt ovanför mig. Klockan är inte mer än halv sex men jag känner redan doften av rök och stekt bacon från den sprakande brasan. Omtöcknade av trötthet masar vi oss ur våra små tält och rullar ihop våra swags, sovmadrasser. Dricker kaffe i plåtkoppar medan landskapet sakta men säkert vaknar till liv. När jag borstar tänderna ser jag hur två dingor tyst smyger iväg bakom några buskar.
    Det verkar bli en varm dag. Så varmt att ac:n i bilen har slutat fungera. Tröjan klibbar mot plyschsätet och solen steker obönhörligt genom rutan. Längs vägen ser vi ökenekarnas svartbrända stammar – spår från en av alla skogsbränder som då och då sveper över kontinenten.
    Plötsligt hör vi en smäll. Det låter som en sten som råkat smälla till i underredet. Brad hoppar ut ur bilen.
    – Jag tror vi fått en punktering, säger han med sedvanlig munter stämma.
    En stund som denna är man glad att man har med sig en Crocodile Dundee-kopia i bilen. Vad hade man själv gjort om bilen gått sönder mitt ute i den gudsförgätna ödemarken och det var 35 grader i skuggan?
    Brad tänder en cigg och lägger sig utan några åthävor på den heta asfalten och skruvar fast reservdäcket.
    – Hoppa in nu, vi har en klippa att se!

    Bild 777535


    Klippan som Brad pratar om är Ayers Rock, eller Uluru, som den kallas av aboriginerna. Det är nästan kväll när vi anländer dit, precis i rätt tid. Vi är inte ensamma. Turister med kompaktkameror poserar med champagneglas i solnedgången, på det specialdesignade fotoområdet en bit från klippan. Ett par pussas med myggnät för ansiktet.
    Brad håller upp sin mobiltelefon och knäpper en bild.
    – Jag brukar alltid sms:a en bild till mina barn när jag är här. Så att de vet var jag är. Jag har sett klippan över 200 gånger men den ser aldrig likadan ut.
    Den numera världsarvsskyddade Ayers Rock har blivit något av en nationalsymbol för Australien, och är en helig plats för aboriginerna. Men trots protester från urbefolkningen så fortsätter många turister att bestiga berget.
    Än så länge finns inget förbud, bara en avrådan från myndigheterna. Man är rädd att turisterna ska försvinna om man inte längre får klättra på Uluru.
    För mig räcker det gott och väl att stå på behörigt avstånd och se hur den fallande solen får berget att skina i än den ena, än den andra kulören, innan mörkret faller och Australiens röda hjärta långsamt färgas svart.

    Bild 777536


    Resa dit


    Flyg. Qantas (qantas.com.au) flyger till Alice Springs från Sydney, Melbourne, Cairns och några andra australiensiska städer. Pris från drygt 1 000 kr. Flyg från Skandinavien till Australien kostar ca 12 000 kr.

    Tåg. Ghan-järnvägen löper genom hela landet, från norr till söder. En episk resa genom ödemarken. Hela sträckan är nästan 300 mil. Alice Springs är ett av få stopp längs vägen. En enkel i sovkupé Adelaide–Alice Springs kostar ca 4 800 kr. Boka på gsr.com.au.


    Rundturer


    Alice Springs är en bra utgångspunkt för vildmarksturer i det norra territoriet. Ayers Rock och Kata Tjuta ett par timmar söderut med bil är det populäraste turist­målet, men fascinerande Kings Canyon är också värt ett besök.
    I Alice Springs finns en uppsjö av turarran-görer. De flesta har Ayers Rock och de andra sevärdheterna på programmet. Missa inte att campa under bar himmel! En svårslagen upplevelse. Vi åkte med Way Out Back (wayoutback.com.au), en ekocertifierad operatör som rekommenderas. Andra arrangörer med gott renommé är Rock Tour (therocktour.com.au), Outback Experience (outbackexperience.com.au). Anangu Waai (ananguwaai.com.au) har fokus på den aboriginska kulturen och är baserad i Ayers Rock.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!