Nya Zeeland-bloggen

Hur ska vi få in den?

2015-11-05 10:56 Kommentera

Nu är jag uppe i elva rullar maskeringstejp. Nästan 300 meter tejp i en husbil, det måste var rekord. Det är tur att man inte fattar hur mycket jobb det är med att "bara måla om" innan man börjar. De otaliga trälisterna av det speciella Nya Zeeländska träslaget Rimu är otroligt vackra. Utan målarfärg…

Ola har börjat ge sig på hållfasthetslära hos balkarna i lastbilschassits underrede. Vi skulle så innerligt gärna vilja bygga in en generator i förvaringsutrymmet så den slapp stå utanför husbilen och brumma när vi serverar espresso och nybakat. Ur utomhushögtalarna, som redan är monterade, ska det flöda skön Pat Metheny jazz eller varför inte Bo Kaspers nya platta på pinfärsk svenska. Det finns få saker som stör en god kopp kaffe mer än en brummande, dieselluktande generator runt hörnet! Vi behöver bara komma på hur man gör innan vi beställer den enorma maskinen. Så vi verkligen får in den…

12191242_10207829446591033_9212141430450171332_o.jpg

Barnen har haft en kul vecka med hemskolegruppen. Idag hade vi en heldag på en viktoriansk farm utanför stan där alla gick all in för att göra upplevelsen genuin. Tidsenlig klädsel, skollektion med fejkade piskrapp, luffare, häst och vagn, hästskokastning och mjölmalning på handdriven stenkvarn som fylldes upp i bomullssäckar. Under lunchrasten övade fyra av de tioåriga grabbarna, varav en var vår egen, in sina repliker de ska spela upp under den viktorianska paraden genom stan nästa lördag. Temat för Oamaru's Victorian Heritage Celebrations är Alice i Underlandet och vår Alvin har fått äran att bära rollen som "number 7". Engla har valt ut sin klänning med riktig krinolin som hon vill bära under festivalveckans olika evenemang. På tea party i botaniska trädgården, vid mannekänguppvisningen, i paraden och kanske till och med kalkstenssågartävlingen för kvinnor i klänning!

11707706_10207829446191023_182257118271339326_o.jpg

Espressomaskinen kommer ner från kafferosteriet Underground i Christchurch nästa vecka. Det känns riktigt roligt att kaffeproffset Scott kommer ner och installerar den efter konstens alla regler. Nu längtar vi efter doften av nymalt och nybryggt.

IMG_4655.jpg

2015-11-05 10:56 Kommentera

What's the plan?

2015-11-02 11:46 2 kommentarer

DSC_0007 (1).JPG

Idag nådde vi en vändpunkt. Vad märkligt det är med kreativa processer, aldrig lär vi oss. När man stött på så mycket krångel att man är nära att ge upp och tänker: "Näe, allt var ett stort misstag och nu skiter vi det här. Det kommer aldrig att gå…" När man fäller tårar i frustration och inte kan se hur man ska kunna fortsätta. Då vänder det.

I morse fick vi ett positivt mejl att vi ska få tillbaka mer än vi trodde på skatten och har uppenbarligen lyckats förklara för Nya Zeeländska skatteverket varför vi heller inte heller betala tillbaka pengar vi fått tidigare. Det är en stress varje gång myndigheter sätter sig på en och trycker till, och oerhört skönt att kunna veckla ut sig igen. Strax efter det mejlet och vår lyckliga familjekram ringde kafferosteriet Underground, som i våras nappade på att sponsra oss och vår foodtruck med en espressomaskin. Vi var rädda att de hade hunnit ändra sig eftersom allt tycks ta längre tid för oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss, men samtalet idag var enbart positivt. Om allt nu går vägen kan vi hämta upp espressomaskinen i veckan och installera den i vår housetruck för säsongen.

Senare under dagen fick vi fem(!) inbjudningar till olika sociala evenemang och träffar. Igår misströstade vi lite över hur svårt det är att komma in i det sociala gänget igen när man varit borta några månader. Baksidan av pendlandet mellan två länder. Vid lunch ringde barnen bästa kompisar här i Oamaru och ville komma förbi på eftermiddagen. Små saker som betyder så oerhört mycket. Det är i mötet det sker, som vi brukar säga. Utan möten blir livet så tomt och det "känns som man inte finns" för att citera vår son.

Annars håller vi på att skapa ett H E M . Jag, Ingrid, spacklar, målar och skapar ny färgskala i husbilen. Jag är inne på sjunde rullen maskeringstejp – det är oerhört mycket trälister i vårt lilla bo! Jag har rivit ut de väggfasta britsarna i köksdelen och förstås skapade jag en massa nya hål i väggarna. Spackla, slipa, spackla, slipa, måla med grundfärg… Under britsarna fanns förstås inte det vackra träet som annars täcker golvet. Tänka, tänka, lösa lösa. Ola plockar isär vår nyinköpta soffa för att montera den till en fem centimeter kortare möbel. Inget passar i en husbil med udda mått, allt behöver anpassas och varsamt omvandlas. Vi snickrar små fiffiga luckor, hittar beslag som vi vänder uppochner och använder till motsatta ändamål. Alla lampor går faktiskt att både tända och släcka nu efter att Ola kartlagt och renoverat varenda kabel hemmet erbjuder. Cafédisken har fått gråa luckor, samma nyans som sovrumsspegeln, ytterdörren och det nyrenoverade klaffbordets underrede. Sovrummet har fått 360 grader nya ytskikt och det känns som att vi sakta men säkert lyckas mota ut de förra ägarna ur "huset". Fortfarande täcks det mesta i vårt hem av ett fint slipdamm, men vi pausar vardagsbestyren inne hos våra värdar Helen och Mark med matlagning och kvällsmys vid olika skärmar. Obegränsat Internet är en sällsynt lyx i detta land så vi gottar oss bäst vi kan dessa veckor. När vi väl flyttar in till hundra procent i husbilen är det stearinljus och böcker som gäller på kvällen. Eller en film då och då om solcellerna laddat batteriet flitigt under dagen.

DSC_0389.JPG
Ola hämtar vår nya soffa med släpkärra
DSC_0391.JPG
Vinkelslipens utsikt över olivlunden och Stilla havet

Ugnen som fru Bagerska har tänkt att baka bröd i behöver en liten översyn. Den värmer effektivt hela husbilen istället för att grädda degen, och läcker med andra ord alldeles för mycket värme. Isolering är ett ord få känner till här i Landet Mittemot, varken på hus eller ugnar, så vi får se vad vi kan komma på för smart lösning. Vi inser mer och mer för varje dag hur komplicerat det är att försöka skapa sig ett rullande hem där man är självförsörjande på alla faciliteter. Även om många fiffigheter fanns i vår housetruck redan när vi köpte den handlar det också om att kunna hantera alltihop. Och fortfarande hålla sams! Vi har gått igenom ett antal småkriser på det området och tack vare dem insett att vi behöver få känna oss trygga innan vi rullar iväg. Att vi behöver ett hem som funkar oavsett vart vi hamnar och vilka praktiska problem vi än kommer stöta på. Något som förefaller självklart när man skriver det, men som vi nog inte hade förstått hur viktigt det var för oss förrän gjorde oss av med det vi hade. Krångligt kommer det att bli oavsett. Precis som all vardag…

Dagligen får vi frågan: "What's the plan?" Det har stressat oss eftersom vi haft känslan av att vi inte lyckas med någonting. Känslan av misslyckande har legat som en filt över oss, men jag tror att vi idag lyckades skaka av oss den. Det är tufft att skapa nytt. Ingen har tidigare gjort det vi provar nu. Ingen har någonsin bott, hemskolat och drivit café i ett och samma fordon på Nya Zeeland tidigare. Vi har ingen förebild att ta efter. Oftast är det befriande, flödande kreativt och en stor förmån. Men lika ofta trillar vi ner i tvivel och osäkerhet.
Igår skapade vi ett svar på frågan som vi hoppas kommer att hålla. Vi siktar på att rulla iväg i början av december och resa runt på Sydön under sommarmånaderna. Det vill säga fram till mars nästa år. Då tar vi ett nytt beslut huruvida vi vill stanna på Sydön eller resa upp till Nordön under hösten, april och maj, innan vi reser tillbaka till Sverige igen i juni. Vår strävan är att sakta, men långsiktigt, bygga upp ett företag här på Nya Zeeland. Resan får visa oss hur det kommer formas. Med oss har vi en espressomaskin, kunskapen att skapa goda bakverk, två härliga barn, en musikalisk bakgrund och inspiration att skapa kreativa hantverk. Anything can happen!

2015-11-02 11:46 2 kommentarer

Flyktens makabra äventyr

2015-10-30 13:07 Kommentera

Vi är en familj som gärna söker oss till nya äventyr. Som gillar att kliva utanför vår comfort zone och prova helt nya saker. Lära oss, utmanas, utvecklas och vidga våra vyer. Varje gång vi har gjort det har vi haft en backup-plan. En plats att återvända till om allt skulle gå åt skogen eller en plats som väntar på oss bara vi tar oss ända fram.

I detta nu känns vår strävan efter äventyr fullkomligt absurd. Min svägerska Malin befinner sig just nu på öppet vatten mellan Turkiet och den grekiska ön Samos. Hon är utsänd av SvD som fotograf för att delta i räddningsarbetet på Gula båtarna och förmedlar på ett otroligt personligt och starkt sätt vad som pågår i vårt Europa. Besättningen för fäder, barn, mödrar och syskon iland, de som panikslaget klamrar sig fast vid vassa klippor.

Tusentals människor flyr varje dag över havets höga vågar i gummibåtar. Vi har hört det förut. Vi har sett tusentals bilder. Vi har förstått att människor flyr krig, svält, hopplöshet och fara. Men inte förrän igår, när jag såg bilderna som min svägerska tagit, gick det in. Tårarna rann och budskapet gick rakt in i hjärtat. Skräcken. Paniken. Oron. Sorgen hos en mor när hennes fyraåring dör i hennes armar. Hjälplösheten. Men också hoppet när en gul båt kommer till ens undsättning.

Dessa människor som flytt från sitt hem vill inget hellre än att uppleva vardag. Trygghet. Rutiner. Hitta en comfort zone. Så fullkomligt absurd min strävan ter sig: att lämna allt detta för att söka äventyr.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. Men jag vill verkligen ta mig en funderare på vad det är jag värdesätter och drivs av! För att börja agera på min egen reaktion och göra något konkret satte jag in pengar till Gula båtarnas verksamhet, svenska Sjöräddningssällskapets två räddningsbåtar nere i östra Medelhavet. Båtar som Sverige har möjlighet att skicka ner för att rädda de som håller på att drunkna. Båtarna från vilka Malin vänder rätt mina perspektiv. Jag vill vara med och göra skillnad trots att jag hänger uppochner.

"Schibsted Sveriges insamlingskampanj till förmån för Sjöräddningssällskapet går oavkortat till två bemannade räddningsbåtar i östra Medelhavet. Om du som privatperson vill vara med och bidra till kampanjen finns flera olika möjligheter:

• Bankgiro : 5037-0378

• Swishnr: 123 114 7313. Valfritt belopp och som mottagare Gula Båtarna

• SMS. Skicka BÅT100, BÅT200, BÅT300 eller BÅT500 till – nummer 72600 beroende på vilken summa du vill skänka."

Läs om Gula båtarnas arbete och se Malins bilder i Svenska Dagbladet:

SvD: Räddningen kom på dödens hav

SvD: Efter klippräddningen - sikte på Sverige

SvD: Följ direktrapporten från Gula båtarna

Gula båtarna.jpg
Foto: Malin Hoelstad
Gula båtarna 2.jpg
Foto: Malin Hoelstad

2015-10-30 13:07 Kommentera

Världens vägnät

2015-10-25 11:08 Kommentera

DSC_4673.jpg

Man brukar säga att världen är liten. Eller så är den egentligen enorm, men att likasinnades vägar ofta korsas runtom på klotet.

För några år sedan kom en kund till oss på vårt lantcafé utanför Örebro. Köpte bullar, kaffe och surdegsbröd som sig bör. Mötet med vissa kunder minns man lite tydligare, särskilt när samtalat går lite djupare än huruvida påtår ingår i priset, hur länge vi har öppet eller om det går bra att ta med hunden in i trädgården. Maria berättade om sin familj och deras resande bakgrund. Hur de levt som en hemskolande familj på äventyr under största delen av barnens uppväxt och nu slagit sig ner i närheten av vår lilla by. Några år senare sökte en av familjens döttrar sommarjobb hos oss på Englas Skafferi och Marias brittiska svärson lärde sig surdegsbakning på en kurs i vårt bageri. Kontakten fortsatte sporadiskt och det var faktiskt Maria som långt senare tipsade produktionsbolaget Art89 om vår bok när de sökte de första familjerna för SVTs nya dokumentärserie Familjer på Äventyr.

Under vår femte resa till Nya Zeeland arbetade vi med att bygga upp ett kreativt café i Oamaru's gamla sädesmagasin. En solig dag kom en äldre dam in till kassadisken och frågade efter "Ola and Ingrid from Sweden". Baristan presenterade sig som mannen hon sökte och med ett stort leende framringade hon hälsningar från den hemskolande grannfamiljen B i Sverige. Den Nya Zeeländska damen visade sig vara mormor till den jobbsökande dotterns pojkvän och bodde sedan många år i Oamaru, staden vi haft som hemvist på undersidan av klotet de senaste åren.

Igår satt Ola och läste lokaltidningen över en kopp kaffe när han sprack upp i ett stort igenkännande leende. Dottern, Aurora, var på bild på första uppslaget och Ola läste högt för oss andra att hon nu befinner sig i Oamaru på praktik! Aurora och hennes pojkvän Andrew bor hemma hos hans mormor under sex veckor för att fördjupa sig i stadens viktorianska arv. Fascinerande hur ens vägar korsas gång på gång. Via Facebook utväxlade vi telefonnummer och om några dagar ska vi försöka få till en träff.

DSC_4669[1].jpg

2015-10-25 11:08 Kommentera

Babydräkt i herrstorlek

2015-10-24 13:41 Kommentera

Mark har tagit one piece-dressen för vuxna till en ny nivå. Den bredaxlade farmaren med vader som stockar och brunbränd, stubbad halvflint dyker i sin mysdress varje kväll lagom till middag. En zebramönstrad fleeceoverall med dragkedjeknäppning på magen. Skrikceris- och svartrandig med lite lagom för korta ärmar på båda sidor av den charmigt putande magen. Vi bor hos Helen och Mark i en Dallasvilla-kopia mitt i deras olivlund. Vår housetruck har stått parkerad här under den Nya Zeeländska vintern, den svenska sommaren, och vi återvände hit för en dryg vecka sedan. Återseendet med vårt hem på hjul var riktigt gott. En lättnad att äntligen komma tillbaka efter 128 dagar på resande fot.

Vi är äntligen framme vid en vardag där vi varken är bundna vid skolterminer, jobbtider eller någon almanacka så vi bestämde oss för att stanna upp ett slag och göra det vi mest av allt längtar efter: skapa oss ett hem. Vår housetruck blev beboelig i mitten av april, flyttbar i början av maj och caféinredningen blev godkänd av myndigheterna strax efteråt. Efter sex månaders strävsamt arbete hade vi nått dit vi ville med lastbilskörkort, godkänd hemskoleläroplan, tillstånd från livsmedelsverket och avtal med ett kafferosteri. Förmodligen av ren utmattning hamnade Ola på sjukhus med en allvarlig infektion i knäet några veckor innan vi skulle resa hem till Sverige. Vi snuvades på möjligheten att sälja den där första koppen kaffe i vårt nybyggda café. Snön föll utanför den ensamstående mammans hemvist, kaminen levererade endast rök, barnen grät varsin dag och utmaningen var näst intill för stor. Allt gick bra till slut och hem till Sverige kom vi, men vi hade inte världens goaste känsla av vår housetruck är vi lämnade den för sin vintervila. Att komma tillbaka hit var tvådelat. Kärleken till vår dröm om en vardag i sällskapet av vår housetruck fanns kvar, men rädslan hade hunnit bygga bo i våra sinnen. Skulle vi verkligen klara av allt som vi nu hade dragit igång?

Vi sålde vårt svenska hus ifjol och samtidigt det mesta som huset rymde. Sedan dess har vi i skön frihet levt väldigt tillfälligt men gott, på många olika sätt. Men nu kände vi att det var dags att skapa ett tryggt bo för att orka vidare äventyr. Vi ville göra husbilen till vår. Ni vet sådär som när man flyttar in i ett nytt hem: det är tillfredsställande att ta bort spåren av de som bott där tidigare och sätta sin egen prägel. Bo in sig med sin egen doft, färgskala och stämning. Så nu har vi börjat måla taket och väggarna. Vi kombinerar färgprover, kollar tapeter, gör inredningsskisser, slipar ett nytt klaffbord, letar soffa, drar om el, sorterar grejer och köper slipmaskin. Det var 14 år sedan vi höll på så här sist i vårt timmerhus i Lännäs. Oj, vad roligt det är! Och vad fint det blir.

Vi gjorde ju en del modereringar i husbilen efter nyår, men renoverade ju egentligen ingenting för vår egen skull eller tänkte på hur vi ville ha det i vårt hem. Det njuter vi av att ha tid till att göra nu. Vi sover, äter och tar kväll inne hos Helen och Mark i deras hus. Om dagarna fixar och trixar vi med allt praktiskt ute i husbilen och varvar det med barnens hemskolundervisning. Fikar gör vi också. Ofta och regelbundet. Det behövs. För er som har renoverat hus så känner ni säkert igen er i att allt ska krångla minst en gång. Gärna två. Och så ska krånglet krångla till sig än en gång innan man kan börja komma framåt och faktiskt se något resultat. "Måla om går ju snabbt" tänkte vi tills vi blev påminda om hur många kontakter som skulle demonteras, hål som skulle spacklas, slippapper som skulle köpas, kulörer som skulle väljas och hur mycket maskeringstejp som skulle dras. Det sägs att inget går upp emot ett gott grundarbete så den devisen lever vi efter nu. Det går långsamt framåt även om det många dagar känns som mest bakåt…

"Living the dream" som nån sa. Det gör vi verkligen, men det innebär till 70% hårt arbete. "Nothing is easy" som samma person bekräftande sa. Orden kom från vår tidigare arbetsgivare här i Oamaru som utåt sett är en otroligt lyckad affärskvinna med många priser och utmärkelser på sin lista. Det var nästan lite skönt att höra henne säga det. Hon om någon borde ju veta. "Living the dream" sas samma andetag som "Nothing is easy". När allt krånglar som mest undrar vi ibland uppgivet vad vi gör för fel. Varför vi inte kan "lyckas" lika enkelt som de vi ser lyckas runt omkring oss - till synes utan större ansträngning. Men så minns vi åter att vi har samma förutsättningar som alla andra. Vi vet att det kostar på att skapa nytt. Nu gäller det för oss att skapa en laddningsstation där vi kan vara trygga vad som än händer. I sex månader har vi levt utan en soffa. Det var ingen bra idé. Vi kommer ta bort en del förvaringsutrymme och klämma in en tvåsits i vårt rullande hem. För oss är en soffa som en säker båt vi kan hoppa i om kvällen när det stormar runt omkring. När husbilen gungar i den faktiska stormen på ön Mittemot, men också när känslosvallens nog så dramatiska stormar ryter inombords. Vi har lätt för att ha för höga krav på oss själva och ta utmaningarna på lite för stort allvar. Skapa känslostormar utifrån eget huvud liksom. Sådana kvällar är det befriande härligt att käka lammstek mittemot Mark. Befriad från allt bordsskick, iklädd ett smittande, bullrigt skratt och sin skrikcerisa sparkdräkt.

2015-10-24 13:41 Kommentera

Det Nya Zeeländska köket

2015-10-08 12:51 Kommentera

Torsdagkväll i Tawa. Två väldigt nöjda killar.
Minecraft möter espresso i kvällens duell.

DSC_0030.JPG
DSC_0028.JPG

2015-10-08 12:51 Kommentera

På bettet efter fisk

2015-10-06 11:44 Kommentera

DSC_4469.jpg

I trädgården blommar lila tulpaner. Citroner hänger mogna på sin gren och bladpersilja har antagit form av enorma buskar. Uppåt himlen skjuter den tvåmeter höga ormbunksliknande palmen, the punga, nya kraftfulla skott likt det snidade huvudet på en fiol. Groddskottet, som Maorierna kallar koru, har blivit vår familjs symbol för livet i Landet Mittemot. New life, growth, strenght and peace. Nytt liv, tillväxt, styrka och frid. Vinden är kall men solen värmer fint, så idag blev det datorjobb i lä på verandan. Över tangenterna vandrade plötsligt en illgrön pinne. Nya Zeeland känns så väldigt hemma, men ibland blir det så tydligt hur exotisk miljön ändå är. Den yviga dialekten, de turkosa havsvågorna och tuifågelns drillar. Det långsamma tempot, närvaron i nuet och den vaggande gången mellan livets svårigheter. Här, precis om överallt, kämpar människan i sin vardag och gör sitt bästa för att bidra med något gott till omgivningen.

Vi bor hos Phil och Mary Claire. För fyra år sedan gjorde Phil oss en enormt god gärning. Vår då sexåriga son hade djup hosta, hög feber och en lös liten framtand som hindrade honom för att ens svälja sitt eget saliv. Lilleman var livrädd för att svälja tanden och vågade inte ens stänga munnen… febern gjorde allt om möjligt jobbigare och gråten låg på lut dygnet runt. I en avledande manöver, när föräldrarna utpumpade gett upp att fylla den lille pojkens outtömliga behov av empati, gav Phil pojken en chokladdoppad marshmallowsfisk framför TV-tittandet. Stum av förvåning betraktade sonen plötsligt hur den lilla tanden satte sitt sista bett i fisken. Phil blev familjens superhjälte!

För de som läst tidigare inlägg så vet ni att vi fick krångel med boendet de första veckorna. Tre "Javisst, ni är välkomna" ändrades till "Nej, tyvärr" och då gick flygbiljetten från Auckland till Wellington inte längre att boka om. Vi chansade och flög ner till våra israeliska vänner i deras pyttelilla hus. Saknaden efter dem har varit stor i ett drygt år och återseendet blev en fantastisk familjehelg. Logistiken löstes med lika många ihopsamlade luftmadrasser som barn och hjärterummet fick råda. I sista minuten löste det sig dock för oss med fortsatt boende i närheten och vi får nu två veckor tillsammans på Kapiti Coast. Phil och Mary Claire svarade på en av alla vilda förfrågningar vi i desperation skickade ut till kontakter i Wellingtontrakten. Efter fyra år bjöd de oss åter välkomna till deras hus och vi blir varma i hjärtat bara av att få återberätta hur välkomnande de har varit. Själva har de rest under långa perioder och vet hur det kan vara som husvill familj på resande fot. Själva just hemkomna från två månader i Europa bäddade de upp de två gästrummen åt oss, bjöd på middag och serverade vinylskivor till kvällswhiskeyn. Phil har otaliga hyllmetrar vinyl i källaren och spenderar kvällarna i fåtöljen med allt från gammal progrock till Fred Astairs väna stämma. Om dagarna hjälper han kriminella tillbaka in i arbetslivet efter avtjänat fängelsestraff och Mary Claire driver eget som amningsrådgivare. Huset är lika stort som deras hjärta och viljan att göra livet bättre för andra fyller hela deras sinne. De tipsar om vänner som driver foodtrucks med espressomaskiner, knasigt roliga utflyktsmål och surfar rätt på saknade sladdar till Playstationfyndet vår tioåring gjorde i en gammal garderob.

Att ta några veckor på Kapiti Coast invid havet på Nordön känns som ett klokt beslut. Sommaren i Sverige, avslutningen i Danmark och resan ner tillbaka till Nya Zeeland har proppat våra sinnen fulla med intryck. Ytterligare en sommar väntar här på södra halvklotet och med den ett äventyr i vår foodtruck på Nya Zeelands vägar. Det kommer att kräva kreativitet, uppfinningsrikedom, tonvis av problemlösning och framför allt nyfikenhet av oss. Just nu har vi tomt i förrådet på alla fyra beståndsdelarna. Vi vet att kvartetten kommer tillbaka, men inte förrän själen hunnit sortera erfarenheterna och justera visionen för tiden som ligger framför.

2015-10-06 11:44 Kommentera

Vår i Auckland!

2015-10-01 05:57 Kommentera

Solen skiner, körsbärsträden blommar och fåglarna kvittrar. Motellet är så tyst att jag fick väcka familjen klockan halv två på eftermiddagen. Halv tre på natten för våra kroppar… Hej, hej jetlag.

Den andra flighten från Singapore blev fyra timmar försenad. Som om inte 24 timmar i flygstol på ett drygt dygn kunde räcka, blev vi sittande fyra timmar extra på marken i Singapore. När alla i planet satt sig, spänt fast sig och var redo att lyfta meddelades det att air condition var trasig och att flygplansteknikerna i bästa fall kunde få en reservdel placerad inom två timmar. Två timmar blev tre och tre timmar blev fyra. Lite halvgnälliga kände vi oss efter att just ha avverkat den första tolvtimmarsflighten och gärna ville komma till ro. Klockan var halv tre på morgonen i våra kroppar och barnen hade ännu inte fått en blund. Halv sju på morgonen lyfte vi till slut och jag var imponerad över att barnen över huvud taget fick i sig sin frukost innan de slocknade. Fördelen med utmattningsupplevelser som dessa är att en familj sover gott efteråt… Ihopkrupna i flygplansstolar och gott i nya sängar efter en taxiresa till motellet. Vi är snurriga som vanligt. Kroppen har en klocka, solen en annan. Men vi mår alla bra, är glada över att vara tillbaka i Auckland och gillar det faktum att vi bokade två nätter på samma motell. Idag har vi ingen uppgift mer än att finnas. Allt kan vänta till imorgon.

Barnen sitter inlindade i varsin filt i soffan och fnissar lyckligt och igenkännande åt Nya Zeeländska TV-reklamer. Det är de konstigaste sakerna som gör att man känner sig hemma. Som smaken av Vogels toast till frukost och dialekten hos vädergubben på nyheterna. Vi försöker sparka igång våra mobilabonnemang, kontakta våra vänner i Wellington som vi ska flyga till imorgon, avgöra om de mobila internetabonnemangen tagit ett litet steg närmre den europeiska marknaden och försöker hitta schampoflaskorna i en av alla elva resväskor. Alla väskorna kom fram förresten. Häftigt att det funkar varje gång! Åter lovar vi oss själva att sluta släpa så mycket saker runt klotet. Samtidigt är jag i smyg grymt nöjd över att vi fick med de mörkbetsade spegellampetterna med smidesljusstake och de 47 stearinljusen från IKEA…

Imorgon flyger vi vidare ner till Nordöns sydspets och huvudstaden Wellington. Vi är inbjudna till våra israeliska vänner, familjen Tabor, som vi träffade på en farm i maj förra året. Vissa människor bara klickar man med och det är liksom självklart att kunna intensivumgås ett och ett halvt år senare. Ilan och Shavit lämnade välbetalda, höga tjänster i Tel Aviv inom branscher vi knappt kan stava till för att hitta ett långsammare liv tillsammans som familj någon annanstans på klotet. I Israel samlar man som anställd in en bonus på en extra årslön vilken utbetalas vart åttonde år. När deras tur för utbetalning kom efter en lyckad karriärsklättring, bestämde de sig för att använda pengarna till ett sabbatsår. Livsresan med barnen Eviatar och Hagar, 12 och 9 år, började med en enkel tillvaro baserad på helt nya preferenser i Indien. Men Nya Zeeland med det enkla farmlivet, den mäktiga naturen, de kreativa vänliga människorna och det vackra ljuset var det som fångade deras hjärta. Under några år har de fram till idag, precis som vi, jobbat hårt för att kunna söka uppehållstillstånd i Landet Mittemot och nu sålt sitt hus i Tel Aviv. Det ska bli otroligt spännande att höra vad som hänt sedan sist. Live över ett glas rött i deras trädgård. Facebook-kontakten har varit tät oss familjer emellan men att skratta ihop, dela måltider, prata till sent och tillsammans sucka över hur högljudda barnen är ska bli fantastiskt!

1557232_10152187279559592_1849854847_o.jpg

Efter helgen vet vi dock inte riktigt hur vi ska få ihop det med boende. Vi vill stanna längre i Wellington nu när vi äntligen har chansen. Vi har inte varit där på flera år och vet att det kommer ta tid innan vi kommer köra norrut med vår housetruck och ta färjan till Nordön. Spontanitet i all ära, men efter en kall sommar i husvagn på svensk camping är improvisationskontot ganska uttömt. Just nu, alldeles jetlagutmattade, känns det ganska jobbigt. Flygbiljetterna från Auckland till Wellington bokades hemma i Sverige när vi hade fått tre olika löften om boende på stranden under våra första två veckorna på Nya Zeeland. Alla tre löften upplöstes osannolikt i intet och vi står nu utan boende. Flygbolaget Jetstar, Oceaniens motsvarighet till Ryanair, är totalt oflexibla på att låta oss boka om inrikesbiljetterna trots att vi köpt till extra ombokningsskydd. Det finstilta var så fint att det inte ens stod på bokningssidan… Att helt förlora biljetterna och boka nya direkt ner till vår housetruck på Sydön känns ruskigt trist och väldigt dyrköpt. Under väldigt lång tid har vi försökt återse våra vänner och nu skulle vi äntligen få tid tillsammans. Egentligen har familjen Tabor inte något stjärterum trots hjärterum i sitt lilla hus, men har med rådande situation ändå bjudit oss välkomna ner över helgen. Så vi chansar. Förhoppningsvis nappar någon på en av alla nya krokar vi lagt ut nere i Wellington så vi kan stanna lite längre än till måndag.

Vår egen lilla blå Mazda står parkerad på Sydön i Christchurch och vår housetruck står ytterligare många mil söderut nere på olivlunden i Oamaru. Om några veckor är vi redo att möta dem båda igen. För första gången i livet har vi faktiskt ingen brådska. Eftersom barnen är hemskolade och jobbet vilar mellan två högsäsonger kan vi ta dagen som den kommer. Vi behöver inte dra in mer inkomst än vi gör av med. Gör vi inte av med något behöver vi således inte jobba. Enkel matematik som är ganska svår att vänja sig vid.

2015-10-01 05:57 Kommentera

Drakdräktsfin inför resan

2015-09-28 21:04 1 kommentar

Imorgon bänkar vi oss på två tolvtimmarsflighter med två timmars mellanlandning i massagestolarna på Singapore flygplats. Knäckebrödet är nerpackat, stearinljusen är med, de utslitna strumporna är använda för sista gången och slängda i hotellets papperskorg.

Vi kommer varandra extra nära under de här dagarna. Det är bara vi fyra som kan dela upplevelsen att pendla runt klotet. Känslorna ligger utanpå kroppen och de flyter in i varandra. Lättnad, nervositet, förväntan, ont i nacken, tålamodsbrist och pirret av att bege sig ut i världen igen.

Nallen Palle har fått ny drakdräkt och Nallen Nalle har fått en trickfotboll. Skönt att shoppa onödigt viktiga saker med familjen. Efter dagens tågresa genom vackra Danmark, från nordspetsen av Jylland ända till Köpenhamn, har vi druckit kaffe på Ströget i danska huvudstaden. En strålande vacker höstdag, vår sista i Europa för denna gång. Vi sträcker ut oss i hotellsängarna och blundar. Frukostbuffén imorgon smakar antingen himmelskt eller så är vi för pirriga i magen för att njuta. Oavsett kommer taxin klockan tio och vi laddar för att räkna in våra elva väskor otaliga gånger de närmsta dygnen. Vi får se hur många som kommer med oss hela vägen fram…

2015-09-28 21:04 1 kommentar

Danska glasögon

2015-09-27 23:28 Kommentera

Det blev en höstpromenad ner på stranden i regnjacka och varm luva. Över knastrande snäckskal likt sommarens joggingtur längs vattenbrynet, men med en annan akustik. Sommaren är, vare sig vi vill det eller ej, slut för den här gången. Naturen håller på att dra sig tillbaka och vindarna blåste ordet HÖST rakt i ansiktet på mig. Jag la märke till att de gula björklöven prasslar annorlunda här. I Bergslagen liksom susar höstlöven i trädens kronor. Här viner vinden runt de knotiga stammarna som mellan de böljande klitterna tappert kämpat sig starka i piskande regn, salta stormar och brännande hetta. Jag identifierar mig på något sätt bättre med björkarna här på Nordjyllands strandremsa. De står strävsamt där de bestämt sig för att växa. Utan synbart sammanhang, utan omgivande dunge och märkbart präglade av Livet de upplevt. Björkarna vid sommarstugan i Bergslagen står mer fridfullt i sin givna omgivning. Ståtliga på slänten ner mot Fåsjön omgivna av mindre träd som sakta växer in i familjen. Sakta och sakta, det skulle inte samfälligheten hålla med om som varje år för en ojämn kamp mot vad de kallar "sly". Jag ser björkarna på stugan som ett likformat samhälle där träden har sin givna plats och sitt sammanhang som tillsammans skapar trygghet. Jag gillar inte när samfälligheten ständigt avverkar sly eller stora björkar runt vår stuga. Då tappar jag navigeringen, förlorar trygghet och blir vilsen. Det är nog för att stugan blivit den plats vi återkommer till för att vila, kalibrera och komma ikapp oss själva. Där får inget ändras, där ska de stora björkarna liksom bli för att erbjuda stabilitet och trygghet.

Ändå har jag alltid fascinerats över hur trist det måste vara att stå där som ett träd. Dag ut och dag in. Det är så långt från vår äventyrliga ådra som ständigt för oss vidare. Men jag inser, ju äldre jag blir och ju mer vi reser, hur tacksam jag är över de träd som står kvar. Hur mycket jag behöver dem när jag väl kommer åter. Hur vilsen jag skulle vara utan dem. Björkarna här vid Nordjyllands sandklitter står liksom inte kvar på samma ställe. Det gör de förstås men omgivningen skiftar med vinden. Sanden vandrar, som man säger, vilket gör att träden i teorin också färdas.

Vi har fått en veckas dansk atmosfär innan vi byter höst mot vår. Familjen firar jämn födelsedagsjubilar och vi är glada över att få hinna vara med och ordna festen. Vi flyger snart runt klotet och landar i miljonstaden Auckland. Där kommer vi ta några nätter på motell med självhushåll för att låta själen hinna ikapp kroppens förflyttning. Något som hjälper oss att ställa om är att laga vår egen mat i några dagar. Att gå och handla på Supermarket får sinnena på rätt spår igen. Flygplansmat gör som bekant magen lite oigenkännlig… På något sätt är det lite charmigt att återgå till det man längtar bort ifrån, som fyrkantig ost. All ost på Nya Zeeland är rektangulär. Den finns från fem leverantörer men endast med tre smaker: mild, mildare eller totalt smaklös. Den milda varianten kallas "Tasty"...

Det ska bli gott att åter få känna luftens karaktäristiska sötma, kisa mot det starka solljuset, höra den breda Nya Zeeländska dialekten och glatt säga "See ya!" till varenda kotte man kommer i samspråk med. Möta vändligheten i snabbköpskassan, låta ögat följa de böljande kullarnas rundning, le åt lammungarnas yrvädersdans och somna till vågornas rytm. Återseendet är gott för hela hjärtat och det ska bli gott att krama om vännerna vi inte sett på många månader. Hemskolefamiljerna där barnen har sina självklara lekkompisar. Tiobarnsmamman Sara, ambulansförare Tom, Jed och Moses med sina tre kattungar, Eli med den fränaste NERF-pistolen, orgelstämmarens hustru Tani och filosofen Erin. Helen som driver olivlunden där vår housetruck står parkerad, Don som likt katten överlevt sig själv och dramatiska sjukhusvistelser åtta gånger och tanten i videobutiken.

Men framför allt gör det långsammare tempot gott. För den uppmärksamma: ja, precis. Man hyr fortfarande film i videobutiken. Väljer med omsorg och försöker febrilt att lämna tillbaka filmerna i rätt tid. Man småpratar där man går fram, svarar inte i telefon om man redan pratar med någon framför. Man sms:ar hellre istället för att ringa då det inte avbryter på samma sätt utan låter mottagaren svara när det passar. Man är arbetssam, idog och ambitiös men det finns alltid tid för ett möte. Nuet går först. Effektivitet är inget man strävar efter att kunna stava på engelska och planering anses överskattat. Omständigheterna ändrar sig i vilket fall innan man kommer så långt…

I Sverige har vi i år, som tidigare år, slagits av hur planerade liv omgivningen levt. Just för att det går. Få naturkatastrofer eller snabba, livsomvälvande förändringar sker i stabila Sverige. Vad oerhört praktiskt och smidigt det är!!! Vi har verkligen vilat våra svenska själar i denna finurliga samhällsstruktur men vet att vi kommer bli frustrerade när vi kommer ner till Landet Mittemot igen. Att det tar veckor innan vi gillar läget och finner oss i det långsammare tempot, att i en ständig improvisation och kunna ta förändringar i schemat med en axelryckning. "We cross that bridge when we come to it" Man får liksom byta kulturella glasögon för att klara sig undan att bli gnällig, som en vän sa. Men först kör vi några danska semesterglasögon. Med cykeltur till bagaren på morgonen i den lilla fiskebyn, färsk rödspätta i stekpannan och mycket snäcksamlande under långa strandpromenader.

Wifi 1990.jpg

2015-09-27 23:28 Kommentera

Familjen Hoelstad

Ola, Ingrid, Engla & Alvin blev kända för de flesta som Nybyggarna i SVT:s serie "Familjer på Äventyr".


Vi har tillsammans upplevt 30 000 km av äventyr under sju resor i Landet Mittemot, men det största äventyret väntar runt kröken!


Sedan sex år pendlar vi mellan Sverige och Nya Zeeland tillsammans med våra barn. Som bagerska och barista lever vi ett liv efter högsäsong och bygger nu en food truck på undersidan av klotet för att sälja espresso och surdegsbröd direkt ut genom fönstret på vårt rullande hem.


Vi lever mitt i äventyret och driver Wholemeal.se från vår husbil på Nya Zeeland. På bloggen avslöjar vi våra favoritplatser, delar observationer, skildrar kulturkrockar och frestar med spektakulära naturupplevelser runt det magiska Hobbitlandet.

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206