Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt

Sydamerikas största ikon har vi alla sett på bild. Men att se inkaindianernas förlorade stad i verkligheten är något helt annat – och mycket bättre. Den världsberömda ruinhögen matchar faktiskt förväntningarna.

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt
Foto: Anders Pihl.

Just här, i Sacred Valley i Peru, blomstrade inkaindianernas kultur en gång som starkast. Tåget Inca Rail rasslar fram genom landskapet. Genom fönstret ser jag indiankvinnor med randiga filtar i neonlysande färger, små byar med lerhus, majsodlingar, lamor och får. Det är mest de små parabolantennerna som här och var försynt annonserar att det är 2000-tal och inte 1400-tal.

Urubambafloden flyter stilla bredvid tågrälsen. Gråvita moln nosar på kala ljusbruna bergsryggar som långsamt rullar förbi. Kring mig sitter en synnerligen internationell skara passagerare, alla förväntansfulla. Personalen kommer förbi med en påse kakor och te eller kaffe. Något måste de nästan bjuda på, med tanke på biljettpriset för denna sträcka.

Svindlande affärer. På väg till Machu Picchu finns många små marknader som denna nära Chinchero på 3 800 meters höjd.

Svindlande affärer. På väg till Machu Picchu finns många små marknader som denna nära Chinchero på 3 800 meters höjd.

– Det fanns en uppstickare förra året med lägre priser som hette Machu Picchu Train, berättar Marcela från Peru på sätet bredvid mig. 

– Men det bolaget köptes genast upp av Inca Rail.

Dalgången smalnar, husen blir färre för att snart upphöra helt. Urubamba är nu en sammanpressad och strid fors som arbetar sig fram mellan stenblock och klippor. Högt ovanför skymtar snöklädda bergstoppar. De nyss kala bergen har börjat ekipera sig i grönt och plötsligt har Urubamba förvandlats till en djungelflod. Lianer och mossor hänger från trädens grenar. Samtidigt har himlen blivit en blå strimma uppe i tågvagnens takfönster i den allt smalare och djupare dalen. Det är som om någon skickligt regisserat det ständigt föränderliga landskapet. Vi som tittar på hinner inte tröttna.

Tågresan till Aguas Calientes nedanför Machu Picchu är oavbrutet underhållande för de flesta.

Så stannar tåget med ett ryck. Vore det inte för de vilda och lodräta bergssidorna runtom skulle slutstationen Aguas Calientes vara något av en antiklimax för många. Mycket betong och många pizzerior trängs på en liten yta. Inte så mycket inkamystik just här, möjligen en ruffig charm. 

Reportaget fortsätter på nästa sida.