Vagabond en av få tidningar med långa resereportage

Vagabond är förvisso mer komersiell och mindre alternativ än när vi startade 1987. Men grundtanken är densamma: att nyfiket berätta om världen bortom de mest exploaterade platserna, även om avståndet bara är 100 meter ...

Vagabond en av få tidningar med långa resereportage
Det ges ut alldeles för få angelägna, spännande och personliga reseskildringar i bokform, skrev jag i Dagens Nyheter (15 januari, senare återpublicerad på här på vagabond.se). Det finns en lucka mellan romanen och utrikesreportaget som reseskildringen kan fylla. Hur ser världen ut där romanförfattarna ännu inte hunnit formulera sig - och där utrikesreportrarna redan gjort sorti?

Klas Lundström höll med mig men menade att kritiken kom från fel håll eftersom Vagabond, där jag är redaktör, utvecklats från en bra alternativ tidskrift till en gräll kommersiell skitblaska, ungefär. Jag har alltså själv varit med, , menade han, och sett till att resereportaget förflackats och förytligats.

Jag tycker också att det görs en massa dålig resejournalistik i svenska tidningar, men Vagabond är trots allt en tidning som i varje nummer har minst tre långa subjektivt berättade och ofta personliga reportage - precis av den sort som jag saknar i många andra tidningar och i bokutgivningen.

Klas Lundström skriver: "Vagabond har gått från spännande resa utan tydligt mål till en tråkig chartervecka …".

Ett märkligt påstående.

Bläddra igenom senaste årens Vagabond. Vad finner man? Bila runt på portugisiska landsbygden, vandra i Paris mångkulturella stadsdelar, resa runt i östra Kambodja, i indiska Rajasthan, bo i homestay i Thailand, resa med bil längs Highway One i Kalifornien, besöka Medilin i Colombia, surfa i Liberia, besöka skolor i södra Sudan, vandra i Nepal … Knappast "en standardiserad chartervecka".

Ibland blir hans kritik imbecill. Som när han skriver att rubriker som "Turistboom i Syrien" skapats av "annonsmarknadens dramaturgi där rubriken, sekundens fångade uppmärksamhet står för regin". Då läste han aldrig reportaget som rubriken flaggade för, skrivet av en av Sveriges mest kunniga Mellanöstern-korrespondenter, ett reportage som bland annat också handlar om diktaturen Syriens tortyr av oliktänkande författare.

Många exempel har Klas Lundström hämtat från webben, där vi oftare än i tidningen har listor av typen "10 bästa …". Inget fel i det. De behövs som lättsmält och snabbläst material för att bädda in de personliga, längre och mer djuplodande berättelserna.

En tidning fylld av bara långa reportage skulle kanske locka några fåtal tusen läsare och därför självdö av grava ekonomiska problem. Båda typerna av material behövs för att göra en tidning levande, populär och livskraftig längre än några år.

Tro mig, Vagabond har funnits i 24 år. Hade vi benhårt hållt fast vid att tidningen skulle se ut som den gjorde 1987 hade vi inte funnits idag. Att överleva är också en kulturgärning.

Okej, vi var mer alternativa när vi gav ut första numret av Vagabond 1987. Men grundtanken bakom Vagabond är densamma idag: att nyfiket berätta om världen bortom de mest exploaterade platserna, vilket kan betyda att man går bara 100 meter från superturistiga Montmartre (full av reproducerade klichéer) och därmed kommer till afrikansk-arabiska Château Rouge (fullt av oregisserat salt, surt och sött mänskligt liv).

Dessutom tycker vi inte per definition illa om guideböcker och tio-bästa-listor - vi tror att sånt också behövs. Och vi ser ingen motsättning i Klas Lundströms motsatspar: kommersiell-kvalitativ. Vi tror vi kan vara både ock.

Förövrigt anser jag fortfarande att det ges ut alldeles för få reseskildringar i bokform av svenska författare.