Australienbloggen

Uluru - Australiens hjärta och själ

2013-06-16 12:15 Kommentera
Kategori: Djur och natur, Northern Territory, Restips


Det är något mycket speciellt att vara på väg mot Uluru. Det är trots allt den mest mytomspunna platsen i Australien. Våra förväntningar är höga och vi är mycket spända inför mötet med denna gigantiska, röda klippa i Australiens mitt.
Vi har kört norrut från Adelaide, övernattat i Coober Pedy, fortsatt norrut på Stuart Highway in i Northern Territory. När man kommer till vägskälet, där man ska ta till vänster in på Lasseter Highway, kan man luras att tro att det inte är speciellt långt kvar. Det är ju bara en liten snutt på kartan. Kom då ihåg att avstånden i Australien är stora. Från vägskälet tar det ungefär fyra timmar till du är framme i Uluru National Park. Är du i Alice Springs är alltså Uluru inte ett dagsutflyktsmål.

En bit in på Lasseter Highway får vi syn på ett berg, som vi för en kort stund misstar för Uluru. Det är när vi står vid vägrenen och fotograferar, som någon av oss säger: "Det här är nog inte Uluru." En snabb titt på kartan och lite snabb huvudräkning på restid avgör saken. Vi får senare reda på att det är Mt. Conner, och att fler gjort samma misstag.
Med generade leenden sätter vi oss i bilen och fortsätter västerut.

Jämfört med de bilder vi har sett på landskapet runt Uluru är det ändå förhållandevis grön "öken", som vi kör genom. Det har några veckor innan nämligen fallit stora mängder regn. På en sån väta följer en period då öknen blommar. Det är också en tid då vissa groddjur i området vaknar till liv för att leka. När detta är klart gräver de ner sig igen och väntar på nästa regn, vilket ibland kan dröja flera år.
Annars är rött färgen man förknippar med de centrala delarna av Australien. Så kallas det också The Red Centre. Du undrar kanske varför marken är röd? Svaret är att jorden innehåller järn och väder och vind får det övre lagret att bokstavligen rosta. Om du skrapar på ytan, kommer du att upptäcka att under har sanden en mer gråaktig färg.

Har ni hört talas om inselberg? Uluru är ett inselberg; dvs en monolit (ensamt berg) som står kvar, när omgivande berg har eroderats bort. Man tror att den är över 600 miljoner år gammal. Dess höjd är 348 m. Höjden över havet är dock 869 m. Runt om är den knappt 9 km. På längden mäter den 3,5 km och den är 2 km på det bredaste stället.
Störst är den emellertid undertill. Bara en liten del av hela Uluru, är synlig. Resten sträcker sig så djupt som 2100 m under markytan.

Till sist ser vi i alla fall "rätt" klippa, och det känns magiskt. Det ju ändå en milstolpe i ens Australienresande; att ha sett och upplevt Uluru. Nu vidtar dock logibestyr.
Faciliteterna i form av hotell, affärer och bensinmackar ligger byn Yulara. Vi har på morgon förgäves försökt ringa från Coober Pedy till vandrarhemmet i Yulara. Att sejfa och åka till Alice Springs istället kändes fel, eftersom vi då skulle få åka tillbaka ner mot Uluru dagen därpå; en resa ungefär lika lång som sträckan Göteborg-Stockholm. Därför har vi chansat och med friskt mod kört till Uluru. Givetvis är vandrarhemmet fullt. En övernattning på lyxalternativen Four Seasons och Hilton skulle äta ett irreparabelt hål i vår reskassa.
Vi bestämmer oss för att låtsas som att allt är som det ska, hoppar in i bilen och kör mot Uluru. Egentligen är morgondagen vikt åt den röda klippan, men vi kan inte hålla oss.
Den är bra stor. Vi står vid platsen, varifrån man via ett räcke kan gå/klättra upp på berget. Det är sent på eftermiddagen och de sista besökarna är på väg ner. Bussar och bilar fylls och åker tillbaka mot Yulara. Det börjar skymma och vi ger oss också av. Vi äter hamburgare till kvällsmat på ett snabbmatsställe.
Sedan var det ju det där med logi. Ett sista försök på vandrarhemmet resulterar i ett ytterligare "Sorry mate!" Kvar finns endast det olydiga och obekväma alternativet: Att sova i bilen. Det är inte tillåtet så vi kör en mil tillbaka österut på Lasseter Highway och hittar en liten avtagsväg. En bit in på den parkerar vi för natten.

Människor har bott i området i över 10 000 år. 1872 befann sig en expedition ledd av Ernest Giles vid Kings Canyon. Långt borta i söder kunde man ana en bergsformation. Dessa klippor döpte man till Mount Olga. Året därpå nådde en annan upptäcksresande, William Gosse, fram till Uluru, vilken han lät kalla Ayers Rock efter Sir Henry Ayers, som var Chief Secretary i South Australia. Vid denna tid hörde området till South Australia. Det var först 1911 som Northern Territory bildades och Uluru och Kata Tjuta hamnade norr om gränsen till South Australia.

Uluru med Kata Tjuta i bakgrunden

Soluppgång

1985 lämnades Uluru tillbaka till Pitjantjatjara-aboriginerna, den lokala stammen, som sedan dess formellt äger Uluru – Kata Tjuta National Park. Villkoret för detta var dock att man hyrde ut området till National Parks and Wildlife Agency på 99 år. I avtalet ingick också att parken skulle skötas gemensamt av Pitjantjatjara och National Parks and Wildlife Agency. När senaste gången besökte Uluru arbetade betydligt fler aboriginer i parken jämfört med i slutet 80-talet, när jag var där första gången. En annan förändring är att man numera inte hör namnen Ayers Rock och Mount Olgas nämnas lika ofta. Det är Uluru och Kata Tjuta som gäller.

Det är kallt och fuktigt i bilen, när vi vaknar vid 5.30 nästa morgon. Strunt i det, idag ska vi ju verkligen uppleva Uluru och Kata Tjuta. Första programpunkt för dagen är att ta bilder på Uluru under soluppgången. Vi finner en bra plats och tar sedan bilder på berget med några minuters mellanrum. En gryning i Australien går betydligt snabbare än hemma i Sverige och snart är det fullt dagsljus. Vi hoppar in i bilen och beger oss mot berget.
Vi har fått rådet att starta tidigt, om vi tänker oss att bestiga berget. När förmiddagen närmar sig mitt på dagen, är temperaturen ofta så pass hög att värmen blir ett problem.
Det är nämligen ganska tufft att ta sig upp på Uluru. På den västra sluttningen finns en märkt led upp. Första biten är ganska brant. Det finns därför en kedja att hålla sig i. Vi har hattar på huvudet och mycket att dricka med oss. Ändå får vi göra ett par-tre pauser innan vi når toppen. Vi tar de obligatoriska bilderna på oss själva och på Kata Tjuta. Vi passar också på att skriva i gästboken, som finns där.

Kö till gästboken på toppen

Vägen ner blir även den fysiskt krävande. Den känns i de ack så otränade låren att vandra nedför ett brant berg. Det är skönt att göra några stopp på nervägen också för att vila benen, dricka lite vatten och pusta ut i den allt högre värmen. Vägen är noga utmärkt och man gör klokt i att följa den. Vid foten av berget finns minnesmärken över oförsiktiga klättrare, som ramlat ner efter att ha gjort avstickare.
Till sist står vi nere på marken igen och tittar förundrat upp. Tänk att vi klarade det!

Uluru söderifrån

Glada och uppspelta sätter vi oss i bilen och kör tillbaka till Yulara för att äta lite. Utanför affären springer jag på en gammal kompis från gymnasiet. Världen är liten…
Sedan bär det av till Kata Tjuta.

Kata Tjuta

Kata Tjuta ligger 25 km väster om Uluru, och består av flera bergstoppar. Den högsta av dem mäter 546 meter; dvs 198 meter högre än Uluru.
Det är inte möjligt att bestiga någon av de större topparna. Det finns dock flera vandringsleder för den som är sugen på bush walking i en spektakulär omgivning. Som för de flesta utomhusaktiviteter i de varmare delarna av Australien, så ska man ha något på huvudet och ordentligt att dricka med sig.
Vi kommer fram till de röda bergen, parkerar bilen och går en kortare sväng för att ta de bilder vi vill ha. Därefter inser att det är dags att påbörja den långa resan mot Alice Springs. Vi slår en signal från Yulara och bokar sängplatser för säkerhets skull.
På väg österut igen vänder vi våra huvuden många gånger mot Uluru tills detta australiska landmärke försvinner i soldiset.

Det är svårt att tänka sig något mer australiskt än Uluru. Det skulle vara operahuset i Sydney då, men det ritades av en dansk och har bara funnits i knappa 40 år. Uluru har funnits i urminnes tider.
I en samtal med en kompis om vad som skulle kunna sägas vara Australiens hjärta och Australiens själ, så kom vi fram till att Sydney var hjärtat och Uluru själen. Jag är inte säker på det längre. Efter att kommit tillbaka till Uluru en andra gång under en senare resa till Australien, fördjupas min kärlek till berget och omgivningarna. Det är ett mycket sällsamt ställe att vara på. Det känns som att man är där lite på nåder; som att ens tillträde är villkorat. Uluru kan gott vara både hjärta och själ.
Jag vet att jag kommer att återvända.

Fotnot: Jag skulle komma att återvända till Uluru på en av mina senare resor till Australien. En del var annorlunda då. Det fanns t.ex. fler billiga logialternativ. (Se länkarna nedan.) Dessutom vädjade man mer öppet om att Uluru inte skulle bestigas, då detta är något som Pitjantjatjara inte är helt bekväma med. Jag kommer att skriva om det besöket längre fram och ge exempel på vad man kan göra istället för att klättra upp på Uluru.

VAR
WEBB

Ayers Rock Resort Backpacking/Camping

YHA Ayers Rock

Uluru Visitor Information

Tourism Central Australia

2013-06-16 12:15 Kommentera
Kategori: Djur och natur, Northern Territory, Restips

Johan Drejenstam

Hej, jag heter Johan Drejenstam och kan inte sluta att tänka på Australien. Jag räknar om penningsummor till flygbiljetter som det står Sydney på, jag spelar didgeridoo och drömmer ständigt om nästa resa till Down Under.
Kommentera gärna det jag skriver.
Vill du kontakta mig nås jag på johan.drejenstam(at)australienbloggen.se

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.

Denna sajt drivs av Egmont Publishing Digital AB, som är en del av Egmont Publishing AB. Egmont Publishing publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Egmont Publishing är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.egmont.se.

Egmont Publishing Digital, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556647-1842