• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Magiska Chiang Mai

    Bortom Chiang Mais nattliga marknadsmyller och magiska tempel väntar orkidéer, rytande vattenfall och vänliga leenden i avlägsna bergs-byar.

    Magiska Chiang Mai
    NÅLEN BLÖDER när den surrande letar sig in under huden. Svetten sipprar från pannan och ner längs tinningarna. Ögonen är rödsprängda och hans vänstra hand håller krampaktigt i en Heineken. Mitt på trottoaren, utanför en pub med grön takbelysning och några biljardbord, har australiensaren Nick Harvey suttit i sex plågsamma timmar och sex timmar återstår.
    – Jag har redan druckit sju öl men det hjälper inte, säger han med sammanbitna tänder.
    Alldeles intill sitter flickvännen och en kamrat. De sympatidricker och uppmuntrar hans beslut. På hans rygg växer ett stort elefanthuvud fram.
    – Jag skaffade en tatuering i Barcelona och nu en i Thailand. Jag vill ha minnen från de platser jag tycker om och som har påverkat mig.
    Nästa dag sitter Nick Harvey på planet hem från Chiang Mai medan jag börjar mitt äventyr på ett pickupflak tillsammans med nio andra. Mellan tjutande däck, tvära inbromsningar och med händerna i ett krampaktigt tag om takets metallräcke, avklarar vi nationaliteter och tidigare äventyr. Japan, Indien, Holland, Tyskland, Australien och USA.
    Någon har rest runt i Sydamerika i sex månader. Ett par är i Chiang Mai på snabbweekend från jobbet i Tokyo. Men vi har redan något gemensamt. I sandaler, gympaskor eller grova kängor ska vi under två dagar vandra samma stigar, dela mat och tak. I förarhytten sitter Kiki, vår guide och även kallad djungelkvinnan, med en machete i sitt skärp. Hon är vår livlina när vi ska utforska Chiang Mais bergstrakter.
    Efter bara en halvtimmes vandring svalkar vi oss i en brusande och virvlande bubbelpool. Bakom oss dånar vatten ner, ett tolv meter högt fall, och vi klänger oss fast vid varsitt stenblock. Tom, Kikis högra hand och spelevink, klättrar motströms och slänger sig handlöst ut i den naturliga poolens mitt. För-söker övertala oss andra att göra detsamma men naturens kraft är fortfarande en chock och att bara hålla sig över ytan känns som en utmaning.
    Lek blir till allvar när vi senare under tystnad bestiger en stentrappa som, inramad av två drakkroppar, leder upp till ett tempel. Torkade löv ligger som små ekor längs stigen och frasar sönder under våra sulor. Utbrunna rökelsestickor står i krukor, cikador spelar intensivt och trädtopparna susar. Omgivningen är en salig röra av mossa och färska bambu-skott. Vi är inte ensamma. Ansikten uthuggna i stenar, hundratals ögon, följer vartenda steg. Om det inte varit för den mer moderna jättebuddan i guld, som sitter rakryggad på bergets topp, hade man varit förlorad i en svunnen värld.

    VI VANDRAR VIDARE längs krokiga stigar. Smakar på rötter, luktar på blad och bär och får veta att en kobra skrämt vettet ur Kiki bara en vecka tidigare, just här.

    En gulgrönrödfärgad vandrande pinne, stor som en handflata, misslyckas med sitt kamouflage när den vilar på en grå trädstam, myror i samma färgskala korsar vår väg. Vi hittar löv stora som wokpannor, synar mark och trädtoppar efter orkidéer och hittar dem både högt och lågt.

    Ännu ett vattenfall, och ett till. Hettan tynger mer än ryggsäcken när vi trampar uppför i ett landskap som ständigt förändras. Snart börjar vi få utsikt. Toppar och gröna dalar. Risfält och jordgubbar i rader. I fjärran en eld och en främmande by.

    NÄR VI NÄRMAR OSS bergsbyn som är vårt slutmål för dagen passerar vi genom en dal där fåglar och småkryp för länge sedan flytt. Trädstammar står förkolnade och löven är svedda. Marken är färgad svart och orange och det är spöklikt tyst.

    Förr odlades här opium-vallmo, vilket länge varit och fortfarande i viss mån är ett stort problem i norra Thailand. Sedan fyrtio år tillbaka drivs ett projekt, startat av kungen, där man lär bergsfolken att odla nya grödor. Men för att odla krävs öppen mark och ytterligare ett problem har förvärvats.

    Byarna är ofta väldigt fattiga och här finns inget utrymme för att tänka ekologiskt. Man ser om sitt eget hus och brukar den jord som tillhör en själv. Bit för bit bränns skogen ner för odlingens skull.
    En familj som tillhör stammen karen låter oss sova i ett uthus med halmväggar och tak av torkade löv. Lappade myggnät, madrasser och filtar, här blir kallt om natten. Kvällsdusch ur ett rör i knähöjd och tevatten direkt från elden. Kiki står i familjens kök. Rör runt strimlade grönsaker i stora pannor och har snart snott ihop tre olika curryrätter.

    Några ljumma öl senare och alla bidrar till läger-eldens internationella repertoar. Även våra värdar stämmer upp i ett för karenfolket traditionellt musikstycke. En efter en ger vi efter för tröttheten och ömmande muskler. Kryper in under mygg-näten och lyssnar till främmande ljud.
    Nästa morgon vaknar vi på första maj, som är en helgdag även i Thailand. Långt borta känns demonstrationståg och inövade tal från politiker. På en flod fylld av bambuflottar har kriget redan brutit ut. Vattenkriget.
    – Sawadekaa! hälsar vuxna och barn och slänger sig ut i vattnet efter oss.
    – Sawadekaa! hälsar vi tillbaka när vi passerar på tio hopbundna bambupinnar.
    Vår chaufför är skicklig. Med hjälp av en lång pinne man-övrerar han oss mellan stenblock och festglada thailändare. En familjefest med karnevalsstämning eller ett renande vårbad som spårat ur. Var har vi hamnat?
    – Farang, farang, skriker ett gäng ynglingar efter oss.
    De samlar vatten i små plastmuggar som de slungar över oss. Jublar av förtjusning när vi sedan skvätter tillbaka. En kvinna i femtioårsåldern hoppar upp mellan oss. Ler stort och hojtar till sina kamrater vid flodens rand. Till deras förtjusning följer hon oss genom hela tre krökar innan hon till slut lämnar skutan i ett hejdlöst fnitter.

    SHORTSEN DROPPAR FORTFARANDE när jag sätter mig på britsen. Sträva hårstrån kittlar trötta fotsulor när vi gungar igång. Två meter ovanför marken vaggas jag in i något slags trans, överväldigad av djungelns och flodens alla intryck. Glömmer att jag sitter på en varelse vars huvud väger ett halvt ton, en farkost som kan skratta, leka och gråta. Men vakuumet blir kortvarigt. Elefanten jag rider på ger mig en kalldusch direkt ur snabeln. Dess skötare skrattar högt och uppmuntrar henne till att spruta ännu en gång.
    I karavan färdas vi i en sänka utan återvändo, alltför smal att vända om i. Språnget upp längs jordväggarna känns omöjligt men snart balanserar min elefant på krönet.
    – Ni fick visst den olydiga. Håll i er! skriker Peter, gruppens äventyrslystne australiensare. Avundsjukan lyser i hans ögon när hans fyrbenta koloss oberörd följer rumpan framför.
    – Om en elefant bestämmer sig för att springa kan vi ingenting göra, säger en av skötarna.
    En liten pinne med krok är hans enda verktyg och ingen kan förstå varför rymningar händer så sällan.

    FRÅN ELEFANTRYGG TILL JEEPFLAK och snart är vi tillbaka i Chiang Mai. Efter två dagar i djungeln känns trafiken vild och skrämmande och jag söker mig därför till lugnet vid templet Wat Suan Dok. Det heliga berget, Doi Suthep, har precis slukat solen och blå timmen tar områdets vita spiror i sin famn. Blixtar kastar sitt ljussken över en askblå himmel och åskan får marken att vibrera. Men något regn faller inte.

    Från ett avlångt hus utan väggar hörs munkar avlägga kvällsbönen. För ett otränat öra ett melodiskt mummel. Rösterna upphör och en efter en kommer de ut. Iklädda orange tygstycken, sandaler och med kala huvuden. Snart sitter jag på en mur tillsammans med de två unga munkarna Shuma och Shubha. Vi samtalar om buddism och framtidsdrömmar.
    – Jag vill bli affärsman och resa världen över, säger 21-åriga Shuma.
    Han skickades hit av sin familj från Bangladesh för två år sedan men ser inte sig själv som munk för resten av sitt liv.
    – Det är svårt att meditera. Man ska vilja vara i himlen men jag vill vara här och nu. Tankarna flyger ofta iväg.
    Hans något äldre vän Shubha har varit här i fyra år och tänker annorlunda.
    – Jag vill hjälpa människor och drömmer om att arbeta som socialarbetare.