• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Krönika: Lyx på riktigt

    Vagabonds krönikör, Karin Wallén, skriver om den riktiga lyxresan där känslan av att komma hem är målet.

    Krönika: Lyx på riktigt
    Känslan av att komma hem när man är borta är rena lyxen. Foto: Getty Images

    Vi har åkt skidor längs snötäckta åkrar, över frusna sjöar och genom granskog där vårsnön ligger tung på grenarna. Det mest dramatiska som har hänt är att mitt resesällskap har ramlat i en blank utförslöpa och landat hårt på svanskotan. Det onda går över när vi grillar älgkorv över öppen eld.

    I övrigt är det inga stora åthävor. Inga mäktiga vyer. Inga kaxiga berg. Inget uppseendeväckande alls egentligen. Nej, har man önskemål om exotisk natur ska man kanske inte åka skidor i finska Karelen – åtminstone inte om man är svensk. 

    Vi befinner oss ungefär i jämnhöjd med Umeå, fast på andra sidan Östersjön och ganska nära ryska gränsen. Men att döma av naturen skulle det lika gärna kunna vara Värmland, Dalarna eller Småland. Bara lite fler sjöar kanske. 

    Det är kort sagt inte naturen i sig som gör det här till en av de mysigaste resorna jag har gjort. Det handlar om något helt annat: Att varje eftermiddag glida fram till en värmande bastu och ett bord dukat med hemlagad mat. En känsla av att vara välkommen hem.

    Det här är veckan då vi lär oss att piska oss med björkris som plockats vid midsommar och sedan dess legat i frysen. Vi tinar det i en balja vatten och drar in lukten av nyutslagna blad. Det här är även veckan då vi försöker rulla oss nakna i snön, men bara rispar oss i skinnet mot den hårda skaren. Vi äter närskjuten hare och marmelad gjord på närplockade granskott. Vi lär oss baka piroger som vi fyller med korngröt, och varenda gång vi når ett nytt pensionat står någon ny värdinna där och hälsar oss välkomna hem. Och det är det som är styrkan i hela konceptet. 

    Karin Wallén, krönikör.

    Det är egentligen samma sak oavsett vilken del av världen vi talar om. Att anlända till ett familjedrivet pensionat på Taiwans östkust, ger ungefär samma känsla som när en röst på trygg finlandssvenska förklarar att bastun är varm och middagen snart klar. 

    När Jin-Lian serverar frukost på bricka och entusiastiskt talar om i ena andetaget vilka utflyktsmål vi inte bör missa i trakten av Hualien, i andra andetaget vad hennes barn har för mål och drömmar, blir jag betydligt varmare i hjärtat än jag blir av den korrekta baristaservicen på Shangri-La i Taipei. 

    Den som med egna händer driver sin lilla verksamhet kanske inte erbjuder det mest storslagna, mest påkostade och grandiosa. Men lyx kan vara något helt annat. Lyx kan vara att sitta ner vid samma bord som en hårt arbetande egenföretagare och höra den personliga historien om platsen vi befinner oss på och rummen vi ska somna i. Eller att bara nicka gillande när det dukas fram fika hos ett äldre par på landsbygden. 

    Vi är halvvägs igenom andra dagen på skidor i Karelen när vi stakar oss fram till en bondgård, kränger av oss pjäxorna i farstun, och tassar in i strumplästen på trasmattorna hemma hos Rajja och Aimo. Hela köksbordet är belamrat med fikabuffé: rulltårta, munkar, kärleksmums och småkakor. Och eftersom vårt värdpar inte kan vare sig svenska eller engelska får vi visa vår uppskattning med nickningar och leenden. 

    Det smakar gudomligt, trots att det bara är en vanlig fika en helt vanlig dag i finska Karelen. Och det är precis det som gör det så underbart.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!