• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Polen - i sovkupé genom sagolandet

    Glöm bilden av det gråa, trista öst. Bortom breda floder och snöklädda berg väntar nämligen urskog. Sedan stäpp och mytomspunna städer. Välkommen till grannlandet, sagolandet Polen.

    Polen - i sovkupé genom sagolandet

    GDANSKBUKTEN, TIDIG HÖST. Vattnet är varmt. På stranden vilar en grupp tärnor.– Sommaren har ännu inte kysst oss adjö, säger min historieintresserade värd Tomek som studerat svenska och arbetar för den regionala turistbyrån i Pommern.Gdynia Orlowo känns fridfullt. Under sommaren kurar semestrande familjer ihop sig i sanden för att kika på strandteaterns föreställningar. Så följer Sopot där Östersjöns längsta träpir bredbent stegar ut i havet och vodka blandas med äppeljuice och is på Club Spatif. Lite längre bort i öster skymtar Gdansk med kyrktorn som rymmer mot solen.De tre städerna, Trojmiasto, ligger i princip vägg i vägg. Ändå är de varandras motsats. I Sopot dansar jugendvillor genom lummiga kvarter som också rymmer skådespelaren Klaus Kinskis födelsehem, kasino och klassiskt Grand Hotel. Gdynia däremot är nytt och nyktert. Under några febriga år på 1920-talet, då Polen behövde en hamn vid Östersjön, växte fiskebynfrån 38 hus till en stad med över 100 000 invånare.Att kalla den för en succéhistoria är kanske en överdrift. Men arbetslösheten är lägst i Polen och varje morgon vaknar staden med uppkavlade ärmar för att låta dagen slamra vidare på de många familjeföretagen. Gdansk däremot är något helt annat. Här föds världshistorien.För 75 år sedan fanns Europas vassaste gräns här. På ena sidan den tyskspråkiga fristaten Danzig, på andra sidan den polska korridorens mynning mot Östersjön. 1939 frontalkrockade de båda. Andra världskriget startade med nazityska attacker mot Westerplatte och den polska posten i Danzig. De närmast följande åren fortsatte med död och jämnade städer. Ur röken kom en fred som placerade staden i Polen och nationen bakom järnridån.VI NÄRMAR OSS Gdansk, som Danzig heter numera, via Przymorze. Huset vill aldrig ta slut. Tomek trycker gaspedalen i botten. Ändå förmår vi inte skaka av oss byggnaden. Tre busshållplatser senare finns det fortfarande vid vår sida. Under kommunisttiden byggdes Polen ofta så: stort, högt och grått. Huset kallas för vågbrytaren och är nationens största – drygt en kilo-meter på längden och med 5 000 människor och nästan lika många kaffebryggare och tv-apparater innanför väggarna.

    – Man kan se byggnaden från månen, påstår Tomek.Ändå gick systemet att besegra. Intill Gdanskvarvets grindar hänger Solidaritetsfanor. 1980 bad den fackligt aktiva kranföraren Anna Walentynowicz om rättvisa, efter att en av Leninvarvets korrupta förmän stulit pengar från arbetarnas bonusfond. Istället avskedades hon fem månader före sin pensionsdag.Protesterna mot beslutet spred sig som en löpeld. Varvets strejkkommitté blev till Solidaritet och Östeuropas första fria fackförening. Och Sovjet tappade greppet och självdog så småningom. Idag håller varvsområdet på att förvandlas till ett internationellt center som berättar om europeiska frihetsrörelser.Några av de gamla ruffiga industribyggnaderna har gjorts till konsthall och kulturcenter. Och från en trött lagerbyggnad ljuder Janis Joplin medan bartendern Marta Skomorska förbereder klubben för årets stora sambafest.Att kväva Gdansk verkar omöjligt. Ändra dess namn, byt språk och fäll bomber. Stan finns här fortfarande och ser ut ungefär som på 1500- och 1600-talen. Då tillhörde Danzig Europas livligaste hamnar och arkitekter från Holland och Flandern lekte fram eleganta renässansfasader.

    Vid andra världskrigets slut låg 90 procent av bebyggelsen i ruiner. Men allt återuppbyggdes, bit för bit, till smäckra gavelhus, kyrktorn, portar och prång där det säljs bärnsten. Idag är det gamla Gdansk vackert som ett vykort. Men det är vykort som lever och sparkas.På gågatan Dluga blandas turister med folk på väg till och från jobbet. Många vandrar säkert med en pirrande känsla i magen. Något väntar på dem just här vid Teatr w Oknie, teatern i fönstret, där Joanna Szkudlarek och hennes vänner sprider musik, happenings och föreställningar till alla som råkar passera.

    – Något behövs för att folk ska vakna, säger Joanna som sitter på huk och rullar en cigarett. – Efter 1990-talets frigörelse har Polen gått vilse. Folk visar upp sina nya kläder på shoppingcenter och i kyrkan. Vi köper och konsumerar, men känner oss ensamma och övergivna, fortsätter Joanna.På väg söderut. Beskiderna och Pieniny är Karpaternas första trappsteg. Polen ser annorlunda ut här. Böljande kullar och betande får följs av ädellöv och höga berg. Vid Niedzica vakar en grå medeltidsborg över uråldriga handelsvägar och vid byn Chocholow hukar grovt timrade hus under lågt gående moln. Vid ett vedeldat kittelkok köper jag oscypek, rökt fårost med härligt, sträv sälta. Så öppnar sig plötsligt landskapet i ett slags europeiskt Grand Canyon. En flotte för mig längs floden Dunajec som korsar ravinen.

    – Ibland syns varg, ibland björn, viskar Valdemar som tyst stakar flotten genom den tolv kilometer långa sänkan.Bortom Dunajec klättrar landskapet vidare. Ovanför den gamla vintersportorten Zakopane försvinner reslig barrskog mot alpina ängar och Morskie Oko-sjöarnas turkosa vattenspeglar. Sitter i den gungande kabinbanan mot Kasprowy Wierch. Tjock dimma har bäddat in toppen i fluffigt vitt. Ser nätt och jämnt mina egna skor. Vandrar genom ett moln. Plötsligt börjar molnet dofta hallon. Uppe vid väderstationen har Angelika Kutewa och pojkvännen Lukasz tänt sin hokah med fruktspetsad tobak och blossar ut grå rökpuffar. Det finns mycket att fira.
    – Avklarad universitetstenta. Och avklarat berg, säger Lukasz som tillsammans med Angelika vandrat hela den långa vägen från Zakopane och pustar ut på 2 000 meters höjd.

    Bärnstenskusten, Sopot. Sand, kasino och bad.

    Från grått miljonprogram till hysterisk färgklick. Gdanskförorten Zaspa.

    På toppen av Polen. Angelika Kutewa och pojkvännen Lukasz, som precis bestigit Kasprowy Wierch, 2 000 m ö h.

    Dunajec, ett polskt Grand Canyon, inramat av lummiga ädellövskogar.

    Asterix hemby? Nix, sydpolska byn Chowhow i spåntak och 100 procent trä.

    KRAKOW. Ovanför floden, ett väldigt slott med kungagravar och kyrkkupol i guld. Så följer ett av Europas största medeltidstorg. Ute på Rynek Glownys öppna ytor tycks den gamla tyghallen Sukiennice ha ankrat som ett regalskepp.Alla polska barn reser åtminstone en gång till Krakow. Själv promenerar jag i timmar och tröttar ut allt utom nyfikenheten. Bak varje korsning väntar något spännande. Stadsdelen Kazimierz känns som Orientens västligaste utpost.  Här följs Miodowagatan av mjölkbar och synagoga, innergårdar kläs av öppna trapphus och balkonger i trä och på Pub Stajnia virvlar unga, förälskade par runt i salsa, bachata och kizomba.

    Så fortsätter det: kyrktorn, skorstenar och hus med hel eller trasig rappning. Spårvagnar tjuter mot het räls. Kastanjer släpper sina frukter. Det finns torg, kaféer och parker. Och studenter. Överallt studenter.Strax bortanför slottet Wawel köper jag en enkel spårvagnsbiljett. Linje 22 går från centrum till Nowa Huta, från skönheten till odjuret. Under efterkrigstiden behövde Sovjet mängder av stål. Här på tröskeln till Polens hjärta, byggdes ett gigantiskt stålverk som under sin höjdpunkt sysselsatte 38 000 arbetare. Röken, luftföroreningarna och de frätande regnen var samtidigt en inofficiell krigsförklar-ing mot det malliga Krakows borgerliga fasader.

    Efter knappt 30 minuters gungande spårvagnsfärd smälls dörrarna upp. Idag känns den socialistiska mönsterstaden en smula trött. Ungefär 100 000 människor bor i ändlösa hyreslängor. Boulevarderna är breda. Arkader hakar i arkader. Gårdar och gårdsplaner byggdes så att de kunde spärras av vid belägring. Och på taken fanns plats för krypskyttar.
    Monster brukar förr eller senare vända sig mot sin skapare. Så skedde även här. Nowa Hutas stålverksarbetare krävde frihet och engagerade sig i Solidaritet. 1989 fälldes stans jättestaty av Lenin till marken. Några år senare skeppades Vladimir Iljitj till småländska High Chaparral, färgades rosa och försågs med ring i örat.

    Tillbaka i gamla Krakow. Tiderna är annorlunda nu. På Lodz Kaliska serveras öl under foton av nakna kvinnokroppar. I ett rivningshus på Wielepole finns gayklubben Kitch.
    – Lägg märke till en sak. Folk ler! säger guiden Zofia Dworzak när vi promenerar längs Florianskagatan.
    Det gjorde de sällan under Zofias första period i staden.
    – Vi var som en lydstat under Sovjet, minns Zofia som arbetade som civilingenjör och trots allt klarade sig hyfsat bra.

    Men något var fel. Folk var håglösa och affärerna saknade varor. När en polsk väninna, som flyttat till USA, sa: kom och hälsa på! började Zofia smida planer. Problemet var hennes polska pass.
    Ett sådant snarare stängde än öppnade gränser. Zofia behövde stämplar från Västeuropa som raderade ut misstankar om att hon skulle vara en flykting från öst. Hon fick dem via Grekland och plötsligt öppnades även dörren till usa. Planen var att återvända till Krakow, men så drabbades Polen av 1980-talets krigslagar och Zofia tvingades tänka om.
    Under flera år arbetade hon som chaufför för Radio Taxi i New York. Nu är Zofia tillbaka i Krakow. Dottern trivdes inte i usa. Landet de återvände till såg annorlunda ut. Det hade färg och det fanns en framtid.

    Fem kilometer från den vitryska gränsen. Månen kastar silver över nationalparken Bialowiezas grantoppar. Nere på marken syns tassavtrycken från en varg. Kanske har den nosat på honungssvamparna som följer en död trädstam. Kanske har den stannat upp och kikat på mossmattorna som gnistrar grönt om natten.
    Skogen i Bialowieza är på riktigt. Den växer och dör på egna villkor. Med lågor och multnande ved som sakta bryts ner och blir till nytt liv. Med rovdjur och byten.

    Salt, syrligt och suveränt. Osten oscypek!

    Salt, syrligt och suveränt. Osten oscypek!

    Dagens Krakow dansar och ler.

    Varje riktig sagostad signalerar tiden via trumpetstötar. I Krakow slutar "hejnal" fortfarande lika abrupt som då en av de första stadsvakterna fick sin hals genomborrad av anfallande tartarers pilar.

    Polens urskogar rymmer såväl varg som bialowieza, europeisk bisonoxe.

    Värdshusvärden Jan har varit i köket hela eftermiddagen. På kvällen står middagen på bordet. Hemmagjord korv och piroger fyllda med lök och kantareller.
    – Ta en pannkaka till, trugar Jan och sätter fram nalesniki fyllda med färskost och hallon.
    Som vanligt äter jag för mycket. Kan inte sova. Fönstren till värdshuset Körsbärsträdgården står öppna mot äppelsyrlig höstluft. Och från skogen hörs ett avlägset ylande. Det låter besynnerligt likt en varg.

    Under morgonen har jag vandrat genom trakten i sällskap av biologen Mateusz Szymura. Bialowieza kallas för Central­europas sista urskog. En gång i tiden var den tsarernas jaktreservat. Idag är betydande delar världsarvslistad nationalpark. Naturen bestämmer spelreglerna. Börjar det brinna, får det brinna. Kommer insekter, så kommer de.
    Resultatet blir en skog, som en skog ska se ut. Full av liv och livsformer. Svampar klättrar uppför träden. Längs en död trädstam lyser mossa i elektriskt grönt. Så följer gran, avenbok, lind och en rotvälta stor som en sommarstugevägg. Det är här öronen ställer in sig för nya läten. Det försynta knackandet från en vitryggig hackspett. Lövgrodans knarrande. Och knäppandet från timmermän som sänder sprakande insektssignaler genom barken till ett dött träd: kom igen nu! Det är tid att ge sig ut!

    Vargen, eller vad det nu var, har slutat att yla. Någon timme före gryningen vaknar jag till fotsteg i trädgården. Mateusz flinar och undrar om jag är redo. Det är jag.
    Bialowieza tillhör visenterna, den europeiska bisonoxen. På tidigt 1900-tal utrotades de väldiga djuren i vilt tillstånd. Dagens bestånd har sina rötter i tolv djurparksdjur och ett framgångsrikt avelsprogram. Nu finns 470 djur i skogen. Trots att tjurarna väger flera hundra kilon och borde vara svåra att undgå, kallar Mateusz dem för spöken.
    – De finns runt omkring oss. Men syns inte. I alla fall väldigt sällan.
    Vid det första ljudet stannar vi för att lyssna. Brunstiga kronhjortars bröl tränger genom dimman.

    Plötsligt stelnar Mateusz till. Tre väldiga skuggor betar på en äng. Vi försöker smyga oss lite närmre. Bak en trädridå tittar jag in i ett väldigt bisonansikte. Det känns som om jag tittar in mot en tid som inte längre finns.

    Titta, titta! kvittrar tvåbarnsmamman Anna Dziubinska med glittrande ögon. Här föddes jag!
    Uppifrån katedralens kyrktorn pekar Anna ut sin hemstad. Polen bjuder på många överraskningar. En av de största finns här, i öster. Bortom Lublin blir landskapet till ett polskt Toscana. Druvstockar vänder sig mot humlestörar. Och så följer staden Zamosc som till en början inte gör något större intryck. Skalet är grått och hårt. Men bara några kvarter bortom industriskorstenar och höghus börjar den dröm som mognade i Padua och bär på guld och starka karamellfärger.

    På 1500-talet studerade den polska adelsmannen Jan Zamoyski i Italien. Han hade allt. Snille och smak. 24 städer och 816 byar. Till och med en egen privatarmé. Bara en sak fattades: den perfekta staden. Uppdraget gick till den italienska arkitekten Bernardo Morando. Platsen för skapelsen blev här, där vildhästar springer i Roztoczes skogar och det bara är några timmars resa till gränsen mot Ukraina.
    Zamosc tillhör Europas bäst bevarade renässansstäder. Torget bär på en klart latinsk prägel. Folk minglar i smågrupper. Och på uteserveringar dricks det ur vinglas och espressokoppar.

    – Du kanske förstår varför jag reste hem varenda helg, säger Anna som pluggade till lärarinna i Lublin.
    Jo, jag förstår nog. Zamosc rådhus försvinner upp mot himlen via lökkupol och guldglänsande spira. Fasadbelysning rinner nerför hus i violblått och pistasch.
    Här finns armeniska hus med eldsprutande drakar och orientaliska motiv. Här finns byggnader som tillhört grekiska, judiska och italienska handelsmän. Egentligen saknar Zamosc bara två saker. Botemedel mot traktens arbetslöshet. Och turisterna.

    Kommunismen är död! Men kamrat Lenin lever i stålstaden Nowa Huta.

    Nästan gratis. Spårvagn i Krakow.

    Stranden i Sopot, fungerar i såväl sol som regn.

    Vackra Zamosc. Liten stad, stolt
    historia och starka färger.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!