• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lugn på Lesbos, party på Ios

    Lesbos är stort, grönt och på många sätt annorlunda.Jag ser ön ta form med dagen när nattfärjan Theofilis närmar sig Mytilinis hamn. Klockan har passerat sex. Havet ligger blankt och stilla som en insjö.

    Lugn på Lesbos, party på Ios

    Lesbos

    Lesbos är stort, grönt och på många sätt annorlunda. Jag ser ön ta form med dagen när nattfärjan Theofilis närmar sig Mytilinis hamn. Klockan har passerat sex. Havet ligger blankt och stilla som en insjö.
    Lesbos är en rik ö; rik på natur och naturtillgångar. Turism står bara för sex-sju procent av öns inkomster. Stränderna är okej; sand, singel och klappersten, men knappast enastående. Ändå levs det goda livet just här. Olivoljan som framställs är Greklands bästa. Detsamma gäller ouzon som är fylligare, med tjockare lakritssmak än någon annanstans. Testa Ouzo Mini, flaskan med den dansande flickan, och du förstår vad jag menar. Naturen blandar och ger.
    Resultatet blir till något eget; en kontinent i miniformat. Ön är Greklands tredje största. Nästan 90 000 människor bor här. På en yta stor som Öland och Orust tillsammans, ryms berg och frodiga dalar. Två bukter skär djupt in i landet och formar Lesbos till något som ett flikigt fikonlöv. De högsta topparna når nästan tusen meter. Byar som Agiasos gömmer sig bland moln och kastanj. På andra håll växer vidsträckta pinjeskogar.
    Runt Kallonibukten, vid öns mitt, blir naturen åter inställsam. Frodigt lättjefull doftar den vid slutet av maj som svensk midsommar; tungt och sött av nyslaget hö. Sydnäktergalar sjunger lite varstans. Kamomill, vallmo och oleander står i full blom. Rikedomen på flora och fauna har öppnat en för Grekland unik nisch av eko-turism. Lesbos är en ö för bad och lättja, men också för vandringar, och cykelturer. Brittisk försäsongscharter siktar på fågelskådande familjer.
    Vid Skala Kallonis finns både stränder, flamingos, souvlaki och knallgula fältsparvar. I väster ligger Eressos, lyrikern Sappfos födelseplats och därmed kultförklarad vallfärdsplats för lesbiska. Småstäderna i norr, Petra och Molivos, klänger längs en klippig kust med utsikt mot ett inte alltför fjärran Turkiet. Vindlande gränder, salt havsskum och tjocka fästningsmurar för tankarna till Myteriet på Bounty och andra sjörörvarskrönor. Nästan längst i söder ligger Plomari med stränder och puttrande ouzokärl.
    Huvudstaden Mytilini är en värld för sig. Vackra hus, pastellfärgade hamnkvarter, men också en brusande vardag, 25 000 invånare, trafikstockning och tendenser till nattliv.

    Pelikanfallet

    Det är inte upplösningen på en James Bond-film, även om man lätt får intryck av att så är fallet. Folk smyger runt med kikare runt halsen, strandpromenaden i Skala Kalloni kantas av kodade meddelanden i stil med: "28th of may: 1 lanner, 2 peregrine, 200 rose colored starling". Griffeltavlan står framför Enigma Bar & Restaurant. Vita kritstreck formade till ord eller korta meningar anger inte några lokala drinkar, inte ens ouzo spetsat med tomatjuice. Skörden är dagens bästa fåglar, ditplitad av en överlycklig engelsman som vill skrävla lite och samtidigt dela med sig av höjdpunkterna från en dag vid Kalloni Salt Pans.
    Lesbos har av en geografisk slump begåvats med, åtminstone för den grekiska turistnäringen, två oväntade triumfkort. Pengar strömmar in och turistsäsongen förlängs med någon månad eller så. Och bäst av allt, trumfkorten är varken väder eller konjunkturkänsliga. De heter gulgrå sparv och krüpers nötväcka; två fågelarter som på ön har sin enda utpost i Europa. Det innebär att alla fågelskådare med självaktning, särskilt de engelska, måste hit till just Lesbos för att kunna sätta ett kryss på sin Europalista. Att se dem i Turkiet, där de är betydligt vanligare, är bortkastade pengar. Ty Turkiet öster om Bosporen är som bekant inte Europa, och på en europalista gäller blott europeiska fåglar. Fågelturismen har öppnat upp en ny nisch på Lesbos. Skala Kalloni är dess självklara centrum.
    Saliner, våtmarker och floder finns inom gångavstånd, ibland till och med balkongavstånd. I receptionen på Hotel Kalloni II ligger en observationsdagbok i vilken gästerna skriver in sina observationer; där kan man också köpa Birding on the Greek Island of Lesvos av Richard Brooks, en handbok med detaljerade kartor i konsten att hitta öns fåglar och fågellokaler. Anslag om kommande diabildsförevisningar och ornitologiska föredrag sitter fast med häftstift på samma anslagstavla som badtemperaturer och anmälningslista till veckans grekiska afton. Skalas attraktionskraft är egentligen inte så konstig; i alla fall inte för barnfamiljer där låt säga maken, även i vanliga fall, tvångsmässigt går runt med kikare och fågelbok.
    Här finns möjligheter att bekvämt stuva undan fru och barn på stranden medan han försvinner iväg med löfte om att vara tillbaka redan vid lunch. Avstånden är nämligen korta och namnen lätta att komma ihåg. Bortom Skala Kallonis diskotek flyter det som brittiska fågelskådare självgott utnämnt till East River. Öster om de stora salinerna följer ett område som lika brittiskt självgott blivit så känt som Derbyshire att få bryr sig om att lära sig dess grekiska namn. Kanske smittar allt. För i Skala har till och med byns fiskare smält upp ett litet hus åt en vinddriven pelikan. Har du svårt att upptäcka den och samtidigt undrar hur mycket som ryms i en pelikans strupsäck, gå då kvällstid till Skalas torg och beställ något grillat, gärna fisk med pommes. Högst en halvtimma senare har du svaret.

    Ouzo, Lesbos lakritssmakande eldvatten

    Ouzo är grekiskt, kanske mer grekiskt än något annat. Det finns faktiskt EU-beslut på det. Endast drycker framställda inom landet får använda sig av beteckningen ouzo. För en utomstående kan smakskillnaderna te sig subtila; Turkiet har sin raki, Frankrike sin pastis; samtliga ligger betydligt närmre Salta Katten än Absolut Vodka. Inslaget av anis och lakritssmak är gemensamt, men det finns också skillnader. De första dekokterna som framställdes rann ner för den ottomanska överklassens strupar. Raki, som betyder druvskal, var föregångare tillsammans med kärvt bistra tsipouro och tsikoudia. Med tiden spred sig det eldiga njutningsmedlet till öar, städer och vanligt folk. Ouzo tillverkas av det som vinpressarna ratar; skal och kärnor åker ner i en destilleringsapparat.
    Till en kopparkokare, som av tradition inte får överstiga tusen liter, tillsätts anis, fänkål, koriander, kardemumma och andra kryddor. På flaska håller sig ouzo mellan 38-48 procent; kring 44 procent anses som bäst. Att dricka ouzo handlar om betydligt mer än att dricka alkohol; det här är de grekiska männens sällskapsdryck, något att smutta på under timmar, en uppmuntran till både kafédiskussioner och, som det sägs, framåt kvällningen, eldig afrodisiakum.
    Till ritualen hör också lite tilltugg, mezedhes, gärna med ytterligare sälta: saganki, friterad ost, olika former av sardeller, grillad bläckfisk eller koukia (bönor). En sak till, av riktig ouzo får man inte baksmälla, åtminstone påstår kännarna det. Några isbitar, ger svalka, sommarkänsla och får dessutom drycken att anta en mjölkigt vit skepnad (i Turkiet kallas raki lejonmjölk). Lesbos tillverkar av tradition Greklands förnämsta märken. Så gott som varje by framställer sin egen variant; ser du en ouzeria eller kafenia, gå in och be om ett glas, det kostar sällan mer än 1.50 euro. Undvik dussinvattnet Ouzo 12. Satsa istället på de mer förfinade och smakrika varianterna. Favoriterna på Lesbos heter Ouzo Mini, Ouzo Giannatsi (Plomari), Ouzo Veto, Plomari Arvanitis (Plomari), Barbayannis (Plomari) och Kronos (Agia Paraskevis). Nära hamntorget i Plomari ligger Giannatsi, Ouzo Plomari; butiken är väl värd ett besök om du har vägarna förbi.

    Ios

    Ios är skönheten och odjuret. På natten tar det otämda vilddjuret Choras gränder i besittning och på dagen slumrar det uttröttade djuret tungt och är ersatt av en lugn och harmonisk skönhet som smeks av den varma solen. På den sena eftermiddagen smälter de två personligheterna samman för att odjuret timmarna senare återigen ska slita sig loss och hedra Dionyssos ideal om lättja och ohämmad njutning i barerna, de vitkalkade gränderna och på hotellrummen. Djurets näring heter Heineken, Amstel och Mythos och slukar det som vatten – på stranden, i baren, på förfesten, på festen och på efterfesten.
    Stan vaknar efter tolv på kvällen då drinkar och tequila hälls rakt ner i struparna på törstande turister.
    - Köp en drink och få en shots på köpet!, ropar svenska inkastare med ölflaskor i händerna. Nattlivet är elektriskt och publiken ung. Det finns en livsglädje och energi på Ios som är svårslagen. Allt är okomplicerat, vänligt och varmt. Trots att öns befolkning borde vara hjärtligt trött på alla besökare hälsar gamla gummor glatt kalimera som om man vore den första turisten på Ios. Ön är förbluffande tolerant och vardags-Ios tycks fungera ganska bra ihop med den unga skarans party-Ios.
    Ios har cirka 1 600 fasta invånare, men på sommaren sväller befolkningsmängden enormt, även om turismen minskat de senaste åren. Vissa menar att Ios har lugnat ner sig lite jämfört med tidigare, men för den som varit där under högsäsong kan det vara svårt att tro. Hus som tidigare var psykadeliskt målade är numera kykladiskt blå-vita och barerna i centrum följer numera strikt de lokala föreskrifterna om att det inte får spelas någon musik efter klockan tre (förutom på helgerna förstås då festandet fortsätter fram till sju på morgonen). Missförstå mig inte. Det är Ios som gäller om man vill partaja, det finns helt enkelt inget bättre ställe i den grekiska ö-världen för att ge, och ta, järnet. Eller som en svensk servitris på Paros förklarade varför hon inte arbetade på Ios:
    - Man måste ju hålla säsongen ut.
    Ios är unikt på det viset att turistnäringen strikt riktar sig till en enda åldersgrupp. På Ios syns inte så många pensionärer eller barnfamiljer. Nästan alla turister är mellan 18 och 30 år, med en klar tonvikt på strax under 25 (något äldre än publiken på till exempel Kos). Partyparadis således. Men bakom festfasaden har ön faktiskt mycket mer att erbjuda, särskilt när det gäller bra bad. Ios har nämligen några av Kykladernas absolut bästa stränder med klart blå-grönt vatten och mjuk, härlig sand. Däremot är Ios inget för dig som vill möta den grekiska kulturen. Här drivs inte ens barer och restauranger av greker; de flesta som jobbar med turister på Ios är själva utlänningar. Och att antikens största författare, Homeros, han som skrev Odysséen, skulle vara begravd på ön verkar mest vara en myt som hålls vid liv av Ios' turistnäring.

    Stränder

    Gialos är en stor och fin sandstrand cirka hundra meter från hamnen. Här går det att hyra surfingbrädor och andra badleksaker. Ett par barer och restauranger finns inom räckhåll för den som vill ta en paus från solen. På förmiddagen är här relativt folktomt men stranden fylls på framåt eftermiddagen när partyprissarna vaknat.
    Mylopotasstranden är en kilometerlång, fin sandstrand som ligger i anslutning till två av öns tre campingplatser. Det gör att den är väldigt fullbelagd. Här finns allt att göra för den som inte har ro att bara ligga och sola. Surfingbrädor, trampbåtar och vattenskidor går att hyra och det går även att delta i diverse vattenlekar. På stranden finns också flera beachvolleybollnät. På kvällen sitter man gärna här och njuter av solnedgången och kvällens första Heineken. Till Mylopotasstranden går det lokalbuss från både Ormos och Chora.
    Manganaristranden ligger på södra delen av ön och är garanterat en av de finare sandstränderna i hela Kykladerna med ett härligt klart, rent och lagom långgrunt vatten. På Manganaristranden råder frid, de mest bakfulla orkar inte riktigt ta sig hit. Längst upp på stranden bräker några getter, men stranden är så pass stor att det finns plats för alla. På Christo´s Taverna äter du din grekiska sallad medan du klagar över din brända rygg. Ägaren till tavernan hävdar med bestämdhet att det är vid Manganaristranden som delar av kultfilmen Det stora blå spelades in 1987. Christos taverna hyr också ut rum för de som inte åkt till Ios för att partaja (se under rubriken boende).
    Till Manganaristranden tar du dig med badbåt, turistbuss eller med motorcykel. Vespa rekommenderas inte – vägen är helt enkelt för dålig. Ios Excursions har under högsäsong tre dagliga turer till Manganari. Bussarna avgår från hamnen och plockar upp folk vid busshållplatserna längst med vägen. Badbåtar går från hamnen i Gialos runt klockan tio och återvänder senare på eftermiddagen.
    Runtom Ios finns flera stränder där det går att bada helt ostörd, men som sagt, det är lite svårt att ta sig dit. Från Manganari går det att gå till ett par små stränder, annars är det bästa färdmedlet en off road-motorcykel. Utflyktsbussar går under högsäsong till Koubara, Paleokastro, Psathi och Kalamos. Koubara är den enda lättillgängliga strand som är någorlunda långgrund. Här ligger också Taverna Polydoros som är ett de bättre ställena att äta på när du är på Ios.
    Kolitzani är en liten strand där alla badar nakna. Dit kan du endast komma till fots längs vägen som börjar bredvid diskoteket Scorpion´s i Chora. Sväng höger där vägen delar sig. Tar en halvtimme att gå. Ta med dig mat och dryck. I Kolitzani finns ett museum med modern konst där du kan se Jean Marie Drots kollektion.
    Man tror att ön fått sitt namn av violerna (Ion på grekiska) som planterades här under antik tid. Helt säkert är i alla fall Ios' blygsamma mått. Det tar exempelvis bara en kvart att åka buss från hamnen till Mylopotas, då passerar du ändå huvudbyn Chora under färden. Ios' inre däremot är vilt och svårforcerat och når sitt klimax med det 713 meter höga berget Pyrgos.
    Detta är ett kort utdrag ur Vagabonds guidebok, Greklands öar och stränder.