• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Malaysia upp och ner

    Var finns Malaysias själ? I Kuala Lumpurs futuristiska shoppinggallerior? I djungelns mytiska kolonialdrömmar? Eller i Perhentian Islands vita sand? Sökandet pågår i tio veckor och skrämmer nästan livet ur oss.

    Malaysia upp och ner

    Kuala Lumpur

    Nice Hat, where did you get that?
    Jag står i en surfbutik i det moderna shoppingcentret Suria klcc, vid foten av tvillingtornen Petronas Towers, när det dyker upp en man bakom ett klädstativ. Han gillar tydligen min stråhatt.
    Jag svarar:
    – Norway.
    – Ah, Oslo?
    Han heter Tony. Tony är vänlig, cirka 55 år. Han säger att han är min vän.
    – Min dotter ska studera till sjuksköterska i Oslo. Hon vill träffa dig. Vill du följa med till mitt hem? säger han.

    Nu sitter jag i baksätet i en bil på väg till Tony. Vi glider sakta genom ett eftermiddagsdåsigt och trafiktätt Kuala Lumpur på väg mot en annan stad. Till Tonys hem förhoppningsvis. Han konverserar mycket bra på engelska. Luften är fuktig, bedövande, folk är på väg hem till kvällens måltid – kanske satay.
    Jag vänder mig om och tittar på Petronas Towers genom bakrutan. Eller är det de som tittar på mig? Står de där för att förvissa mig om att allt kommer att gå bra, eller står de där för att påminna stans invånare om att "vi ser er, var ni går och vad ni hittar på"? Det är inte lätt att veta.

    Bild 774946

    Är dessa två 452 meter höga framtidspelare själva symbolen för Malaysias framtidsvision, landets önskan om att vara med och forma framtiden, vara en del av den industrialiserade världen? Utvecklingen har i varje fall gått i en rasande fart sedan Asienkrisen 1997 när Malaysia, Thailand och Singapore gick på en ordenligt ekonomisk smäll. Malaysia klarade smällen och efter en ­politisk dragkamp om vilken ekonomisk inriktning landet skulle välja, smutskastningskampanjer och anklagelser som sodomi och korruption, är Malaysia i dag Asienledande inom data­­­­­­­­­­-e­lektronik.
    Så, är detta själen, den nya själen? Ligger den här i skuggan av de 452 meter höga tvillingtornen?

    Vi kör sakta genom stan. På väg österut. Mot Kuala Lumpurs förstäder. Jag är matt. Har gjort Kuala Lumpur på en dag, om något sådant är möjligt. Det känns i alla fall så; jag har gjort the colonial core från Chinatown via Little India, jag har flanerat i djur- och fågelparken Lake Gardens (Taman Tasek Pardana) och jag har till och med tagit tåget ut till Bangsar för att botanisera i områdets hektiska uteliv.
    Att vandra runt i Kuala Lumpur är som att simma runt i en brännhet och starkt kryddad asiatisk gryta. Snacka om en färgglad gemenskap. Du glider runt i ett människomyller med osynliga gränser. Plötsligt befinner du dig i områden där kineserna dominerar, som på gatan Jalan Bandar, så till indisk dominans på Jalan Masjid India, tillbaka i huvudgruppen, den muslimske malayen i den Gyllene triangeln. En mixad trippel. Kanske är det här Malaysias själ finns, i Chinatown eller Little India?
    Efter att ha krupit fram i eftermiddagens rusningstrafik kommer vi till förstaden Pandan Jaya och in i ett bostadsområde med små villor. Här är fint, folkhemsidylliskt. Barn leker på gatan. Far tvättar bilen, mor hänger upp tvätt.

    Innanför dörren till Tonys hus blir jag ombedd att slå mig ner i soffan. Nej, dottern hade varit tvungen att skjutsa mormor till sjukhuset, får jag reda på. Alright, då är det väl bara att dra igen … Nej inte alls, Tony vill att jag ska möta svågern. Okej. Det är mycket folk, kvinnor och män, hemma hos Tony den här dagen. De tittar på mig och pratar med mig. Kvinnorna är i köket, männen ser på teve. Jag blir serverad en varm nudelsoppa och en kall cola. Så kommer svågern. Han sätter sig mitt emot mig, ser mig i ögonen och säger:
    – Spelar du?
    – Spelar?
    – Jag lär dig. Du kommer bli en mästare i blackjack.
    Svågern föser in mig i ett rum bakom köket. Tony kommer efter. Flackar med blicken. Låser dörren. Vi sätter oss. Tony hämtar penna och papper.
    – Skriv ditt namn här.
    Svågern gör några trix med korten för att imponera. Jag är inte imponerad. I stället så kommer känslan av obehag. Känslan av att ha blivit lurad. Nu börjar jag dessutom undra vad som egentligen var i soppan. Alla historier om nersövda turister … är jag inte lite yr ändå.
    – Välj ett kort, säger svågern. Vi börjar med 1 000 ringgit som uppvärmning.
    – Välj ett kort, kom igen.


    Bild 774947
    Ingen vet var jag är. Absolut ingen. Ingen vet vilket hotell jag bor på. Första dagen i en ­världsstad. Även om Kuala Lumpur är Asiens minsta huvudstad är det lätt att försvinna bland ett par miljoner invånare. Nu binder de mig nog snart, nu slår de mig i skallen med en kokosnöt, nu trycker de in en socka i munnen på mig. Jag spelar dum. Låtsas att jag inte förstår vad svågern menar. Ler och är vänlig. Det funkar. Tony och svågern ger upp. De utväxlar några ord. Svågern går ut. Tony säger att han skjutsar mig tillbaka till tågstationen. Han är sur. Vi ­passerar ett industriområde. Blir rädd igen. Är
    det nu det ska ske – att Tony drar fram pistolen och trycker av? Så ser jag tågstationen. Jag öppnar bildörren och hoppar ut.
    – Tusen tack för turen, Tony!

    Så mycket för alla resejournalisters våta dröm; ett hemma-hos-reportage där man kommer riktigt nära lokalbefolkningen.
    Tillbaka i nattens Kuala Lumpur. Detta är Malaysia. Gaturestaurangerna klockan elva på kvällen. Bland lukterna och de breda leendena. Bland ångande kök, nudlar och kryddor. På uteserveringar med matbord av plast på gatan Jalan Alor. Där är den synlig. Malaysias verkliga själ.

    Tåget tar fart i natten. Slungas ut ur Kuala Lumpurs hetta. Bromsarna skriker, vagnarnas fjädring är dålig, det luktar urin från handfatet. Den brittiskt rödrutiga filten är broderad med ktm:s emblem i gult – gammalt och nästan genomskinligt av årens slitage, men rent.
    Genom djungel och rök och öppna eldar. Där ute är Malaysia, tänker jag. Vardagslivet far förbi utan att jag ser det. Små liv som kämpar för att hitta en plats i det nya Malaysia.
    Jag är ensam i natten och gläder mig över vetskapen att jag när morgonen gryr är ute i solen och på stranden i en vänlig värld.


    Perhentian Islands

    Efter storstad kommer öliv. Efter regn kommer sol. Jag ligger i min bungalow på Abdul's Chalet på Palau Perhentian Besar och väntar på att morgonen ska komma. Ljuset jagar natten och nattljuden på flykt. Människor som reser sig ur sömnen. Behagliga långsamma ljud som bjuder in till ett behagligt långsamt liv. Hav som sakta rullar in, för att sedan dra sig ut igen, trädgårdsmästaren som sopar sand från trappan, palmer som rasslar försiktigt i vinden, röster som pratar tyst på olika språk. Det är morgon på Perhentian Besar.

    Perhentian Island ligger utanför Malackahalvöns östkust och består av två öar, den lite större Perhentian Besar och den lite mindre Perhentian Kecil. Båda lockar till sig ryggsäcksresenärer, men på Kecil är snittåldern något lägre och partyfaktorn högre.
    Jag tänker att öarna inte är helt olika thai­ländska Ko Samui i mitten på 1980-talet. De är anspråkslösa, äkta och basic. De har klarat sig, bevarat ett slags, ska vi säga, värdighet. Hotellbebyggelsen består mestadels av enkla bungalowbyar, samt en och annan resort som har ambitioner utöver detta (mest på Besar). Miriam från Bremen i bungalowen bredvid min kan bekräfta:
    – Perhentian Island är som det var sist jag var här för fem år sedan. Oförändrat.
    Jocke bankar på dörren. Min svenska ökompanjon är röd i ansiktet. Vi möttes i baren på Kamamoto. Skandinaver har näsa för varandra.
    – Hej. Du är norsk. Jag är svensk. Jag heter Jocke.

    Jocke är i början av de 40 och reser ensam för att fundera på livet. Vi har trevligt ihop några dagar. Tillsammans utgör vi liten sällskapsresa, Lasse Åberg och Jon Skolmen. Kanske omvänt. Han Jon, jag Lasse.
    Jocke har hittat sin plats, Abdul's Chalet.
    Jag flyttar dit efter en natt på Tuna. Nu kan också jag sitta och småle åt de som betalar 260 ringgit (490 kronor) på Tuna Bay 200 meter längre bort på stranden, när jag själv betalar 40 ringgit (75 kronor) för en bungalow med havsutsikt på Abdul's. Den bästa stranden, de högsta palmerna och det fridfullaste livet. Abdul's regerar, på Besar är det hit du drar.
    Men vad gör du på öar? Vad består egentligen ett gott öliv av?

    Bild 774948

    I dag till exempel snorklar vi. Sharks cliff. Ingen haj, men Jocke är bra på fisk. Han fångar en liten Nemo. Håller den i handen. Fina färger. För­siktigt. Han släpper Nemo. Här på sydsidan av Besar är det fint. Fiskarna rensar sina nät. Elitsoldater har slagit läger och tränar för att bli ännu mer elit.
    Senare vandrar vi genom djungeln. Svalt. Det rasslar mystiskt i snåren. Överallt förföljer cikadorna dig. Ett högfrekvent ljud som du är tvungen att vänja dig vid.
    Du kan gå från Tuluk Dalam på södra Besar och genom djungeln över till Perhentian Island resort, en fin liten tur för att komma ifrån hettan. Klockan sex är det Kamamototime och iskall öl hos mannen som driver strandbaren vid sidan av Abdul's.
    Och senare, när det färska nanbrödet och bbq-kycklingen hos Tuna är uppäten och himlen förvandlats till en lysande nåldyna, tänder vi en brasa på stranden. Jocke tar fram whiskyn och vi pratar om fotboll och livet därhemma, om resor vi gjort och om vad vi ska göra i morgon.
    Det är kolsvart. Det prasslar från slöa palmblad. Stjärnorna visar sig för oss. Allihopa.
    – Anders! Jocke kommer springande. Han gestikulerar häftigt.
    – Inte nu Jocke, jag är trött, har fotograferat hela dagen. Vi ses sen.
    – Du, jag har träffat en kvinna. Hon driver ett ställe på östsidan av Kecil som hon vill visa oss. Hon säger att det något alldeles speciellt. Hon sitter här borta hos Kamamoto.
    Solen håller på att bli till en apelsin. Havet ligger alldeles blankt.
    Några minuter senare sitter vi med Debbie O'Sullivan i hennes båt på väg över till Kecil. Debbie är en rekorderlig barsking i mitten av de 50, mycket energi, som ett slags rock'n'roll-drottning. För några år sen sa hon adjö till man och barn och tråkigt vardagsliv hemma i Afrika, och gav livet full gas i Malaysia.

    Vi närmar oss hennes ställe. Debbie står i båten hela vägen över. Hennes gester är dramatiska och hon ler stort.
    – This is my place!
    Jag ser en liten öppning i den gröna regnskogen. Fyra, fem bungalower står i en halvcirkel i något som liknar en hage. Palmer och röda rosor och gräsplan på en upphöjning över en lång, smal remsa med fin sand. Bungalowerna är enkla i brun teak. Ett franskt par med ett barn på åtta månader ligger och dåsar i varsin hängmatta. Debbies man, Hash, står i restaurangbaren och önskar oss välkomna med kall öl och varma smårätter. Hash är malaj, medicinman, kock och en rolig prick. Han har studerat medicin och alternativ medicin i Kota Bharu.
    – Så länge jag har regnskogen bakom mig vet jag att jag är säker.
    Debbie springer runt och tänder oljelampor. Det gula kvällsljuset är på väg att ge efter för nattmörkret. Det finns nog få platser som denna. Ställen du drömmer om att hitta. Hemliga platser få vet om. Som Jocke säger:
    – Vad säger du om det här? Ska vi hyra hela skiten nästa år så kan du ta med dig din familj och jag min.

    Jag hade glömt hur bra det var. Ölivet. Tropiskt, lågmält. Varmt. Få, men distinkta ljud. Vågor. Sus i palmer. Låga röster. Vänliga skratt. Glada människor. Nya människor, nya röster. Nya lukter, ny mat. Nya tankar, ny kultur. Tömma huvudet. Fylla på igen med nya intryck. Bli hel igen.
    Öliv. Malaysias själ?


    Cameron Highlands

    Landskapet förändras. Bebyggelsen enklare. Grönt, grönt och grönt. Vägarna från Kota Bharu till Cameron Highlands är fina, minibussen susar fram genom muslimskt land. Fem timmars resa. Lyckligtvis har den nya genvägen via Gua Musang till Cameron öppnat.
    Möter konvojer med långtradare fullastade med timmer. Här visas ingen barmhärtighet för ­regnskogen. Här ska byggas. Landskapet är förtryckt.
    Är på höglandet. Här är kyligare. Mulet. Tittar ut genom minibussens vindruta och skymtar te- och jordgubbsplantage.

    Bild 774949

    Cameron Highlands – namnet sprutar av brittiska kolonialherredrömmar och afternoon-tea. Uppkallat efter den brittiske lantmätaren William Cameron som vid en kartläggningsexpedition åkte över den här gröna platån 1885. Därefter blev Cameron Highlands ett slags tillflyktsort för britter som var trötta av hettan och hemlängtan.
    Hit kom på 1960-talet också silkeshandlaren Jim Thompson. Jim Thompson var amerikanernas man i Bangkok. Här blåste han liv i den gamla ­silkestraditionen i Thailand samtidigt som han drev underrättelsetjänst för amerikanska oss (förlagan till cia). På sextiotalet slog han sig ner i Cameron Highlands. Den 26 mars 1967 tog han en promenad ut från sitt hus i Pahang. Sedan dess har ingen sett honom. Teorierna och böckerna om hans försvinnande är många, och många spekulerar kring om försvinnandet hängde ihop med hans arbete som agent. Blev han kidnappad, blev han mördad, var det en olycka, kanske önskade han att försvinna och iscensatte allt själv?
    Historien om Jim Thompson är en viktig del i att Cameron Highlands har en så gåtfull klang och stark dragningskraft på ryggsäcksresenärerna.
    Kanske halkade du bara på trappan, Jim, och trillade nerför en brant och ligger under roten på ett jätteträd?


    Tillbaka i Kuala Lumpur

    Vad är det med mig? Vad för slags dragningskraft besitter jag egentligen när det gäller storstadens lömska skurkar?
    Varför kommer de till mig?
    Ser jag så naiv, dum och lättlurad ut?
    Ja, det gör jag visst. För minsann, kommer det inte en dam fram till mig och säger på perfekt engelska:
    – Hej! Så fin hatt du har. Var kommer du ifrån, Norge? Jag har studerat där, ska vi ta en kopp kaffe?

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!