Lake District – vandring i sjöarnas rike

Jag har satt i mig de frästa champinjonerna och tomaterna, smakat på de vita bönorna och potatiskakan, knaprat på en baconskiva i grytlappstorlek och avslutat med toast och marmelad. Köttkorven får vara, jag pallar inte mer. Går över till att studera målningarna på väggarna istället, med rävjakt, hästar och gamla fotbollslag som genomgående teman. En border collie ligger en bit bort på heltäckningsmattan och tittar lystet mot min tallrik och vid bordet intill sitter ett gäng cykelbyxor och moffar i sig “full English breakfast” som de aldrig sett mat förr. Inombords fnissar jag lite torrt. Jaja. Vi ska ju bara ut och promenera lite på den engelska landsbygden. Böljande gröna kullar i Beatrix Potter-land ska man väl klara av, med en lätt lunch och en chokladbit på fickan. Utanför de tunga tofsgardinerna på Horse & Farrier Inn har den lilla byn Threlkeld börjat vakna. Kastanjeträd tippar sina grenar över murarna, och från gräsplätten bredvid den lilla stenkyrkan hörs fårens bräkande. Och en plötslig röst.
– Här står ni och klickar loss!
En rufsig man i blå fleece och skrynkliga byxor kommer travande nerför gatan, stort leende. Ja, här står vi och klickar loss med kamerorna. Allt är så fruktansvärt pittoreskt. De murade små husen, de söta krukorna, de blommande rabatterna. Engelska hus i sitt esse, och en engelsk pratglad man i sitt. När han får veta att vi kommer från Sverige skiner han upp ännu mer. Vill prata Wallander, säger att han föredrar den svenska filmatiseringen, men att han inte fattar ett ord av vårt knepiga språk. Vi kontrar med att de lokala orden “beck” (bäck) och “fell” (fjäll) som används i Lake District ju är skandinaviska från början, och då ler han om möjligt ännu större. Berättar entusiastiskt om hur de vikingar som inte steg iland i Skottland tog sig vidare ner hit, och kom till bygden via Isle of Man.
– Vad kul att träffa svenskar! säger han med eftertryck.
– Vad kul att träffa nån från Threlkeld! svarar vi.
Men då ruskar han på huvudet.
– Nej nej, jag är från London och har bara bott här i fjorton år. Inte ens min dotter, som är född här, är någon riktig local. Det krävs några generationer, och helst ska man ha ett efternamn som slutar på -son, säger glade mannen något mindre entusiastiskt. Sen önskar han oss en riktigt bra dag, spanar upp mot himlen och fortsätter, stort leende:
– Jag tror det kommer att regna. Men det hör till här!

Det är första dagen på vår tredagarsvandring och stegen känns fortfarande förhållandevis lätta när vi promenerar uppåt, uppåt, längs den kurviga landsvägen som så småningom blir en stig. Utsikten ner mot dalen går i hundra nyanser av grönt. Betande får syns som vita och grå tussar, utslängda på kullarna, bland mulliga ekträd och murar. Sjön Derwentwater glittrar som en avlång spegel nere i hörnet av vyn. Det är den vi ska gå runt.
Vi ska ta oss långt upp på höjderna och djupt ner i dalen, jobba oss igenom serpentinen som är vår vandringsled. Knappt har vi kommit upp på fjället förrän vi är hungriga. Jag vågar kalla det fjäll, för det är så det ser ut. Hedlandskapet som breder ut sig i mjuka vågor omkring oss hade lika gärna kunnat vara Jämtland, fast med silkigt gräs istället för lavar och ris. Får istället för renar.
En mild vind har fått himlen att spricka upp i klarblått, det utlovade regnet ser ut att hålla sig borta och en brant borta i dalen har exploderat i purpur. Ljungen blommar så det stänker om det medan ormbunkarna börjar gulna. Det är första veckan i september och säsong både för lila blommor och vandrande pensionärer.

Läs också: Guide till Lake District

Vi har passerat Lonscale fell och tar lunchpaus vid Skiddaw House – ett ensligt vandrarhem mitt på fjället. Där hittar vi Mel och Elaine Jackinson, vilande på en stenmur, med två cocker spaniel-hundar svansande kring benen. Mel och Elaine är nyblivna pensionärer och har flyttat hit för naturens skull, och vandringens. Så typiskt då, att Elaine skulle krascha knät.
– Men jag har fått ett nytt nu. Snart ska jag klara av att knata upp på Skiddaw, säger hon och kikar upp mot den drygt 931 meter höga toppen.
Jag äter köttpaj med stor aptit, och avslutar med kaffe och choklad. Det behöver vi. För när vi fortsätter går det brant uppför. Det suger i låren och svider i vaderna, men Skiddaw ska erövras om det så är det sista vi gör. Väl uppe är det som att vi går rakt in i ett moln. Dimman drar in och det blåser hårt både på oss och ett gäng andra tappra människor – vissa i vindjackor, andra i shorts och t-shirtar. Engelsmännen hejar glatt och verkar vara på gott humör oavsett väder. Det är väl en darwinistisk överlevnadsfråga.

När dimman skingras ser vi ut över sjöarna, kullarna, lantbruken och staden Keswick med sitt gytter av söta korsvirkeshus. Vi ser nästa sjö, Bassenthwaite Lake, och ända ut till kusten och Irländska sjön.
Sedan börjar nedstigningen. Den är brant och den gör ont. Fotografen Anders går tidvis baklänges för att försöka lura musklerna att det inte är så farligt ändå. Vi har uppenbar­ligen underskattat de engelska kullarna. Kullarna förresten, vilket förminskande ord. Härmed förklarar jag dem uppgraderade till berg, punkt slut! Det är två stapplande hjältar som haltar in i Keswick, och landar på närmaste pub. Beställer en läskande Cocker Hoop Jenning’s Ale. Lindrar smärtan och njuter av bedriften.

Dag två vaknar vi i hyfsad tid för ännu en stadig frukost. Jag äter upp allt. Morgonens hundrastare promenerar i parken längs River Greta och en liten kö har bildats till paj- och smörgåsbutiken, där matsäcken ska inhandlas för dagens strapatser. Vi köper baguetter fyllda med energi och önskar att våra lår var fyllda av detsamma. De är sura, låren. Sura av gammal mjölksyra och för tidig väckning. Men de lyder motvilligt när vi beger oss mot byn Portinscale, och stigen som ska ta oss upp på höjderna igen. Det är gott om folk ute idag, som går i samma riktning genom den skuggiga bokskogen och vidare upp på kullarna och bergen, som badar i solsken.

Harry från Wales är med i lämmeltåget på väg upp till toppen. Han är alldeles färsk som pensionär och firar det genom att vandra med son, hustru och 14-årig jack russel terrier. Passar även på att skicka små retsamma sms till sina forna lärarkolleger, eftersom det passande nog är höstterminens första dag och solen strålar från en än så länge klarblå himmel.
– Vi gör inte annat än går hemma i Snowdon. Och ändå åker jag och vandrar här när jag får chansen. Det är något väldigt speciellt med Lake District, säger Harry och sprätter en burköl på toppen av Catbells.
Härifrån är det 360 graders utsikt. Ett perfekt stopp på vägen där många väljer att ta en fika. Det klirrar hemtrevligt när Kathy och Anthony dricker te ur porslinskoppar. De vecklar ut en stor karta över området och jämför med Anthonys guidebok, som är skriven av den legendariske Lake District-författaren Alfred Wainwright. Wainwrights sju volymer stora verk Pictoral guide to Lake District publicerades under 1950- och 60-talen, men föredras av många än idag. Kärleken till området var stark och livslång. Han kartlade 214 fjälltoppar på över 1 000 feet (ungefär 305 meter) som brukar kallas “the Wainwrights”, och den som bestiger dem alla får registrera sin bedrift hos The Wainwright Society.

Den steniga stigen fortsätter över bergskammen med oavbrutet vacker utsikt. Gräs och enstaka fårflockar. Klippiga stenar sticker ut från berget som vassa taggar. Enstaka vindattacker drar in men mest är det fleecetröjan av, och alldeles stilla. Även det mänskliga klimatet bjuder på värme och vänlighet. Alla hi, hello och hiya! som riktas mot oss med leenden gör det lättare att gå.
Tredje och sista dagen börjar som vanligt med en full English breakfast. Inte en smula blir kvar på tallriken. Sedan unnar vi oss en genväg på kartan, välförtjänt efter gårdagens monumentala utmaning. När vi lämnar byn Grange och knatar upp i höjd är det knappt vi kan fatta det. Att vi tagit oss runt hela sjön. Det ser enormt långt ut på det här avståndet, och de där topparna, har vi verkligen gått upp på dem? Och ner igen? Upp och ner och upp och ner igen? Benen säger oss att det inte varit någon barnlek.
– Så himla skiftande natur ändå, konstaterar jag, och hittar till min förvåning något som är väldigt likt en fjällbjörk. Krökta, krumma stammar som klamrar sig fast på branten.
Vi är på väg tillbaka till vår utgångspunkt, Threlkeld, och när vi tagit oss över höjden är vi nere i jordbrukslandskapet igen. Vi öppnar och stänger grindar när stigen leder genom hagar med stirrande får. Förbi järnek och havtorn och murar som skulle kunna kallas uråldriga – om man inte ställde dem i perspektiv till den ovala stensättningen som väntar bortom fälten.
Castlerigg Stone Circle är en sisådär 3 000–4 000 år gammal samlingsplats. Då för ceremonier, marknader, domstolsbeslut eller kanske något helt annat. Idag för sådana som oss. Säkert magisk en sen kväll i månsken, tänker jag mellan hungriga tuggor på mackan. Det är som att jag har hål i magen sedan två dagar.
Det svider i musklerna och gör nästan ont i hjärtat när jag tänker tillbaka på de vidsträckta hedarna. Den blommande ljungen, de glittrande sjöarna. Leendena, och de förbaskat branta kullarna.
Vi kallar dem berg nu. Ingen protest.

Läs guiden till Lake District här

---

Text: Karin Wallén • 2014-05-19
Restips • Storbritannien