• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Sardinien - kust till kust

    Det är svårt att hitta någon medelhavsö som bjuder på så stor mångfald på liten yta som Sardinien - från kusternas badorter till de vilda bergsmassivens ensliga byar.

    Sardinien - kust till kust
    Bäää! Vi sitter fast. Inte i en trafikstockning, utan mitt i en fårskock. De ulliga kreaturen vägrar helt enkelt att flytta på sig. De trippar långsamt längs vägen, påjagade av en hetsig hund som ränner av och an för att hålla samman flocken. Herden – en modern variant med Range Rover – väntar längre fram längs vägbanan där djuren ska in i en fålla.

    De mer rutinerade bilförarna tutar bara och plöjer pardonlöst sin väg genom fårskocken. Vi är mer försiktiga. Slutligen skriker herden en ramsa till fåren så att en lucka uppstår, och vinkar till oss att köra förbi. Vi är på väg igen.

    Vi har kört tvärs igenom Sardinien, från Alghero söderut längs västkusten mot medeltidssköna Bosa och sedan rakt inåt landet genom gyllengula hedar med vindpinade korkekar uppe på högplatån. Nu befinner vi oss inte långt från öns östkust, men fortfarande inte en skymt av havet. Däremot tornar grå bergsmassiv upp sig, när vi närmar oss staden Nuoro.

    VI INLEDDE SARDINIENVISTELSEN med att utforska stränderna på öns norra del. Ljuvliga La Pelosa, på den nordvästligaste punkten av ön, blev snabbt en favorit. Med sammetslen sand, en spektakulär utsikt mot halvön Asinara och färgskalor på vattnet som förde tankarna mer mot Karibien än Medelhavet var det svårt att slita sig från solstolen.

    Men trots att Sardinien för många är synonymt med högkvalitativa stränder så är det inte längs kusten som man finner det "äkta" Sardinien. Traditionellt sett så har sarderna ingen relation till havet alls. "Ingenting gott har kommit från havet", lyder ett ofta citerat sardiskt ordspråk. Bergen å andra sidan har erbjudit skydd när fiender kommit på oönskat besök. Det är i de otillgängliga regionerna i öns innandöme som den sardiska kulturen har utvecklat sin egenart och varit som mest livskraftig genom årens lopp.

    – Jag tror det beror på att städerna är väldigt små och isolerade här, jämfört med vid kusten. Väldigt få influenser har kommit hit från andra ställen. Folk härifrån har väldigt starka band till sin omgivning, jorden som de brukar och byarna som de växt upp i, säger Ester Tigro, en veterinärstudent från Macomer som jag träffar i Nuoro.

    Bild 775187

    INNE I NUORO är det söndag och i de gamla herdekvarteren i San Pietro vandrar svartklädda damer upp för den långa backen mot kyrkan för att delta i högmässan. Sardigna no est Italia står det skrivet med röd sprejfärg på en vägg. Sardinien är inte Italien. Ett av den sardiska separatiströrelsens slagord. Men numera är det få som vill att Sardinien blir en suverän stat, menar Ester Tigro.

    – Det är mer en påminnelse om att Sardinien faktiskt är annorlunda än Italien, en sorts deklaration av vår identitet, säger hon.

    I den italienska, dubbade versionen av tv-serien Simpsons har den rödbrusige skolvaktmästaren Willie bytt dialekt från amerikanska med irländsk accent till sardiska. Kanske säger det något om hur italienarna ser på Sardinien. Sardinien är den vilda kusinen från landet, vars burdusa beteende kan verka löjeväckande, men vars stolthet och bångstyrighet också ter sig lite skrämmande, på samma sätt som Willie (vad har han egentligen för sig där nere i källaren, när han inte jagar Bart & co?)

    BARBARIA DÖPTES TRAKTEN KRING NUORO till av romarna, som gång på gång gick bet på att erövra denna delen av Sardinien. Det var en barbarisk miljö, ansåg de, vars invånare var föga mer än vildar och rövare. Namnet lever kvar än idag: Barbagia.
    I Barbagias bergsbyar talar den äldre generationen fortfarande sardiska. Och har man tur kan man höra den unika sångstil, tenores, som låter inte helt olikt får som bräker trestämmigt, fast mycket vackrare.

    – De unga är inte särskilt intresserade av traditionerna, även om det finns de som engagerar sig väldigt starkt för att de ska bevaras, säger Ester som tillhör den yngre generation som inte lärt sig sardiska som liten.

    – Jag förstår vad de säger, men kan inte tala sardiska själv.


    MED TANKE PÅ att Nuoro inte är mycket mer än en förvuxen bergsby är det svårt att tänka sig att staden har uppbringat så mycket kulturellt gods som den faktiskt gjort.
    Idag är inte Grazia Deledda någon kioskvältare, men hennes berättelser om livet i Barbagia ledde till att hon fick nobelpriset i litteratur 1926. Och Sebastiano Satta, också han från Nuoro, blev en av Italiens mest hyllade poeter.

    Enligt vissa så baserar den nutida italienske deckarförfattaren Marcello Fois sin karaktär advokat Bustianu på just Satta. Fois böcker, som finns utgivna på svenska, är utmärkta skildringar av trakterna kring Nuoro kring slutet av 1800-talet.

    Även den brittiske författaren D H Lawrence lockades till Barbagia, en resa som han skildrar i klassikern Sea and Sardinia. På den tiden var Barbagia mycket mer otillgängligt än idag, och Lawrence var lika fascinerad av de stolta sarderna och den primitiva naturen, som han frustrerades över risiga hotellrum i ödsliga bonnhålor.

    Bild 775188

    MEN OMRÅDET ÄR också (ö)känt för mer icke-intellektuell verksamhet. Frånvaron av en stark stat har gjort att man har skapat sina egna lagar i Barbagia, historiskt sett. Fåraherdar som hamnade i klammeri med rättvisan gömde sig i bergen och blev laglösa banditer. Vendetta – blodshämnd – var den vedertagna rättskipningsmetoden. Släktfejder, faidas, som pågått i flera hundra år skördar fortfarande offer, om än mer sällan än förr i tiden.

    – Visst, det är myten kring Barbagia. Man slåss för sin familjs heder, och det finns inget slut! Men numera är våldet mycket mer sporadiskt. Det finns våld här liksom på många andra ställen i världen, säger Ester som liksom många andra vill tona ner regionens våldsamma rykte.

    NÄR JAG RULLAR ner för serpentinvägarna ut från Nuoro, hela tiden med bergen som ett taggig grå drakrygg framför mig, är det dock svårt att tro att denna bygd kan ha inspirerat till något annat än vacker poesi. Stannar bilen för att uppleva den totala tystnaden. Till och med naturen har tagit siesta. En flock får söker skugga under en korkek. Vid vägkanten växer torra tistlar och björnbärssnår och längs bergsluttningen enstaka vilda olivträd. Det är andlöst vackert, samtidigt som det är kargt och ogästvänligt.

    Är det någon by som personifierar vilda västern-myten i Barbagia så är det Orgosolo. Mellan 1901 och 1954 så skedde ett mord här varannan månad i snitt. Inte så illa för en by som är hälften så stor som Töreboda.
    Skylten som hälsar välkommen till byn är sönderpepprad av kulhål, liksom många andra vägskyltar i trakten. Förmodligen bara ett busstreck utfört av tonåringar, alltför medvetna om det rykte som omger Barbagia, ett rykte som man i viss mån fortfarande lever på.

    MEN ORGASOLO är också känt för de flera tusen muralmålningar som målats på husväggarna i stadens centrum, från början av 1970-talet fram till dags datum. Jag följer de branta gränderna upp mot huvudgatan, där de flesta muralerna finns. Budskapet är ofta politiskt, och påminner om svunna tider då paralleller drogs mellan situationen på fattiga Sardinien och den i Chile och Vietnam, men även nyare händelser, som 11 september, har förevigats i färgglada kulörer.

    Vandrar omkring i den gassande eftermiddagssolen. Siestatimmen har slagit och tystnaden är nästan spöklik. De enda som skippar eftermiddagsluren tycks vara de äldre männen. Inne på en bar spelar ett par gubbar i keps kort. Undrar om någon av dem är Graziano Mesina, tänker jag. Den gamle banditledaren borde vara i pensionsåldern nu, och ska enligt uppgift bo hos sin syster i Orgosolo.

    UNDER SEXTIOTALET levde han gangsta life på riktigt, uppe i bergen. Lika populär bland folket som hatad av statsmakten. Efter att ha dragits in i en släktfejd, och mördat en medlem från en annan familj, blev Mesina en fredlös bandit, en Robin Hood-figur som med enorm fräckhet gäckade sina förföljare. Han åkte in och ut ur fängelset, men lyckades på något sätt alltid undkomma lagens långa arm.

    Han greps slutligen 1968, och befanns skyldig till två kidnappningar och en del annat. 1992 kom han återigen i allmänhetens fokus, då han medlade i en uppmärksammade kidnappning, men helt fri blev han först 2004.

    För många utomstående så var det svårt att förstå det stöd som Mesina fick av många sarder, och svårt att greppa detta inslag i den sardiska kulturen, där hedersmord var ett självklart sätt att bemöta en oförrätt. Kanske måste man se det i ljuset av historien. I dessa fattiga och isolerade trakter var familjen och hedern det enda man hade att sätta sitt hopp till.

    De gamla sardiska ordspråken talar sitt eget språk: Chie perdonat a s'inimigu, dai manu de s'inimigu morit ("Den som förlåter sin fiende dör för hans hand"), Iscura sa domo ue b'intrat sa justizia ("Olyckligt är det hem dit lagen når").

    Bild 775189

    NOBELPRISTAGAREN GRAZIA DELGADDA, född i Nuoro, hann bli tonåring innan hon såg havet för första gången. Det säger lite om hur isolerat livet måste ha varit i Barbagias byar förr i tiden. För mig tar det bara en halvtimme från att jag lämnat Orgosolo till att den blanka Oroseibukten öppnar sig som ett vykort bakom ett bergskrön.

    Åter vid kusten, fast på andra sidan ön. Kring badorten Cala Gonone stupar bergen rakt ner i havet, och här hittar man de bästa stränderna gömda bland klippskrevor, tillgängliga endast med båt, eller strapatsrika promenader. Dagen därpå tar jag en båt ut till en av de mest kända stränderna, Cala Luna. Oroseibukten ligger blank som en spegel och båten är proppfull med badsugna italienare. Runt omkring oss reser sig höga bergstoppar. I klipporna har svarta grottöppningar karvats ut genom årtusendena.

    Cala Luna ("månviken") är en halvmåne av sand omgärdad av klippor och en lagun. Vattnet är kristallklart och inbjuder till snorkling. I vattenbrynet småpratar italienska damer medan barnen kivas runt omkring. Jag möter Miriam Greub från Schweiz, som upptäckte Sardinien via en pojkvän för tio år sedan. Den relationen tog slut, men kärleksaffären med Sardinien blev mer långvarig.

    – Det är kombinationen av inland och kust som jag tycker är speciell med Sardinien. Det är ett stolt folk, och du kan känna historien var du än går, och så finns ju alltid närheten till stränderna. Men du behöver tid för att verkligen lära känna Sardinien. Tid och passion.


    Missa inte

    Alghero–Bosa

    Kustvägen mellan de två städerna bjuder på oemotståndliga vyer över havet. Har du tur får du även syn på en gåsgam.

    Missa gärna

    Fertilia

    Förort till Alghero som byggdes av fascisterna på 1930-talet. Byns bisarra vulgofunkis är lite kul, men här händer absolut noll. Försök hitta boende i Alghero istället.
  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!