Nya Zeeland-bloggen

"Hur klarar ni att göra avkall?"

2016-02-10 10:49 3 kommentarer

Igår fick jag en oväntad fråga på facebook:
"Hur klarar ni att göra avkall på sånt som man har blivit van vid?
Jag är imponerad och lite avundsjuk på er att leva livet enkelt och vackert."

Jag fick inspiration att svara och tyckte jag fick till det ganska mitt i prick, så jag delar det här nedan om någon mer undrar över svaret.

"Avkall, ja.
Hur?
Man väljer.
Man tar ett övergripande beslut utifrån sina värderingar kring vad man värdesätter och vad som ska få styra i ens liv. Sedan styr det beslutet alla små val vi gör i vardagen, varje dag, varje timma.

Vi har valt tid framför pengar. Vår hälsa framför att pressa oss själva till något som någon annan kräver av oss.
Vi har valt tid med våra barn så länge de vill spendera tid med oss. De är bara till låns en kort tid och vi vill på allt sätt ge dem verktyg att göra egna val och visa dem en bredd på hur olika man kan leva sitt liv. Hjälpa dem att vara kreativa utanför ramen och stötta dem att hitta sin egen identitet.
Vi tror också att vi som familj behöver mycket tid tillsammans - kvantitetstid - för att bygga starka relationer. Med varandra och andra. Relationer för oss är viktigast. När du får ett telefonsamtal om att en nära anhörig har krockat, vad är det första du frågar? Du frågar inte hur det gick med bilen, eller hur? Du frågar om någon blev allvarligt skadad. Du vill veta hur det gick med dina anhöriga. Till och med hur det gick för dem som du inte ens känner.

Självklart vill vi också ha massa pengar och smarta grejer, göra fräna upplevelser, köpa maskiner som underlättar tillvaron och använda nyaste telefonen. Man vi kommer alltid fram till att det inte står överst på listan. Saker kräver arbetstid för att kunna köpas. Saker kräver tid för att skötas om och fungera. Eller ännu mer arbetstid för att ersättas när de går sönder. Saker är i vägen, är oftast på fel plats, tar tid att flytta på och tar tid att leva med. Vi har minskat våra saker till ett minimum och det har frigjort tid.

Vi har minskat våra utgifter till ett minimum vilket gör att vi inte måste dra in en massa pengar. Vi kan pausa när helst vi vill. Valet är enkelt.
Livskvalitén stärks, hjärnan får luft, tankar får plats, nyfikenheten till Livet väcks. Friheten ger livslust.

Enkelhet gör ont. Enkelhet är naket utan vaddering. Sårbart men också finkänsligt. När glädjen når en blir den så ofantligt mycket större och rikare. Vi har valt den enkla, djupa glädjen. Men visst gör det ont ibland att ha ett stort hjärta...

Livet är inte alltid vackert. Livet är i perioder hårt, orättvist, strävsamt och mödosamt för oss alla. För oss ännu en anledning till att inte bära tyngre bördor än vi behöver.

Livet är krångligt för alla, hur man än gör. Då är vår tes att vi lika gärna kan krångla med något som vi drömmer om."

2016-02-10 10:49 3 kommentarer

När regnskogen får cafébesök

2016-01-28 11:02 Kommentera

McLean2.jpg

Catlins är en magisk del av Nya Zeeland. Så orörd och trolsk. Vi befinner oss längst söderut på Sydön där mäktiga vattenfall forsar mitt i urskogen. Som hämtad ur en saga. Delfiner hoppar ikapp med sälar i de turkosa vågorna. Sjölejon och pingviner möter oss ansikte mot ansikte på de vidsträckta stränderna. Vågornas har färdats från klotets ände, ingen landmassa finns just nu mellan oss och Sydpolen. Sommaren här nere längst söderut är nyckfull. Ena dagen härliga 35 grader och torr, varm vind. Nästa dag ösregn och i natt väntas fem grader. Det var sexton år sedan vi vuxna var här sist och vi har längtat efter att ta med barnen till denna magins värld. Vi har några dagars ledighet mellan två stora evenemang där vi bokat in oss som marknadsknallar med vårt Housetruck Café.

Utflykten idag föregicks av den vanliga rutinens "Måste vi? Varför deeeet? Men jag vill stanna i huuusbiiilen"
Precis som varje gång vi föreslår en regnskogsvandring eller ett äventyr mot ett vattenfall. Barnen vet att det inte tjänar någonting till att beklaga sig, men det ska liksom ändå göras. Vi svara varje gång med "Men det blir kul, ni kommer gilla det! Vi har varit där förut och då…" Den sista meningen bidrar till ännu mer suck och stön, men är liksom en del av spelet.

Vi mutar alltid med fika och till slut följer barnen med för att få del av kakan. I bilen är det uppgivna miner, när vi parkerar ljudliga suckar och så pinnar vår yngsta alltid iväg i en snabb takt. Förmodligen för att få det hela överstökat snarast möjligt. Men varje gång, och det är därför vi gör om det gång på gång, väcks nyfikenheten efter andra kröken. Det hängs och dängs i lianer, skatter hittas, spännande växter undersöks och fåglar identifieras. Samtalen trillar över från gnäll och övertalningsförsök till spännande saker man minns, undrar, funderar på eller vill berätta. Idag kom vi fram till maffiga Mc Lean's Fall. 22 meter högt, mäktigt brusande i tre terrasser. Adrenalinet pumpade på oss alla fyra när vi klättrade så nära vi vågade. Nerstänkta av vattenfallet, genomblöta av regnskogens regn med skavsår på hälar och händer skriker plötsligt båda barnen: "WOOOOOOOOOOOAAAAAAOOOOOOOOOOOOOW!!!!!!!!!!!!!!"

Vi gör segertecken, vi studsar uppochner av hur fränt det är, vi rusas av kraften, dånet, energin naturen ger oss. Vi känner Livet i oss och vi gör det tillsammans! Än en gång var det värt det.

Känslan att komma tillbaka hem efter äventyret var oslagbar. Ola tände en brasa, Ingrid vispade ihop en ostkaka och ställde in i ugnen till efterrätt, vi hoppade i myskläder och kröp upp i soffan till en skön Spotifylista. Naturen här i Catlins är magiskt orörd. Här finns väldigt få spår av människans framfart och är fantastisk för camping. Men det innebär också att det finns just ingenting annat än natur. Inga bekvämligheter, inga faciliteter utan full och härlig enkelhet. Runt oss på området där vi står parkerade tältar hurtiga fransmän, tåliga backpackers och rutinerade vandringsentusiaster. Det grillas under halvtaket i regnblåsten och inne i det spartanska köket kokas pasta. En granne satt inne i sin lilla bil och värmde händerna över fem värmeljus, någon annan försökte boa in sig i den stora dunjackan. Sommaren är överraskande kall och priset högt för att få njuta Catlins skönhet.

Utom för oss. Oj, vad nöjda vi var idag. På vippen till skadeglädje. Efter åratal av krångel med att nå dit vi ville kände vi idag en go segerkänsla. Här sitter vi i vårt ombonade, varm och torra hus på hjul och funderar på huruvida vi vill kika på film efter middagen. Äter nybakad ostkaka med vispad grädde och färska blåbär till efterrätt. Mitt i regnet och kylan. Mitt i Catlins med samma möjligheter som alla andra att simma med Hector delfiner, klättra i enorma grottor, bestiga grandiosa kullar och besöka magnifika stränder där sjölejonen slåss om den vackraste honan. Men lite synd tyckte vi nog ändå om de andra camparna i tälten och bilarna runt omkring. Lite. Vi har varit där, vi kan känna i ryggmärgen hur kylan biter sig fast. Så vi bestämde oss för att vi ska sätta igång generatorn och espressomaskinen imorgon bitti och servera nybryggt. Jublet visste inte till sig hos våra tillfälliga grannar. En cappuccino mitt ute i regnskogen som de garanterat kommer att minnas!

Wow! Det gick. We are doing it!

2016-01-28 11:02 Kommentera

Vårt liv on the road!

2016-01-12 11:14 Kommentera

I kväll kommer vi flimra förbi i den svenska TV-rutan när SVT startar den andra säsongen av dokumentärserien Familjer på äventyr. Vad vi förstått kommer det bli en liten "vad hände sen" med oss fyra familjer som träffade er på tisdagskvällarna i fjol. Veteranerna i Brasilien, Nybörjarna i Indonesien (som vid det här laget hunnit bli beundransvärt rutinerade), Seglarna som vände hemåt och så vi, Nybyggarna på Nya Zeeland.

Det känns fantastiskt roligt att i skrivande stund känna att vi som familj har hittat rätt. I TV-serien skildrades vårt sökande och vi har under året som passerat blivit Nybyggare, men inte på det sätt man kanske först associerar till. Sedan TV-teamet lämnade oss i oktober 2014 har vi jobbat hårt för att uppfylla vår största dröm. Vi har hittat husbilen som vi drömt om i femton år, housetrucken Coffelia. Vi har lyckats köpa den och inreda den till vårt hem. Vi har under ett års tid blivit experter på myndighetstillstånd och problemlösning. Tagit lastbilskörkort, fått vår skräddarsydda läroplan för barnens hemskoleundervisning godkänd och ordnat tillstånd från Nya Zeeländska Livsmedelsverket att bli landets första ambulerande café utifrån ett rullande privatbostad. Vi har hunnit med en hotande sjukhusvistelse, en lång sommar i Sverige och sålt av allt vi inte kunde rymma i vårt nya rullande hem. Vi har byggt om vårt lastbilschassi för att bygga in en generator, vi har svetsat ett podium för kunderna att nå serveringsluckan, skräddarsnickrat möbler, byggt om halva vår housetruck med en cafédel och till slut, ett år senare än vi trodde: rullat iväg på vårt största äventyr någonsin.

1.jpg

När barnen var fyra och sju år gjorde jag, Ingrid, det som i vår situation behövdes för att bevara familjen: köpte fyra biljetter till Nya Zeeland utan att konsultera familjerådet. Familjen fick välbehövlig tid att under tio veckor hitta tillbaks till kärnan. Något vi då inte kunde ana skulle leda till sex vintrar i Landet Mittemot.

Nu på vår sjunde resa till vårt andra hemland lever vi äntligen som vi menar. Vi har hittat ett sätt att leva efter våra värderingar genom att pendla mellan det bästa av två världar. Enkelt med få prylar, väldigt låga utgifter, mycket tid för vad som än dyker upp och med en hel mängd möjligheter. Vårt liv innebär som alla andras hårt arbete och mycket krångel. Vägen hit har varit oerhört mycket svårare än vi någonsin kunde fantisera om, men vi är så otrolig tacksamma att vi har klarat det så här långt.

Dagen före julafton kastade vi loss från vår säkra hamn och lever nu "on the road". I vår housetruck är vi helt självförsörjande på el, vatten och avlopp så länge vi stannar till för att tömma och fylla på någon gång per vecka. Vi kan parkera varhelst vi finner fina människor, vacker natur och en platt parkeringsplats. Var vi än kommer får vi äntligen göra de två saker vi brinner för: möta andra för att själva utmanas och utvecklas och utifrån det vi kan och har bidra med något gott.

En nybryggd espresso med en nybakad scones öppnar upp till de mest fantastiska samtal. Med mamman som just fått en diagnos på sin son, havsfiskaren Allen som av cancer blivit tvungen att flytta med sin hund till en asfalterad villaförort. Morgonkaffe till guldgrävaren som mest ser dagens ljus ovan mark för en öl på verandan varje kväll, eftermiddagskaffe till westernsadelmakaren som hjälpte oss att sy fästen till våra banderoller och varm choklad till farfar Alex som tagit med sitt barnbarn ut i rullstol på söndagspromenad skapar djup i våra livsperspektiv. Under jul- och nyårshelgen kom vi in i rutin med att tre gånger om dagen servera dubbel espresso till campingägaren Stu vars största längtan är att hjälpa utbrända medmänniskor ut i arbete igen. Vi möter människor där de är mitt i sin strävan, sin passion, sin glädje och sorg. En kopp kaffe och ett samtal gör gott för en anhörig innan begravningen för den trettonåriga grabben från byn som blev påkörd av en fritidsbåt på sin första sommarlovsdag. Några chokladscones gjorde dagen för de tyska camparna som frusit sig igenom den regniga natten i sitt lättviktstält och var även en fin tacksamhetsgest åt sjuksköterskan som råkade passera när vår son fick djupa jack av fallet i regnskogen.

9.jpg

Att resa är för oss att leva fullt ut. Vi älskar möten och vi älskar nya upplevelser då det får oss att känna. Vi reser äntligen på det djupare sätt vi så länge har drömt om. En resa där vi har hus, hem, skola och jobb med oss på ryggen och för första gången lever utan bortre tidsgräns. Många frågar hur vår plan ser ut och vart vi är på väg. Vi svarar stillsamt att det är det vi får se.

"Vi vill egentligen bara leva. Lite långsammare, närmre varann"

7b.jpg

Följ oss gärna på Facebook @Housetruck Café och på Instagram #housetruckcafé

2016-01-12 11:14 Kommentera

Surdegsbröd på piren i Stilla havet

2015-12-18 11:09 Kommentera

50b.jpg

Idag har vi haft stora bakardagen. Inte bara har pepparkaksdegen provsmakats och godkänts, utan bagerskan har producerat bröd på löpande band.

Imorgon blir det stora fotardagen. Vi hoppas kunna bygga upp en egen bildbank inför våra bakkurser på nätet och med den även fresta nya kunder till vårt Housetruck Café. Kul ställen att leka proffsfotografer? Hamnen med sin långa träpir ut i det turkosa vattnet och drivvedsstammarna på stranden står högt på listan som kreativa ställen att rigga fotostudio. Svenskt surdegsbröd i Nya Zeeländsk sommarnatur!

59g.jpg
50c.jpg

2015-12-18 11:09 Kommentera

Läggdags för pingviner

2015-12-11 13:05 Kommentera

Vi har parkerat oss nere vid hamnen i Timaru för några nätter och ikväll tog vi en av många sköna kvällspromenader. Skyltarna längs bilvägen ut på piren varnar sött för korsande pingviner. Först känns det som ett knasigt practical joke, men snart inser vi att det är befogat. Om kvällarna simmar ett hundratal små blå pingviner iland efter en lång dags matjakt ute till havs. Några grupper tillbringar natten här på stranden i Timaru, men de flesta sover i små grottor i pingvinsskyddsområdet nere i Oamaru.

Vi mindes plötsligt kyrkan på Nordön som vi passerade på en äventyrsresa. Där varnade de för stinkande fiskdoft invid altaret. Pingvinerna hade valt att övernatta under den vitmålade lilla träkyrkans gamla golv invid toaletten. Jag kom också att tänka på den lilla vilsna pingvinmamman som förvirrat sig in i caféet vi byggde upp inne i gamla stan för några år sedan. Livrädd satt den under en träbänk tills vi lyckades mota ut den rara varelsen med en kvast och vår smokingklädda favorit vågade vagga sig tillbaka ut i friheten.

Nu tar vi natt på piren. Adventsstjärnan är tänd i fönstret och pingvinerna har krupit till kojs. Containerkranarna på hamnen har tagit helg och vi ser fram emot en somrig tredje advent.

DSC_5012[1].jpg

2015-12-11 13:05 Kommentera

Elephant fish

2015-12-04 11:12 Kommentera

DSC_0219.JPG

Efter middagen ikväll tittade vi slitet på varandra och sa:
"We need some comfort food" Vanligtvis betyder det choklad, grädde och frukt. Men sommarkvällen var fortfarande ljus och ljum och vår dotter utbrast" Jag vet, vi åker ner en sväng till stranden!"

Få saker är lika bra comfort food som Stilla havets vågor när de bryts i kvällssolen. Folk samlas för att ta en promenad, fiska eller kasta macka ut mot den oändliga horisonten.

Några kiwi blokes hade skickat ut sin fisketorped någon timme tidigare och halade in den långa vajern med fångst precis när vi klev ur sandalerna och fick sand mellan tårna. Elephant fish hade nappat med sina snablar och underfundiga uppsyn. Grabbarna i solglasögon tog filéerna men fiskmåsarna och vi delade på resterna. Det blev en ljuvlig fisksoppa kvällen därpå. Sammy, huskatten, strök jamande runt bordsbenen av den förföriska doften.

DSC_0232.JPG
DSC_0239.JPG

2015-12-04 11:12 Kommentera

Somrig första advent

2015-12-02 10:41 Kommentera

2 december klockan 22.42.
Utomhus 27 grader.
Inomh(o)us(etruck) 28 grader.

Äntligen lite adventsstämning!

DSC_4959.jpg

2015-12-02 10:41 Kommentera

Housetruck Café in the making

2015-11-29 03:09 Kommentera

SVT bad oss att filma lite från nuet inför säsong 2 av Familjer på Äventyr som dyker upp i rutan efter nyår. För att visa hur det gick typ.

Vi hittade en schysst kaffekund som gärna ville få sin moment of fame i svensk TV-ruta. Och en snygg barista som bryggde espresso i vårt vardagsrum. Nu är vi nära en rullande foodtruck!

2015-11-29 03:09 Kommentera

Vår nya livbåt

2015-11-23 11:40 Kommentera

Sedan många månader, typ sju, har vi levt väldigt enkelt. Vi sålde vårt hus och det mesta av vårt bohag i Sverige och minimerade det hushåll vi hunnit samla på oss här på Nya Zeeland. Vi ville liksom testa hur lite man egentligen behöver för att må bra som familj, och fortfarande ha ett hem. Och det visar sig vara väldigt få prylar. De flesta saker finner vi numera mest är i vägen och kräver massa tid och energi i anspråk för att hålla ordning på. Det har varit en väldigt intressant resa där vi har lärt oss mycket om vad vi värdesätter mest. Barnen har i stort sett tappat intresse för nya prylar, önskelistan inför jul är förvånansvärt kort. De har liksom lärt sig att prylarna bara är roliga en kort stund och skippar dem därför hellre. Istället är det stunder tillsammans som de gillar. Särskilt film på kvällen.

Det är roligt nu när båda barnen har blivit lite äldre och vi kan underhållas av samma typ av film. Jag menar, som småbarnsföräldrar var filmkvällarna utifrån barnens valda Disneyröster mer av ett sömnpiller i soffan. Under myskvällarna i våras turades vi om att sitta i de två hopfällbara, lite bekvämare campingstolarna framför TV-skärmen. De andra två fick sitta på en brits och en köksstol i vår housetruck. Vi försökte tycka att enkelhet ju är en dygd och övertyga oss själva om att vi hade mysigt. Brasan sprakade ju ändå hemtrevligt och efterrätten under filmens första hälft var väldigt god. Men efter fem månaders kappsäcksliv, med jobb och semester under sommaren i Norden, var måttet ändå rågat. En tillvaro utan egen soffa var ändå att gå ett steg för långt.

Så en soffa i vår housetruck blev första prioritet när vi kom åter i oktober. Med en liten hake: det finns inte en enda möbel som passar i storlek i ett litet hus på lastbilsflak. Efter optimistisk jakt efter en tvåsits i exakt rätt bredd på nätet, i andrahandsaffärer och möbelvaruhus fick vi inse fakta: det fick bli att bygga om en befintlig. Att såga, skära, moderera och renovera begagnade möbler har vi vanan inne på, men aldrig har vi hämtat hem en ny soffa i platt paket och satt cirkelsågen i den. Vi bantade ner armstöden till det minimala, svetsade ihop soffans itusågade metallram med fjädringen intakt och lyckades till slut anpassa allt virke till rätt längd.

DSC_0391.JPG

"Mät två gånger, kapa en" som snickarna säger. Jag tror vi mätte trettio gånger. Förmodligen en gång för mycket för soffan blev två centimeter för kort! Vilket i en housetruck innebär att soffan skulle använda benen och vandra iväg under körning. Livsfarligt! Den dagen var vi inte sams. Med sammanbitna käkar och lite äktenskapligt överseende lyckades vi klämma in en passbit mellan armstöd och sits och den ombyggda stommen gled in som en ostskiva genom osthyveln på platsen där den skulle stå. Klädseln och dynorna var även de elva centimeter för stora i storleken. Stommen fick kläs om, skumgummit fick kapas och dynornas tyg sys om med prydnadssöm, dragkedja och hela köret. Tygtanten hade vänligheten att sälja gamla tygprover för en tia styck och grannbutiken begagnade prydnadskuddar för en femma. Så när symaskinen ändå gick varm spottades det ut soffkuddar på rad.

DSC_4872.jpg

Vi får nu plats alla fyra på bredden i vår nya möbel, så länge ingen blir bredare om baken, och vi funderar på vilken som ska få bli premiärfilmen.

Det är tur att man inte förstår hur mycket arbete som väntar när man kommer på en galen idé som denna. "Hur svårt kan det vara?" tänker vi ständigt och svarar varenda gång: "Jättesvårt… men det blev ju bra!" För oss är en soffa som en båt i trygg hamn. Vad som än händer, och det brukar vara ganska äventyrliga saker när det gäller oss, kan vi nu alltid krypa upp i vår soffa, skyddade från stormar, vågor, glupska hajar och annat otyg. Där kan vi drömma oss bort i en film med garanterat lyckligt slut och somna i den andres knä.

Mycket kan man leva utan mycket i ett hem, men en soffa? Näe.

DSC_4959.jpg

2015-11-23 11:40 Kommentera

Sparkdräkt på strecket

2015-11-10 11:14 Kommentera

Mark snarkar med halvöppen mun i soffan och taklamporna flödar imiterat dagsljus i vardagsrummet. TV:n levererar ännu en våldsam film med surroundljudet mullrande på hög volym. Farmaren är trött som sig bör efter ännu en hård dag med handgripligt lantbruksjobb. Han har samma (o)vana som jag: att iklädd myskläder med borstade tänder välja att somna i soffan. Som en förrätt till nattens vila.

Ofta är karlar med hård utsida väldigt mjuka inuti. Mark gillar att fnysa, muttra, raljera, stöna och vara skeptisk men så här efter några veckor börjar vi höra att det finns nyansskillnader i hans prat. Det mesta är ett försök till skämt. Om man ser honom ordentligt i ögonen när han pratar tindrar glimten i ögonvrån. När den till slut når en blir man lugn i magen. Kontrasten mellan hans hårda yttre och hans zebramönstrade onepiece tunnas plötsligt ut och kvar blir bara en varm, godhjärtad trebarnsfar.

Sist jag nämnde hans kvällsstass bad ni om en bild. Förstås. Men jag har inte vågat be honom posera... feg som jag är. Tillfället känns liksom aldrig riktigt lämpligt.
"Could you please pose for our Swedish readers so we can publish your kiwi nightfashion online?"
Ni får tänka klippdocka och i fantasin placera den bredaxlade farmaren med vader som stockar och brunbränd, stubbad halvflint i sparkdräkten där den hänger på strecket.

DSC_4830.jpg

2015-11-10 11:14 Kommentera

Familjen Hoelstad

Ola, Ingrid, Engla & Alvin blev kända för de flesta som Nybyggarna i SVT:s serie "Familjer på Äventyr".


Vi har tillsammans upplevt 30 000 km av äventyr under sju resor i Landet Mittemot, men det största äventyret väntar runt kröken!


Sedan sex år pendlar vi mellan Sverige och Nya Zeeland tillsammans med våra barn. Som bagerska och barista lever vi ett liv efter högsäsong och bygger nu en food truck på undersidan av klotet för att sälja espresso och surdegsbröd direkt ut genom fönstret på vårt rullande hem.


Vi lever mitt i äventyret och driver Wholemeal.se från vår husbil på Nya Zeeland. På bloggen avslöjar vi våra favoritplatser, delar observationer, skildrar kulturkrockar och frestar med spektakulära naturupplevelser runt det magiska Hobbitlandet.

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.