Chamonix - en fransk svängom

Majestätiska berg, krispig luft och nydaskade pister.

Chamonix - en fransk svängom
Vi sladdar runt en klippformation som snön gjort mjuk i konturerna och vänder skidspetsarna ner mot dalen. Jag hinner precis tänka "vad konstigt blå snön är" innan Philippe vrålar:
–En lavin!
Varefter han söker fallinjen, låter sig accelereras och försvinner nerför pisten i en halsbrytande fart.
Själv vill jag vända om. Fly. Ta skydd. Vara någon annanstans. Tills jag inser det ologiska i mina paniktankar och konstaterar att det lavinsäkraste stället förmodligen är just ovanpå en redan gången lavin.
Framme vid de nerrasade snömassorna med den besynnerliga Vicks blå-färgen man annars bara ser hos isberg och isskulpturer hinner jag höra Philippe mumla "Stor, stor, den är jättestor" innan han klättrar in bland rasmassorna för att se om han kan hjälpa till.
Jag försöker uppskatta storleken. Får den nybildade vallen till fyra, fem meter hög och femtio meter bred. Detta stråk av blå snö sträcker sig ända upp mot toppen av berget L'Index cirka 500 meter upp.

Tyst och mäktigt

Det är alldeles tyst där jag står. Tyst, vackert och mäktigt. Men det är en mycket obehaglig tystnad eftersom jag står och betraktar en plats där kanske någon eller några just nu håller på att få sina livsandar pressade ur sina kroppar av snöns enorma tyngd. Det finns statistik för detta: Efter femton minuter lever nio av tio, efter fyrtiofem minuter lever en av fyra, efter två timmar en av tio, har jag läst.
Lavinen hann precis välla över en transportsträcka mellan två pistområde innan den förlorade fart och stannade likt en strandad val. En blåmarkerad nerfart där vanliga skidåkare, barn och familjer tar sig fram efter bästa förmåga. En nerfart där jag och Philippe skulle befunnit oss om vi varit några minuter snabbare, om vi hunnit med en tidigare lift, fått pröjsa vår lunch lite kvickare, stigit upp en aning tidigare.
Man blir sådan när man står och betraktar en katastrofplats. Man tänker att det här kunde hänt mig, så onödigt det hade varit att dö i en snöhög, varför utsätter jag mig för denna fara, vad gör jag här?
Några skidguider som hunnit fram före oss använder sina lavinsändare för att söka av området just nedanför nerfarten där de som eventuellt sveps med borde ha hamnat. Sen bildar de kedja, tar fram sina hopfällbara tre och en halv meter långa lavinsonder, ett slags pinnar, som de för ner i snömassorna för att känna efter kroppar.
Philippe kommer tillbaka.
–Vi fortsätter, säger han. Vi kan inget göra här. Räddningshelikoptern är på väg. Den är full med lavinutrustad personal.
Vi rundar lavinkäglans nedersta del. Känslan av obehag sitter i. Att inte veta om jag stått metern ifrån någon döende är svårförklarlig.
En sittlift tar oss upp mot Floria. Medan vi dinglar fram ställer jag alla frågor om laviner jag kan komma på. Philippe svarar tålmodigt. Philippe Chillet är bergsguide och är förmodligen van vid den typen av frågor som ställs till hälften av nyfikenhet, till hälften av ängslan.
–Har du själv träffats av en lavin?
–Jo, men jag hade tur. När allt var över hade jag huvudet ovanför snön. Mina vänner också. Vi kunde gräva oss upp själva.
Tyst svävar vi vidare över den soldränkta sluttningen.
–Det är solen som fick lavinen att släppa, fortsätter Philippe. Det var en naturlig lavin, du kunde ju se att den börjat så högt upp att det inte kunde ha varit någon oförsiktig åkare som utlöst den.

Gasfyllda rör i backen

Sen pekar Philippe ut ett antal rör som sticker upp här och där och berättar att de är fyllda med gas. En gas som på fjärrstyrt vis kan fås att explodera och därmed utlösa laviner när ingen är i backen.
–En gång, berättar Philippe, var jag den första bergsguiden som kom till ett lavinområde. Det var fyra åkare under snön. Vi lyckades bara rädda en. Men bara det var ett mirakel. Jag hittade honom på över två meters djup. Min lavinsond stötte mot hans hjälm. Det tog mig över en halv timme att gräva mig ner till honom. Men han levde. Han hade en lavinsändare. Det räddade honom. Men två av de som dog hade också lavinsändare. För dem räckte det inte. Den fjärde tog det en oändlig tid att hitta. Han hade ingen sändare. Vi sökte av hela området. Bad sedan en pistmaskin hyvla av några meter. Sedan sökte vi av området igen och igen och igen. Han låg på tio meters djup.
Ner mot dalen igen. Philippe har åkt i förväg och står nu och hojtar kommentarer till mig.
–Johan, häng mot framkanterna av pjäxan. Böj på knäna. Böj, böj, böj, böj! Flytta tyngdpunkten med ett litet hopp. Hopp, hopp och så hopp!
Det går inget vidare och det irriterar mig. Jag har kommit till den punkt där jag inte längre kan skylla på min skånska uppväxt och för få skidresor. Jag måste helt enkelt hacka i mig att jag saknar talang för skidåkning. Ändå tycker jag att jag äger de förutsättningar som behövs: jag har spelat allsvensk juniorfotboll, vunnit lundastudenternas brännbollsturnering, kan dansa hambo och är inte rädd. Ändå är det något som fattas mig.
Bild 774827
Småsur tillbaka på hotellet sätter jag mig i baren och beställer en öl. Bartendern heter Hassan, är från Marocko och mumlar "jävla hora" när han serverar min öl och nickar menande åt en tjej som troskyldigt vattnar barens slokande krukväxt. När tjejen gått tillbaka till receptionen lutar sig Hassan fram och mumlar konspiratoriskt.
–Hon gör ingenting, förstår du. Det är bara jag som arbetar här. Allting vilar på min axlar. Vad skriver du?
Jag slutar anteckna och berättar om lavinen, glad över att någon vill lyssna.
–Det där, säger Hassan och viftar mästrande med pekfingret, ska du inte skriva om. Det är en dålig idé. Varje gång du läser det kommer du att gråta. Du har fått en chock, det är därför du tror att du måste skriva det. Gör inte det. Du kommer att gråta. Där jag kommer ifrån skriver vi aldrig om olyckor. Det skulle bli för mycket. Vi skulle gråta hela tiden. Man får räkna med att folk dör. Folk kommer hit och vill roa sig. Åka utför. Festa. Men rätt var det är kommer det en lavin eller så ramlar någon nerför ett berg. Så är det. Det är inget att skriva om.
Jag går till hotellets spa-avdelning, duschar, öppnar ytterdörren och trippar snabbt över den iskalla trallen för att sedan med en lättad suck sjunka ner i den heta utomhuspoolen. Flyter runt på rygg medan mina ansträngda benmuskler mjuknar. Låter mina ögon panorera över Mont Blanc som gnistrar i dagens sista solstrålar.
Mont Blanc är visserligen den högsta toppen i Europa med sina 4 810 meter men är långt ifrån något dramatisk berg. Mont Blanc är faktiskt ett såpass anonymt berg att det inte är helt givet att peka ut det bland alla andra toppar. Många Chamonixturister är det som trott sig se Mont Blanc när de i stället siktat det vildare Aiguille du Dru. Så har de gått där hela veckan och tittat på fel berg och väl hemma i Eslöv eller Cardiff har de visat upp foton på fel berg. Fast, vad spelar det för roll?
Skidar i området Le Tour. Här är pisterna vänligare. Allt är mer rundat, mjukt och behagligt. Solen strålar, snön gnistrar och pisterna är randiga som en historielärares manchesterkavaj. Inget annat än min egen irritation förmörkar upplevelsen. Jag försöker verkligen göra som Philippe sagt. Jag hänger framåt i pjäxorna, böjer knäna och hopp, hopp, hopp. Funkar inget vidare.
Sen struntar jag i allt. Accepterar att min potential på sin höjd är kung i barnbacken, varefter allt blir mycket roligare. Jag rutschar på tvären nerför svarta pister, plogar nerför röda och åker fulslalom nerför blåa (i fulslalom ska man ha så många kroppsdelar som möjligt alldeles spikraka) och njuter av varje sekund.
Dricker kaffe och äter äppelkaka uppe vid Col de Balme. Min mobil piper och visar meddelandet "Välkommen till Schweiz" vilket är ett fel som blivit rätt om jag skidat vidare över bergskammen.
Skådespelet till fikat bjuder snowbordåkare på. De tar sina brädor på ryggen, kopplar stegjärn eller snöskor på kängorna och travar mödosamt uppför branten. Det tar en evinnerlig tid. Hela tiden utlöses smålaviner som får mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Efter en timme eller så ser jag brädåkarna rita stora mjuka bågar i lössnön innan de försvinner ner bakom en bergskam. Jag är mycket avundsjuk.

Hemma hos Dr No

När kabinen närmar sig Aiguille du Midi känns det som om vi ska hälsa på hemma hos Dr No eller någon annan James Bond-skurk. Hela denna anläggning på 3842 meters höjd tycks fastkilad på de allra mest omöjliga, spetsiga och besvärliga bergstoppar. Ingen, som inte vill gömma sig för världen, skulle få idén att bygga här.
Jag har åter sällskap av Philippe som just berättat att det otroligt nog inte var någon som skadades i lavinen vid L'Index. Vi traskar runt lite i anläggningen, tittar ut mot Mont Blanc, ner mot Chamonix, förundras över alltings mäktighet medan vi vänjer oss vid höjden.
Det blir dags att åka nerför glaciären med det vackra namnet Mer de Glace, Glashavet. Jag är en aning nervös.
–Är det farligt?
–Nej, men ta på dig den här lavinsändaren.
–Är du säker på att det inte är farligt?
–Jadå, men sätt på dig den här selen så att vi kan knyta ihop oss med det här repet.
Därefter tar Philippe på sina stegjärn och med skidorna på axeln börjar vi den lilla vandringen ner till platån varifrån det går att åka. Det är ingen lång vandring och inte särdeles brant. Men vi går på en smal, snöig bergskam som inte är tio meter bred och som flankeras av stup på tusentals meter.
Jag vill därför bestämt hävda att min nervositet inte är obefogad.
Själva skidåkningen här på Glashavet är inte svår. Visserligen är det opreparerad terräng, men leden är såpass populär att det mesta är tillplattat. Det är ett slags mellanting mellan att åka i backe och gå på tur. Du har utförsåkningens fart men längdåkningens naturupplevelse. Aldrig har jag skidat på ett vackrare ställe. Det är mäktigt att susa ner i denna dal som flankeras av ogästvänliga, dramatiska berg. Min kropp verkar fyllas av en perfekt blandning av adrenalin och endorfin, av spänning och lycka.
Philippe åker före. På så sätt markerar han leden jag ska följa. Varje gång jag kommer i närheten hör jag att han sjunger. Utom en gång då han pratar i mobilen och försöker lösa en konflikt mellan sina två döttrar som bråkar om en katt.

Fullt av sprickor

Men om själva skidåkningen inte är farlig är det mycket riskabelt att komma utanför de kända nerfarterna. Philippe visar mig en av alla de issprickor som finns. Det liknar en blå mun i den omgivande vita snön, en mun med ett alldeles för långt och livsfarligt svalg.
Plötsligt åker vi ner i ett stort moln. Plötsligt ser jag knappt mina skidspetsar. Allt blir vitt. Stundtals ser jag inte ens vad som är upp och ner och får problem med balansen. Jag kisar genom allt det mjölkvita för att kunna följa efter Philippes diffusa kontur. Men det är vacket det här också på något vis. Tyst och fridfullt. Skickliga åkare dyker fram ur slöjorna för att snabbt passera och därefter åter uppslukas av töcknet. Andra sämre åkare, det finns sådana också, som bundit fast sig i sin guide och nästan firas nerför backen, passerar vi som i drömsekvenser.
Ute ur molnet pekar Philippe ut branter han klättrat uppför för att därefter kunna åka off-pist nerför.
–Det är kul. Nästan lika kul som att klättra isfall.
Vi fortsätter ner i denna vita gryta av tomhet. För även om det är några hundra som varje dag tar sig nerför denna glassjö är åkarna så utspridda att ensamheten gör sig påmind. Jag märker att jag också börjat sjunga. Små meningslösa refränger.

Kortguide till Chamonix

Resa dit
Flyg: Närmaste flygplats är Genéve knappt nio mil bort. En reguljär flygbiljett plus tågresa till Chamonix kostar runt 4000 kronor. Lite längre bort, drygt tjugo mil, ligger Lyon vilken kan vara värd att hålla ögonen på eftersom det är en lågprisdestination. Samma gäller för Nice och italienska Milano. Många researrangörer, exempelvis Langley Travel, Nortlander Tours, STS Alpresor, Sportresor och UCPA Resor, har Chamonix som destination. Från runt 4000 får man en vecka på enklare hotell.
Bor man i södra Sverige är busscharter en variant till flyget. Det tar längre tid men man sparar för det mesta ungefär vad ett liftkort kostar.

Pistfakta
Totalt finns det 152 kilometer pistade nerfarter fördelat på de fem liftsystemen, varav 34 räknas som svåra, 70 som medelsvåra och 48 som lätta.
Utöver detta erbjuder Chamonix en av Alpernas bästa och största möjligheter till offpiståkning.

Skidkostnader
Ett sexdagars liftkort kostar cirka 1600 kronor. Något billigare för ungdomar, barn och pensionärer. Ett familjepass kostar drygt 5000 kronor.
Betalar man ytterligare några hundringar kan man utnyttja möjligheten att skida över på den italienska sidan av Mont Blanc för att utnyttja liftsystemet i Courmayeur.
Skidor eller snowboard kostar cirka 800 kronor för sex dagar och ytterligare 400 för ett par pjäxor.