Annons
Annons
Foto: Anja liljefors

Foto: Anja liljefors

Island

Reykjaviks vilda nattliv

Det är mitt i natten det händer. När turisterna börjar tänka på morgondagen gör Reykjaviksborna entré. Nu börjar festen på riktigt.

Text: Karin Wallén • 2008-05-27 Uppdaterad 2021-06-23

Det är alltså så här det går till. En liten bärbar stereo spelar Spice Girls på blygsam volym i en radhuskällare öster om Reykjavik. Telma Sveinbjarnardottirs föräldrar är bortresta och det är fest, med maskeradtema hade hon tänkt sig. Men när 30 personer anlänt är det fortfarande bara hon själv – i full lolitamundering med korsett och korkskruvslockar – och en till tjej, som klätt ut sig.

Den andra tjejen trippar runt i kort kjol och förkläde och upprepar sin replik som på repeat: “jaa, my husband is out of town.” Det blixtrar från digitalkamerorna när kompisarna ställer sig kind mot kind och putar med munnarna. Två killar tittar igenom skivsamlingen och suckar.

KLOCKAN HALV ELVA ORSAKAR kvällens första spillolycka snabb utryckning från köket. Ingvar böjer sig hastigt ner och börjar torka upp pölen på bordet, men bromsar in lite när fotografen Anja höjer kameran. Även Hallgrimir hinner uppfatta hennes manöver och slänger sig med ett stort leende rakt in i bilden när hon trycker av. Hallgrimir är proffs på att posera. Det är Ingvar också.

Tillsammans driver de sajten pose.is, där de lägger ut mingelbilder från Reykjaviks nattliv. De drar sig inte för att kalla sig “the heart and soul of Icelandic nightlife” och deras sätt att glida förbi köer kan reta en och annan nattsuddare, när det börjar tjockna till utanför de populäraste barerna.

Men varje lyckad utekväll föregås av en fest i förorten. Det är praxis att “öva lite hemma först”, som vår taxichaufför uttrycker det. I Reykjavik går man ut sent, inte förrän vid halv två på natten trillar förfestfolket in på stan, och ungefär samtidigt brukar turisterna börja tänka på refrängen. När vi hoppar ur bilen på Laugavegur har den långa huvudgatan börjat vakna till liv.

Reykjaviks vilda nattliv

DEN SNIGLANDE KÖN AV bilar som tidigare cruisat fram har avtagit, och istället promenerar folket från pub till pub, en och annan med ett halvfullt glas i handen. Det är första dagen med rökförbud inomhus och här och där småpratas det om hur det ska gå med den saken. Vår taxichauffÙ?r gissar att det bara kommer att leda till att fler börja röka.

– Islänningarna är ett envist folk, säger han och tar emot ett par tusen isländska kronor för resan.
Utanför Vegamót har det bildats en liten kö, men vi smiter förbi med eskort av Ingvar, Hallgrimir och några till från festen.

En av de biffiga vakterna undrar varför Anja har en så stor kamera med sig och hon får misstänksamma blickar från personalen, trots att hon i förväg ordnat tillstånd att fotografera. Ingvar säger att det är ett kändistätt ställe, och när jag undrar vad det är för kändisar som är där svarar han att det är “folk som jobbar i modeaffärer”. Folk som är ute i svängen. Sedan tillägger han att det nog ändå är han som är mest känd här ikväll.

Ingvar har säkert rätt. Han och hans kompisgäng blev ofrivilligt uppmärksammade i media när de hamnade i bråk för några år sedan. Några äldre killar blev provocerade av deras vip-status och ett slagsmål bröt ut mitt i centrum.

EN REPORTER SNAPPADE UPP att Ingvars gäng kallade sig Fazmo-gänget, något de hittade på när de var små “för att det lät coolt”. Tidningarna tyckte det lämpade sig ypperligt som rubrikmaterial, och enligt Ingvar förstorades saken utom alla proportioner. Idag kan han ändå se det som hände som gratis pr. Efter all uppmärksamhet startade han pose.is, som är en av de tre internetsidor han driver tillsammans med Hallgrimir, och i sig den främsta nyckeln till vip-behandling i Reykjaviks nattliv.

Ingvar har dragit ner på festandet sedan han blivit pappa, men rör sig ändå som fisken i vattnet inne på Végamot. Han hejar på “Islands bästa rappare” och ger honom en dunk i ryggen innan han fortsätter fram till baren. Hallgrimir, eller Bekkpressu-Halli som han även kallas (målet är att ta 200 kilo i bänkpress) flörtar lite med en tjej, och ser ut att stortrivas på Végamots övervåning. Det här är bästa stället enligt både Ingvar och Hallgrimir. Diskjockeyn spelar “Put your hands up for Detroit” och några armar åker upp i luften som på beställning.

Nere vid Laugavegur studsar nattlivsljuden fram och tillbaka över gatan. På Hverfisbarinn har studentmössorna börjat fylla dansgolvet till tonerna av Madonnas “Like a prayer” och inne på Sólon darrar övervåningen av något modernare danshits.

Reykjaviks vilda nattliv

NÅGONSTANS HÄR BÖRJAR GÄNGET luckras upp. Några vill dansa, några vill dricka, några hittar nya kompisar. Klockan är runt halv tre och Ingvar funderar på att gå hem. Han är småbarnsfar, företagare och fortfarande universitetsstuderande vid sidan av. Dessutom han kan det här livet redan.

– Folk går ut vid halv två, festar till fem eller sex och sedan går de hem med någon de inte känner. Fast jag känner ju alla, säger Ingvar Thor Gylfason och ger oss ett kisande leende och en kram innan han går hem, ensam.

Vi fortsätter till Rex, där klientelet är lite äldre, från 35 och uppåt, och där de gamla bankvalven ger karaktär åt stället. Det spanas och snackas under höga tak, och i kandelabrarna brinner levande ljus. Tunga gardiner täcker till fönstren för att hålla det obarmhärtiga ljuset på avstånd. Det tackar nog det hett omslingrade paret i sammetssoffan för.

Det är trots allt mitt i sommaren och när klockan är halv fyra och måsarna skränar över våffelbussen i hörnet av Austurstræti och Lækjargata har solen bara varit nere och snuddat vid havsytan någonstans bakom bergen. Nu har den redan hunnit en bra bit upp på himlen, som är aprikosfärgad under de tunga molnen.

TVÅ KILLAR I VITA OVERALLER med neonfärgade prickar på fnissar så att de kiknar när de kommer ut från en dygnet-runt-öppen matbutik runt hörnet. De har varit på Nasa, där det är technofest någon gång i månaden, och de stannar till för en våffla innan de fortsätter uppför backen med siktet inställt på Q-bar – Reykjaviks enda gayklubb.

Mittemot våffelbussen står de nedbrunna resterna av Pravda, som var Islands enda “riktiga” nattklubb – tills huset försvann i lågorna, en vårnatt 2007. Byggnaden var en av de äldsta i Reykjavik och byggd i trä – bara det smått unikt i ett skoglöst land som Island.

Nu talas det om att bygga upp huset igen som det såg ut, men utsikterna för ett nytt Pravda är inte lika positiva. Technotörstande klubbkids får tränga ihop sig på de barer, pubar, restauranger och kaféer som kantar den långsträckta huvudgatan i centrum. Låga hus med fasader av korrugerad plåt ger stan ett stänk av polarstationskänsla, men nere vid hamnen tävlar lyftkranarna om vem som bygger högst och häftigast. Den -isländska ekonomin går på högvarv, investeringsivern är enorm, och den 115 000 invånare stora huvudstaden vill så gärna bli större. Många skakar på huvudet och undrar hur alla nya hus ska fyllas med folk. Samtidigt är det uppenbart att Reykjavik är i uppsving. Billigare flygresor och framgångsrika kampanjer får turisterna att välla in.

Reykjaviks vilda nattliv

I DUNKLET INNE PÅ SIRKUS sitter en grupp norska konferensdeltagare och smuttar öl, övervakade av väggmålningarnas mulliga keruber och skäggiga gubbar. Den färgglada inredningen och julgransljusen sprider värme över indiefrisyrer och tjocka glasögonbågar i baren. Det är bohem-mysigt och det borde kännas helt avspänt, men när en i norskgänget lyfter sin kompaktkamera och tar ett kort på sina vänner är personalen snabbt framme och lyfter ett finger. Det är inte tillåtet att ta kort. Inte ens på sina vänner. Man börjar undra vad mer som kan vara förbjudet.

Faktum är att ölen i sig var förbjuden för mindre än 20 år sedan. Mellan 1915 och 1922 rådde totalt alkoholförbud på Island, och därefter var det stopp för ölförsäljning ända fram till 1989. Året innan förbudet hävdes stod starkspriten för mer än tre fjärdedelar av den totala alkoholkonsumtionen. I dag står ölen för mer än hälften av konsumtionen, och det finns flera inhemska sorter.

På Barinn skummar det ur faten på nedre våningen, där ordningsvakterna är klädda i isländska yllekoftor. De ser så genuint snälla ut att man inte kan känna sig annat än riktigt välkommen, och på tredje våningen står en glad, blond tjej som inbyggd i furu. Hennes pyttelilla bar är inte större än att den rymmer henne själv, några flaskor sprit och ett minimalt kylskåp. Hon påstår att det är väldigt inne med lakritsshots, så det är klart vi testar varsin, med smak av de isländska -pastillerna Tópas och Ópal.

UNGEFÄR SAMTIDIGT LÄGGER DUGGREGNET en snabbdusch över Reykjavik, innan molntäcket äntligen bestämmer sig för att lätta. Klockan är halv sex och i stängningstimmen träder nattens rester naket fram i dagsljuset. Glassplitter, fimpar och vinglande klackar över kullerstenen. Polisen, “lögreglan”, kör förbi men verkar ointresserad av skocken med människor som står och efterfestsnackar med bacardi breezers och stora stark i händerna.

En pratglad och söt Ásgeir gör oss sällskap uppför backen och förbi Hallgrimskyrkan medan han försöker sammanfatta sitt liv i halvt fullständiga meningar på amerikansk engelska. Vi byter e-postadresser men kommer förmodligen inte att hålla kontakten. Den ljusa Reykjaviknatten går officiellt över i dag och Ásgeir lyfter lite på kepsen när han säger hejdå, “bless”, och lunkar hemåt. Vi trycker i oss något som skulle kunna vara frukost innan vi drar för gardinerna och lägger oss. Reykjavik vägrar sova men vi slocknar direkt.

Gör en barrunda!

Längs huvudgatan Laugavegur, som i sin västra ände går över i Bankastræti och Austurstræti, ligger restaurangerna och barerna tätt. Många kaféer har utskänkningstillstånd och ändrar framåt kvällen karaktär till bar.

Vegamót är ett inneställe för lokala jetsetare. Hiphop och R’n’B.

Hverfisbarinn, bar och disko med ungt klientel i 18–20-årsåldern.

Sólon är bar och restaurang i två våningar. Mingel på gatuplan, gungande höfter och dj på övervåningen.

Rex är elegant och vuxet med brinnande kandelabrar och högt i tak. Att det är en gammal banklokal syns inte minst i källaren, där bankfacken finns kvar.

Q-bar är en avslappnad gaybar med gnistrande diskokulor i taket och bra mix i högtalarna. Eurythmics möter The Knife.

Sirkus Ù?r färgglatt och bohemiskt med mulliga keruber och knasiga väggmålningar. Indiefrisyrer och tjocka glasögonbågar. Har du tur dyker Björk upp. Strängt fotoförbud inomhus. Mysig uteservering på bakgården.

Barinn är en en trevåningspub med fasad av röd, korrugerad plåt. Ordningsvakter i isländska yllekoftor. Lugnt, laid-back, lite som att vara på husparty.

Ett måste på vägen hem

Ta en isländsk “pylsa” i korvkiosken Baejarins Beztu Pylsur. När Bill Clinton var där beställde han en med senap, utan ketchup.


Text: Karin Wallén • 2008-05-27
IslandRestipsReykjavik

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top