Iran: Nomadliv i Zagrosbergen

I bergen utanför Shiraz vandrar vi in i qashqainomadernas tältläger. Här väntar kalla nätter och varma dagar, samling runt elden och prat om vargen. Möten mellan oss som vandrar och de som bor här.

Iran: Nomadliv i Zagrosbergen
Vagabonds krönikör och reporter Karin Wallén blickar ut över Zagrosbergen. Foto: Anders G Warne.

Det rasslar i buskarna och klingar av bjällror, när 500 getter och får rör sig uppför sluttningen. Ali Mardanloo smackar och visslar när de är för långsamma, han vill att de ska ta sig högre innan det falnande eftermiddagsljuset gör att de måste vända om och ta sig hem till tältlägret nere i dalen.

Han har räknat in den stora flocken, som delas av hans familj och grannens, och det såg bra ut. Men med mörkret kommer farorna. 

– Igår gick en man här i dalen på bröllopsfest och lämnade fåren ensamma. Tre dödades av vargen och tre skadades svårt, säger Ali.

Han håller vandringskäppen vilande bakom nacken och över axlarna, och kisar ut över flocken och dalen. Bergstopparna som reser sig omkring oss är sandfärgade med puffar av grönt buskage. De är en del av bergskedjan Zagrosbergen, som sträcker sig genom en stor del av västra Iran, ner till Persiska viken.

Varje dag vid lunchtid vallas fåren och getterna in till tältlägret för mjölkning.

Några timmar tidigare skumpar vi fram på grusvägen i Gambildalen med guiden Bahman Mardanloo bakom ratten. Det var här han växte upp, tillsammans med sin familj. Eller – det var bland annat här han växte upp. Bahmans familj, med pappa Ali och mamma Manzar i spetsen, är nämligen nomader. När vi besöker dem är det början av juni och de bor i sitt sommarviste.

– Vintervistet ligger femtio mil söderut. Vi går dit till fots, med alla djur, tält och mat. Men en del tyngre saker kan vi frakta med bil nästan ända fram, säger Bahman.

Han lämnade nomadlivet och flyttade in till stan för några år sedan, men hjälper fortfarande till när flyttlasset går två gånger om året. Det kan vara 25–30 familjer som flyttar samtidigt.

– Det blir som en karavan. En del familjer flyttar hundra mil varje gång, säger han, och jag konstaterar att de dagsvandringar vi ska göra är väldigt blygsamma i jämförelse. 

Jag tittar upp mot toppen mittemot oss. Den mäter 3700 meter över havet, det är i alla fall lite imponerande, och någon gång under vår vistelse här ska vi bestiga den. Med utgångspunkt från familjen Mardanloos tältläger nere i dalen har vi alltid nära till närmaste stig, och sedan är det bara att sätta kurs uppåt. 

Ali Mardanloo. Herde och nomad.

Jag vaknar under ett lager av filtar, men har inte sovit särskilt bra. Först var det hundarna som skällde hela natten, och sedan, framåt morgonen, började tuppen att gala som besatt. Med bara en tältduk mellan oss och djurlivet var det svårt att slappna av. Det var lika bra att stiga upp hyfsat tidigt. Men självklart är jag långt ifrån först med att vakna och stiga upp. 

Manzar har redan hunnit börja baka tunnbröd. Säkert har hon hunnit med mycket annat också. Hon är alltid i rörelse, alltid med minst en – oftast fler – saker för handen. Hon sitter på huk vid elden utanför tälten och kavlar snabbt och skickligt ut degbitarna med en pinne innan hon slänger dem på järnhällen som vilar över elden. 

Innan solen förmår att nå över bergstopparna är det riktigt kallt i dalen. Vi befinner oss trots allt på 2 400 meters höjd, och det ryker både ur munnarna och tekannan när vi samlas för frukost på mattan intill elden. Vi äter hemmagjord yoghurt som smakar gudomligt, och tunnbrödet som Manzar just bakat, tillsammans med smöret hon kärnat. 

Sommarlägret. Här bor Ali och Manzar halva året. Utan el, men med fotogenlampa, eld och stjärnhimmel.

Sommarlägret. Här bor Ali och Manzar halva året. Utan el, men med fotogenlampa, eld och stjärnhimmel.

Så fort solen visar sig blir det snabbt varmt. Vi har en klarblå himmel ovanför oss och fåren och getterna är på väg ut på berget igen, denna gång med grannen Ahmad som herde. Han visslar och sjasar. Klingande och bräkande ger sig flocken av. 

Aldrig ser jag Manzar vila. Männen, däremot, tar sig ofta tid att slå sig ner på en matta, dricka te och skvallra om vad som hänt i dalen.

Manzar har redan påbörjat nästa steg i morgonritualen. Att tillverka yoghurtdrycken doogh. Hon häller yoghurt i ett urtvättat helt getskinn som hängts upp och ner i en träställning. Sedan skakar hon skinnet fram och tillbaka. I närmare fyrtio minuter håller hon på innan hon tycker det är nog. Då är det dags att koka drycken. Alltid har hon något att göra. Det är morgonbestyren med brödbak, det är tillagning av yoghurt och doogh. Det är matlagning, mjölkning och så matlagning igen. Te ska kokas och serveras, flera gånger om dagen. Aldrig ser jag Manzar vila. 

Männen, däremot, tar sig ofta tid att slå sig ner på en matta, dricka te och skvallra om vad som hänt i dalen.

Manzar gör allt av mjölken hon får från djuren: yoghurt, ost och drycken doogh.

Manzar gör allt av mjölken hon får från djuren: yoghurt, ost och drycken doogh.

Vi har magen full av storfrukost och en ryggsäck med lunch med oss, när vi börjar vår vandring upp mot sjön Barmfiroz. Det klirrar under fötterna av flisiga stenskärvor och taggbuskarna rispar i skinnet när smalbenen tar utflykter från stigen. Plötsligt sticker en rapphöna iväg framför oss, och i nästa stund uppenbarar sig ett tjugotal kycklingar som sprids åt olika håll innan de dyker in under närmaste buske. 

– Mamman kommer snart tillbaka. Så fort vi gått vidare är hon här igen. Men kolla vad fina de är! säger Bahman och lutar sig fram över de pipande små. 

Vi fortsätter uppför bergssluttningen, över doftande vild oregano och andra örter. Bahman pekar på flera växter och berättar – den kan man äta! Den är god i gryta!

Han hittar ett glänsande ömsat ormskinn och säger glatt:

– Det här använder nomadkvinnorna till att polera ögonbrynen med! 

Jag böjer mig fram för att studera det glänsande skinnet. Kanske är det en sköldpadda som ätit ormen, menar Bahman, han tror inte den här har ömsats av sig själv. 

När jag reser mig upp igen blir jag yr. Vi börjar trots allt närma oss 3 000 meter över havet, och luften är tunnare. Alldeles i närheten är det populärt att åka skidor på vintern, och när vi når platån på berget ser vi snöfläckar som dröjer sig kvar. 

Zagrosbergen sträcker sig över ett stort område. Här finns inga tydligt markerade vandringsleder så det är bra att ha en guide.

Zagrosbergen sträcker sig över ett stort område. Här finns inga tydligt markerade vandringsleder så det är bra att ha en guide.

Men idag är det en gassande solig dag då vintern känns fjärran, trots den kalla natten. Dessutom är det långhelg i Iran, till minne av revolutionens grundare, Ayatollah Khomeinis dödsdag. Så vi kommer säkert inte vara ensamma vid sjön, även om vi vandrat ensamma hela förmiddagen.

Mycket riktigt. När vyn öppnar sig ser vi små grupper av vandrare som dukat upp till picknick runt Barmfirozsjön. Här och där ryker det från små brasor där lunch tillagas, och snart har vi fått fyr på en egen eld, med hjälp av torra kvistar som vi samlat från marken.

Chador betyder bokstavligt talat "tält" på persiska. Qashqaikvinnorna bär traditionellt färgglada kläder i lager på lager med en färgglad klänning längst ut. När det är fest åker paljettkreationerna fram, i grälla och eldiga toner. 

Nere vid sjön vadar en man omkring med sin lilla dotter. Tre män knäböjer och ber i gräset bakom oss. En kvinna har heltäckande svart chador på sig – den typen av religiös beklädnad som en del kvinnor har på sig i stan. 

– Qashqaifolket har aldrig chador på sig. Vi bor ju i chador istället, säger Bahman och fnissar. 

Chador betyder bokstavligt talat "tält" på persiska. Qashqaikvinnorna bär traditionellt färgglada kläder i lager på lager med en färgglad klänning längst ut. När det är fest åker paljettkreationerna fram, i grälla och eldiga toner. 

Paus vid sjön Barmfiroz. Ett populärt helgutflyktsmål.

Så snart vi satt oss får vi sällskap. En efter en av de iranska helgfirarna omkring oss kommer fram för att prata, nyfikna på vilka vi är och vad vi gör här. De har vandrat hit precis som vi. Däremot syns inga utländska vandrare till, det är bara vi – och vi blir överösta av den persiska generositeten. En man kommer fram och bjuder på nybryggt turkiskt kaffe och en liten pojke bjuder på godis. Vi försöker bjuda tillbaka med vårt eget snask men han tvekar. Ser blyg ut. Säger nej tack.

– Jooo, trugar vi. 

Vi har börjat lära oss att det här är en del av ritualen i det som i Iran kallas "ta'aroof". Man säger inte ja tack första gången, utan det måste trugas och övertygas, av artighetsskäl. Pojken låter sig till slut övertalas att tugga i sig lite av vårt godis. Han ser trots allt nöjd ut.

Systrarna Tara och Atefeh kommer fram och bjuder på kashk – torkad färskost med örter i. Tara är arton år och pluggar till elektroingenjör. Hon är klädd i säckiga byxor, beiga kängor, spegelpilotbrillor och keps. Hon säger att hon älskar att prata med utländska turister och går bara motvilligt tillbaka till familjen när de ropar att det är lunch. 

Vi ligger och vilar en stund på maten innan vi plockar ihop och går vidare. Utom synhåll för det picknickande gänget låter jag huvudet vila från sjalen en stund. Här i bergen finns ingen sedlighetspolis, och det är skönt att känna vinden i håret.

Time for tea!

Vi sneddar över ett snöfält, och tar oss ner för branta stigar där våra steg får dammet att virvla upp i eftermiddagssolen. Utan vår guide hade vi inte hittat här. Någon riktig led följer vi inte, det är helt och hållet tack vare Bahman vi tar oss fram här. Han kan sina berg sedan barnsben och han leder oss säkert ner i dalen, där vi tittar in på te hos en nomadfamilj han känner. När vi närmar oss det lilla tältläger vi kallar hemma ryker det redan från tekannan som vilar på elden. Vi dricker ett glas till. 

Lite senare äter vi middag i mörkret, medan tusentals stjärnor tänds ovanför våra huvuden. Till ljudet av den väsande gasollampan och med fåren och getterna som klingar, rasslar och bräker utanför tältduken. 

Den natten sover jag gott, trots skällande hundar som håller rovdjuren på avstånd. 

Och vaknar med en längtan upp till berget igen. Till utsikten och de veckade topparna, i evighet bort mot horisonten.