Karin Wallén: "Att förstå sig på det här med att ta sig in i USA är en hel vetenskap och inget man någonsin kommer att kunna ta examen i"

Karin Wallén tar den svåra vägen till USA.

Karin Wallén: "Att förstå sig på det här med att ta sig in i USA är en hel vetenskap och inget man någonsin kommer att kunna ta examen i"

Flåset och den röda ansiktsfärgen avslöjar mig säkert. Men när jag svänger runt hörnet och upp mot den amerikanska ambassadens vaktkur anstränger jag mig för att spankulera, som om jag inte alls hade sprungit med andan i halsen från busshållplatsen en halv kilometer bort. Jag har fem minuter till godo. En hel ocean av tid i min värld. 

Jag försöker hålla inne med mitt mest nöjda flin när jag sneglar upp mot den enorma kön som ringlar sig uppför backen. Undrar förstås vilka losers det är som behöver stå där och huttra i dugg-regnet. Själv har jag ju en avtalad tid för visumintervju. Ha!

Det här är innan jag får förklarat för mig att alla som står i den där kön har avtalad tid. Samma tid som jag. Vakten som förklarar detta gör det med övertydlig artikulation, som om han talade till ett barn eller någon som har lite extra svårigheter att förstå tingens ordning. Jag hör tydligen till den senare kategorin, i hans ögon. Och det är kanske inte så konstigt. Att förstå sig på det här med att ta sig in i USA är en hel vetenskap och inget man någonsin kommer att kunna ta examen i. Det är ett spel där reglerna ständigt ändras. 

För min del ändrades spelreglerna radikalt förra året då det bestämdes att den som varit i länder som Iran, Syrien och Irak någon gång de senaste fem åren inte längre kunde åka visumfritt till USA med Estaprogrammet. Det skulle alltså inte längre räcka med att svara sanningsenligt på frågor om huruvida man stridit i andra världskriget, deltagit i något annat folkmord, planerar terrordåd eller har lite lösa planer på omoraliska handlingar i "the land of the free". Nej, nu krävs plötsligt mer av oss som satt en fot i delar av den muslimska världen. Inte minst krävs att vi köar i duggregn, tydligen.

Jag blir snart bundis med mina kögrannar. Där är flyg-städaren med ursprung i Iran och dansaren med assyriska föräldrar. Där är det luttrade paret som har med sig tjocka böcker att ägna sig åt i väntrummet, när de väl kommit så långt. Förra gången de var här fick de vänta i fyra timmar. 

Det är riktigt trivsamt att utbyta historier om hur krångligt det är att ta sig in i USA, och när vi nått så långt som nästan ända fram till vaktkuren önskar vi varandra lycka till. 

För än är det ju inte klart. Särskilt inte för mig, inser jag, när en liten skylt dyker upp om att laptoppar är förbjudna på området. Tyngden av den tunna 13-tummaren i min ryggsäck känns plötsligt som bly. Jag blir tvungen att ta en taxi hem med den förbannade datorn. Drygt 400 kronors taxiresa senare är jag tillbaka vid ambassadkön, som hunnit växa till sig igen. 

Väl inne i vaktkuren går en allvarlig kvinna igenom innehållet i min handväska. Den är som vanligt full med lypsyl, hundbajspåsar och gamla kvitton. Kvinnan drar upp en repstump och en gummiboll och studerar mig med en min som är både road och misstänksam. Jag bestämmer mig för att le och rycka på axlarna. Vill inte råka säga något som är över gränsen. Nu när jag nästan är där.