Berlin – mindre mur, mer fest

Mercedesstjärnan på Europacentrets tak lyser vit mot kvällshimlen. Jag flyter naken på rygg i det varma vattnet. Stadssorlet från Kurfürstendamm något kvarter bort hörs avlägset. Det är ett drygt dygn sedan jag landade i Berlin och min kropp värker.
Badhuset Thermenbad med sina grekiska gipsstatyer, rottingmöbler och nio pooler med skiftande temperatur är vad min otränade kropp behöver för att få krafterna tillbaka efter en dag med museer, märkesbutiker och stadsvandring. Lite jobbigt känns det att alla runt omkring mig är nakna. Män som kvinnor, unga som gamla. Men de tyskar jag pratar med tycker att det är helt naturligt och då vill man ju inte vara sämre som frigjord svensk.

DET ÄR FÖR DEN vallgravsliknande utomhusbassängen på parkeringshusets tak jag är här. För den och för agentromantiken. Även om det är en fantastisk känsla att simma i det ångande vattnet omringad av den kalla kvällsluften och höghusens neonlampor så är resten av miljön minst lika kittlande. Under kalla kriget var badet en populär mötesplats för diplomater och journalister. Det är lätt att föreställa sig hur spioner och kurirer stämde möte i något av de ångande bastu-rummen för att diskutera, vad nu deras skrå diskuterar.
Det tänker jag på, och på att jag redan misslyckats med mitt mål för resan: Att lämna Berlins historia åt – historien. Strunta i Hitler, muren och Kennedy. Blicka framåt i stället den här gången, gå i trendiga affärer och dricka kaffe från Starbucks. Det går naturligtvis inte alls.
I kväll är det mest tyska gubbar och par i 30-årsåldern som simmar runt i poolerna på Thermenbad. Och så en del ryssar förstås, men att de skulle vara spioner känns som att hoppas på för mycket.
Det ryska inslaget i Berlin är påtagligt. När jag några timmar senare står och dansar till amerikansk housemusik på klubben Week End vid Alexanderplatz tittar jag ut över en liten bit av Moskva. Den monumentala Karl-Marx-Allee nedanför har flera gånger fått agera den ryska huvudstaden i filmens värld.

WEEK END LIGGER HÖGST UPP i en av de realsocialistiska DDR-skraporna som omgärdar Alexanderplatz. Klubben känns som en crossover mellan hotellbar och rave. För att komma in här har vi stått i kö. Visserligen bara i fem minuter men det är ändå en ovanlighet med kö i Berlin. Så är också publiken lite snyggare och lite mindre alternativ här än på de andra klubbarna i området. Det är ungt, svettigt och stämningen är hög. Halva dansgolvet tas upp av en grupp intensivt dansande popjapaner i färgglada lager-på-lager-kreationer. Jag undrar om de också tänker på att de tittar ut över ett stycke nutidshistoria medan de dansar. Antagligen inte. Efter ytterligare några Beck’s i baren gör inte jag det heller.
– Varför är du här i kväll, frågar plötsligt en tjej som står bredvid mig.
Jag svamlar något om att jag är här för att ha kul och för att skriva om Berlin.
– Bra! Berlin är party, utropar hon. Förresten så brukar jag ha mina universitetsföreläsningar några våningar ner i huset.
– Jaha, så trevligt, svarar jag.

INNAN JAG HINNER stifta någon djupare bekantskap med studentskan konstaterar resten av mitt sällskap att klockan närmar sig fyra och att det är dags att gå vidare. Vi tar hissen ner till gatan och promenerar till Kaffee Burger på Torstrasse några kvarter bort. Här är det Russendisko. Det vill säga rysk pop från tiden innan Die Wende – murens fall. Här trängs nostalgiska ryssar med ostalgiska turister och tyskar. Inredningen går i fyra nyanser av brunt och vodka är vanligaste drycken i glasen. Berusningsgraden är på skandinavisk nivå.

Medan jag trängs på dansgolvet och försöker klura ut hur man bäst dansar till prekapitalistisk folkrock konstaterar jag att stället har vissa likheter med en lördagskväll på ett mellansvenskt stadshotell. Glas på golvet, öl utspilld över borden och folk som försöker hångla i de hala galonsofforna. Men ingen klagar, inte jag heller.
När jag några timmar senare kommer på mig själv med att för tredje gången fråga bartendern om inredningen i baren är original från kommunisttiden beslutar jag mig för att gå hem till hotellet och sova.
Nästa förmiddag äter jag frukost tillsammans med berlinarna Björn och Robert på Café Eckstein i Prenzlauer Berg.
Vi talar om fylla, bakfylla och om de låga priserna i Berlin. Det är en fattig stad med många fattiga invånare. Arbetslösheten är runt 20
procent. Det märks pÙ? prisnivåerna. Få huvudstäder i Europa har så låga hyror eller billig mat. Praktiskt om man är turist, tveeggat om man bor här.
– Visst är det bra med låga priser men det vore bra med fler arbetstillfällen, säger Robert som flyttar med företaget han jobbar på, till München om några veckor.

EFTER FRUKOSTEN ska Björn och Robert gå på loppmarknad. Jag beslutar mig för att i stället fullständigt kapitulera inför stadens historia. Jag vandrar ner från Prenzlauer Berg till Alexanderplatz, hjärtat i det gamla Östberlin. Sedan fortsätter jag längs med Unter den Linden mot Brandenburger Tor ända fram tills gatan korsas av Wilhelmstrasse. Där svänger jag in på något som liknar vilken folktom gata som helst. Det är det inte.
Här låg Hitlers rikskansli, Ribbentrops utrikesministerium och Goebbels propagandacentral. Här planerades såvÙ�l ett världskrig som utrotningen av miljontals människor. Av det finns få spår kvar så efter en stund viker jag av västerut. Ett hundratal meter från bunkern där Hitler tog sitt liv ligger förintelsemonumentet över Europas judar. Monumentet, som invigdes för ett knappt år sedan, är stort som tre fotbollsplaner täckta med 2 711 diskret upplysta stenpelare. Stämningen känns ödesmättad. Jag vandrar omkring bland stenkolosserna en stund och samtalar kort med en man som går förbi.
Sedan vänder jag tillbaka österut mot den gamla gränsövergången vid Checkpoint Charlie, ”You are leaving the American sector” står det på en stor skylt.
Jag känner mig plötsligt mätt på historia, morgondagen ska jag ägna åt något annat, som att blicka framåt, tror jag.

Weekendguide Berlin

Varför Berlin? För Europas kanske bästa klubbscen. För att känna nutidshistoriska vingslag. Och för att Berlin är en metropol helt befriad från ett tillkämpat, jäktigt storstadstempo.
Reste dit: Flög från Stockholm. Ner till Berlin med Germanwings för 720 kr och tillbaka med Flynordic för 450 kr. Arlanda express tur och retur för 380 kr.
På resan ner landade jag på Schönefeld och tjuvåkte med tåget in till city (rekommenderas inte, kontrollanterna är mycket nitiska).
Flyget hem gick från Tempelhof, dit går det vanlig stadsbuss som kostar 20 kr.
Bodde på: Cirkus Hostel på Rosa-Luxemburg-Strasse. De Ikeainredda cellerna är inte glamorösa men mycket funktionella. Det är billigt, fräscht och läget är perfekt mitt i bar- och affärstäta stadsdelen Mitte. Drygt 300 kronor per natt för ett enkelrum med toalett och dusch i korridoren.

Sevärdheter: Besökte barerna och affärerna i de forna öststadsdelarna Prenzlauer Berg och Mitte. Eftersom Berlin är extremt stort till ytan försökte jag begränsa mig geografiskt.
Jag vandrade kring Brandenburger Tor, besökte Mauermuseum (murmuseet) vid Checkpoint Charlie, Karl-Marx-Allee, Förintelsemonumentet och Deutsches Historisches Museum.
Åt och drack: Är inte jätteimponerad av det tyska köket men frukostarna är fantastiska och serveras långt fram på eftermiddagen. Höll nere matkostnaderna genom att äta snabbmat. Den tyska varianten av kebab, Döner, är billig och god (ca 25 kr), thaimat går att få för några tior.
Kommentar till resan: Jag snålade inte på något men åt billigt. Startade dagen med stora brunchliknande frukostar som man står sig på länge.
Weekenden kostade:
Flyg tur och retur samt Arlanda express och buss i Berlin: 1 570 kr.
Boende: Tor–sön: 908 kr.
Frukost tre dagar: 297 kronor.
Mat och alkoholfri dryck för fyra dagar: 294 kr.
Barnota för tre kvällar: 327 kr.
Ta sig runt: 150 kr.
Övrigt: Mauermuseum: 87 kr, Deutsches Historisches Museum:
18 kr, Thermenbad, badhus: 188 kr.
Summa weekend torsdag till söndag Berlin: 3 839 kronor.

---

Text: Kristian Lindquist • 2006-04-19
Restips • Tyskland • Berlin