Porträttet: Möt guiden som tar turister på expeditioner till Sydpolen

Hans arbetsplats är den kyligaste i världen. Som expeditionsguide tar Adam Rheborg äventyrslystna turister till den sydligaste punkten på planeten.

Porträttet: Möt guiden som tar turister på expeditioner till Sydpolen
Adam Rheborg. Foto: Privat

Sydpolen, december. När Adam Rheborg vaknar på morgonen i sitt tält har kylan bildat ett frostlager utanpå sovsäcken. Temperaturen är 30 minus­grader – det är sommar i Antarktis. 

– Du vet det där första ögonblicket när man vaknar och inte vet exakt var man är någonstans? Ibland skrattar jag för mig själv när jag sömnigt inser att jag befinner mig på Sydpolen.

När Adam kikar ut genom tältöppningen är det en frusen vit värld han ser. Ett slätt ökenlandskap av is och snö, utan djur, utan växtlighet. Solljuset bländar. Förutom ytterligare några tält och forskningsstationen en bit bort är det cirka 100 mil till närmaste granne.

För att reda ut begreppen är Sydpolen jord­klotets sydligaste punkt, belägen på kontinenten Antarktis som till ytan är dubbelt så stor som Australien. Sydpolens exakta höjd är 2 835 meter över havet och inlandsisen, som Sydpolen så att säga vilar på, sträcker sig ända ner till havsnivån. Beroende på årstid så är här antingen ljust eller mörkt dygnet runt. Solen är över eller under horisonten ett halvår i taget. 

Med passion för Sydpolen.

Sedan de legendariska polarfararna Amundsen och Scott för drygt hundra år sedan placerade sina flaggor i varsin snödriva har inte många män­niskor satt sin fot på Sydpolen. Adam är en av få som jobbar i det inre av Antarktis några intensiva veckor varje vinter då det är sommar på södra halvklotet.

– Att stå vid staven som markerar den geogra­fiska sydpolen är en rätt mysko känsla. Det är ju navet, exakt den punkt som jorden roterar kring. 

Turister på Antarktis är ingen ny före­te­else, åtminstone så länge man håller sig till kontinentens mindre svårtillgängliga delar. De allra flesta Antarktisresor går med expeditionsfartyg till den norra änden av Antarktiska halvön. Härifrån är det ungefär lika långt till Sydpolen som det är från Umeå till Nordpolen eller som från Stockholm till Nordafrika, det vill säga närmare 300 mil. 

De inre delarna av Antarktis har få gästande besökare, vilket sannolikt delvis har att göra med prislappen på runt en halv miljon kronor. Men inte­ bara.

– De som bara vill kunna skryta på golfbanan sorteras bort när de får klart för sig hur strapats­rikt det faktiskt är, säger Adam. Antarktis är inte bekvämt. Det är kallt, jättekallt. Blåsigt och isolerat. Vädret är minst sagt nyckfullt. När folk inser att de kan bli strandsatta i flera dagar backar många. Man måste vara väldigt ödmjuk inför vädrets makter och de enorma avstånden. Men de som är beredda att gå utanför sin komfort­zon får garanterat en fantastisk upplevelse de aldrig glömmer. 

Gästerna är i blandade åldrar och kommer från hela världen. Indien, Kina, USA, Japan, Brasilien, Spanien, Ryssland, Ukraina … Även Sverige och Norge.

– Det finns ingen typisk gäst, men de flesta är beresta och hyggligt pålästa. Det är inte så många bucket list-samlare som man skulle kunna tro.

Adam är själv drabbad av polarbacillen, den skämtsamma beskrivning av den längtan tillbaka som tycks drabba de flesta som någon gång vistats i polartrakterna. Vid det här laget är han en av Sveriges mest erfarna moderna polarfarare. Vägen dit var fylld av många bakslag, men med målmedveten vilja hamnade Adam till sist där han vill vara. 

Adam Rheborg
Yrke: expeditionsledare, guide, föreläsare. Ålder: 47 år. Bor: Göteborg.Familj: flickvän.Drömmer om: att kunna flyga helikopter, tala flytande spanska och spela gitarr – men inte nödvändigtvis samtidigt.

Som ung ryggsäcksresenär sökte han efter uppdrag som kunde förena hans intresse för biologi med hans nyfikenhet på världen. Resor i USA, Japan, Australien och ett jobb som dykinstruktör i Thailand ledde till att han så småningom tog sikte söderut – på Antarktis.

– En god vän berättade för mig att turister reser till Antarktis. Det hade jag aldrig hört talas om, jag visste inte ens att det var möjligt. Du skulle passa som guide där, sa han. Han trodde att jag skulle gilla jobbet. Han visade bilder från Antarktis och då föll alla pusselbitar på plats. Det var polarguide jag skulle satsa på. Jag läste allt jag kom över om Antarktis och satte upp som personligt mål att jag skulle dit innan jag fyllt 30. 

En tid senare ringde samma vän och erbjöd Adam att hoppa in som guideassistent på ett expeditionsfartyg med betalande gäster på Svalbard. Det var 1998.

– Jag visste knappt att Svalbard fanns, ännu mindre var det låg. Jag föreställde mig en grushög med lite is på toppen. Men jag tackade ja. Väl på plats blev jag förälskad. I Svalbard alltså. Och jag förstod att det här, att ta hand om och guida människor som vill upptäcka polartrakterna, det är det som jag är menad att göra.

Speciella, lokala vindar håller glaciären snöfri och gör det möjligt för det monstruösa Ilyushin IL-76-planet att landa direkt på Union Glaciers blåis.

Sedan dess har Adam jobbat som guide och expeditionsledare på Svalbard varje sommar. 

– Jag tröttnar aldrig. Svalbard är en av få platser i världen där man kan vara bortkopplad från omvärlden, på riktigt. Landskapets stor­slagenhet och enorma glaciärväggar, djurlivet både i havet och på land, midnattssolen och den spännande polarhistorien. Alltihop är unikt.

Men Antarktis då? 

– Med konkret polar­erfarenhet i ryggen kontaktade jag de få fartyg som utforskade antarktiska farvatten med turister ombord. Jag garderade mig genom att läsa på om precis allt som det kunde bli aktuellt att föreläsa om för gästerna. Till sist fick jag napp.

En vecka efter sin 30-årsdag kunde Adam kliva iland på Antarktis.

– Jag missade födelsedagsmålet med en vecka men det var okej. Att gå iland var för mig lika stort som att komma till månen. Jag kysste marken. Sedan fick jag klart för mig att det var just där pingvinerna … hmm, går.

Adam arbetar även som guide i varmare trakter, här i Namibia. Foto: Per Haglind.

Det inre av Antarktis, med Sydpolen som juvelen i kronan, är hett eftertraktat bland världens inter­nationella skara polarguider. Arbets­marknaden är minst sagt begränsad. Efter att ha jobbat några säsonger som föreläsare och guide på expeditions­kryssningar till Antarktiska halvön, Falklands­öarna och Sydgeorgien blev Adam headhuntad av ett amerikanskt företag.

– De frågade om jag var intresserad av att guida folk till Sydpolen. Självklart! sade jag, utan att riktigt ha en aning om vad jag gav mig in på.

Nu, tio år senare, vet han. Själva Sydpolen är en "utflykt" från ett större tältläger som inför varje säsong upprättas på Union Glacier, 110 mil från Sydpolen. 

– Till Union Glacier flyger vi med ett gigantiskt ryskt fraktplan från Punta Arenas i Chile. Efter knappt fem timmar landar vi på själva glaciärisen. När planet sedan lämnar oss och det blir alldeles tyst så inser man hur otroligt isolerade vi är. Nästan som på en rymdstation.

I lägret på Union Glacier jobbar ett 60-tal personer, alla med specifika roller och uppgifter. Adam håller bland annat föreläsningar en eller ett par gånger varje dag, när han inte leder expeditioner i omgivningarna.

– Vi vandrar på glaciären och gör utfärder i bandvagn eller med mindre flygplan.

Många gäster har aldrig sett is annat än i drinkar.

En stor del av verksamheten på Union Glacier handlar om att serva de klättrare som ska bestiga Mount Vinson, med sina 4 892 meter Antarktis högsta berg. Inte sällan dyker det också upp kändisar, som Oscarsvinnaren Luc Jacquet (Pingvinresan). Och David Beckham kom och spelade boll på isen 2015.

På Union Glaciers basläger bor gästerna bekvämt i sköldpaddsliknande tält.

– Jag jobbar ihop med en amerikansk och en brittisk guide som har bestigit Mount Everest sju gånger vardera, och en guide från Nepal som bestigit Everest tolv gånger. Det var något han bara nämnde i förbigående. Han är mer intresserad av det jag gör och att få höra om isbjörnarna på Svalbard.

Att leda expeditionsresor med resenärer som inte sällan gör sitt livs resa kräver förutom kunskap förstås även engagemang och omtanke 24 timmar om dygnet. Botswana, Galápagos, Namibia, Hebriderna – listan över trakter där Adam känner sig hemma är lång, men polarområdena hör fortfarande till favoriterna.

– Det är en livsstil. Man träffar väldigt intressanta människor, får idéer, förstår att världen är större än Sverige och Göteborg. Det är inte så jädra viktigt att ha den senaste mobilen eller fräckaste jeansen. Jag har nog det bästa jobbet på planeten.

Vännerna hemma i Göteborg har slutat fråga var Adam just har varit eller vart han är på väg nästa gång. 

– Jag försöker se till att söka upp dem när jag är hemma, de har ju ingen koll på var jag är. Jag lever två olika liv, men alltid i nuet. När jag är hemma är jag mer tillgänglig än många andra som har fulltecknade kalendrar. I polartrakterna går det aldrig att ha mer än cirka två dagars framförhållning, det är ingen idé att detaljplanera längre eftersom vädret och isen är så nyckfullt. 

På hemmaplan njuter han av västvärldens bekvämligheter och av att kunna träna "på riktigt". Så är där en del administration också.

– Det är alltid massor att komma ikapp med, varje expedition kräver både förarbete och eftersläckning. Och så håller jag en hel del föredrag. 

Att resa står inte överst på önskelistan när Adam är ledig. 

– Fast det är klart, en weekend i Rom med flickvännen är såklart roligt.

Kejsarpingviner är nyfikna och allt som bryter mot den vita omgivningen måste undersökas.

Polartrakterna lider. Allt som oftast får Adam frågan om han ser att isen i både Arktis och Antarktis krymper. Svaret är tveklöst ja.

– Polarturism är en ytterst liten del av all världens turism, men folk måste komma dit för att förstå på riktigt. Man bryr sig bara om sådant som man gillar och man gillar bara det man förstår sig på. Vi skapar ambassadörer för polartrakterna.

Från Union Glacier till Sydpolen tar det sex timmar med små tvåmotoriga propellerplan. Gästerna gör en utflykt över dagen eller kan välja att övernatta i ett litet tältläger en kilometer från själva polen. 

– Gör man en dagsutflykt så har man tre-fyra timmar på Sydpolen. Det kan låta mycket om man tänker sig att titta på en pinne, men det är i snävaste laget. Om man bara snabbt tar några selfies så missar man var man faktiskt är någonstans. Man måste få tid att ta in att man befinner sig på jordens botten. Vi gör också ett guidat besök på den amerikanska forskningsstationen och där kan man fördriva många timmar.

I Adams jobb ingår också att föreläsa om hur tidigare utforskare offrade allt för att ta sig till precis den här platsen. Många har dött i kampen för att nå den sydligaste punkten på planeten.

– Jag brukar uppmana gästerna att vara helt tysta. Sedan lägger jag mig ner vid staven som markerar själva polen. Ofta gör folk likadant, de lägger sig ner bredvid mig. Det är smått surrealistiskt, man tycker sig känna att vi faktiskt roterar runt den där pinnen.