Moçambique – surf, stränder och magiska möten
Tofu. I Afrikas bästa vågor. Foto: Stina Rosén.

Moçambique – surf, stränder och magiska möten

Två nybörjarsurfare och en fyrhjulsdriven pickup.
Följ med på ett tre veckor långt äventyr längs Indiska oceanens kust, från Durban i Sydafrika till surfparadiset Tofo i Moçambique.

Jag ligger på en surfbräda i Indiska oceanen och ser Durbans höghus möta den milslånga stranden.

– Surfen sitter i huvudet, säger surfläraren Rob, och det är tur för de senaste veckorna har min kropp fått i sig mycket god mat, dryck och cigaretter.

Han ger mig en putt framåt när vågen kommer. Jag vill skrika att jag inte är redo men istället börjar jag paddla. Det är en mäktig känsla när vågen fångar upp brädan. Jag fastnar på knä, men hinner precis känna att jag surfar innan jag trillar av. Det är i alla fall varmt i vattnet när man ramlar i Indiska oceanen.

Afrikas äldsta nationalpark Hluhluwe Imfolozi ligger på vägen mellan Durban och Kosi Bay. Här finns alla "stora fem".

Afrikas äldsta nationalpark Hluhluwe Imfolozi ligger på vägen mellan Durban och Kosi Bay. Här finns alla "stora fem".

Stina står på stranden med kameran och gör tummen upp. Jag skyndar mig ut i vågorna igen, vill ha mer. På tredje försöket står jag upp på brädan. Vid lektionens slut har jag surfat en våg hela vägen in.

När jag lämnar havet värker mina vrister, men hajen som skrämde mig några gånger var bara skuggan av min egen bräda. Eftersom en flock delfiner lyckades ta sig innan­för hajnäten som omger Durban häromdagen frågar jag ändå Rob vad jag ska göra om jag möter en haj. 

– Dra upp armar och ben på brädan och ligg still. Om du paddlar iväg drar du uppmärksamhet till dig och kan väcka hajens jaktinstinkt.

The Golden Mile kallas Durbans berömda strand. Här skyddas simmare och surfare av badvakter och hajnät. Höghus, hotell, palmer och restauranger kantar strandpromenaden.

The Golden Mile kallas Durbans berömda strand. Här skyddas simmare och surfare av badvakter och hajnät. Höghus, hotell, palmer och restauranger kantar strandpromenaden.

Vi tråcklar oss igenom den gigantiska parkeringen på Durbans flygplats med vår överfulla bagagekärra och så står den där, vår Ford Ranger pickup double cab. Aldrig hade vi kunnat ana att den var så stor. Hyrbilskillen lämnar oss med nyckeln i handen och varningstriangeln inom tryggt räckhåll.

Rondell sägs heta keepi-lefti på swahili och vi har trummat in detta mantra under flera veckor för att inte hamna på fel sida av vägen. Vi rullar ut från King Shaka internationella flygplats mycket, mycket sakta.

Rädda att inte hinna fram till vårt natthärbärge innan mörkret faller kör vi på utan rast. Lagom till skymningen lämnar vi motorvägen bakom oss och kör igenom ett bushlandskap. En skylt varnar för antiloper. Vi svänger in på en grusväg, rullar ner fönstren och släpper in den varma kvällsluften. Det är beckmörkt nu och det enda ljuset som bjuds är från månen, den stjärnspäckade himlen och bilens strålkastare. Där ute någonstans finns The Big Five, men vi möter bara en miniantilop.

Vi är de enda gästerna när vi checkar i på Wildbees Eco Lodge utanför Hluhluwe. 

Unga skejtare i skateparken Bay of Plenty i Durban

Unga skejtare i skateparken Bay of Plenty i Durban

Fåglarna väcker oss i gryningen. Stina får ingen frukost, en apa lämnar självhushållningsköket med den i famnen. Tillbaka på motorvägen mot Moçambique ser vi resultatet av flera års svår torka i området. Där floden ska glida fram är marken sprucken av torka. Där det ska växa högt, saftigt gräs finns bara brända tovor. 

Vid gränsstationen i Kosi Bay tar vägen slut. Sträckan från gränsen till kustbyn Ponta do Ouro är bara hjulspår över 15 kilometer sanddyner.

En man vid namn Aros erbjuder sig att släppa ut luft ur våra däck för att vi inte ska köra fast i den djupa sanden. Föraren i bilen bredvid låter sina däck vara fullpumpade.

– Er bil är en åsna, hans är en häst, förklarar Aros och skickar in sin bror Tembo i vår bil för att guida vår första körning i fyrhjulsdrift. 

Att köra i sanden känns som att slira genom kvicksilver. Vi ser inte en enda skylt mot Ponta do Ouro, men enligt Tembo leder alla hjulspår dit.

Maputos trädskuggade avenyer lockar till timslånga promenader. Här varvas brutalt slitna höghus med gulliga portugisiska villor och kinesiska nybyggen.

Maputos trädskuggade avenyer lockar till timslånga promenader. Här varvas brutalt slitna höghus med gulliga portugisiska villor och kinesiska nybyggen.

Spigs står på stranden i Ponta och tittar mot havet. Klockan fem varje morgon börjar sms:en trilla in från hans vänner i Durban. Hur är vågorna idag? Är det värt att bränna upp till Ponta?

– Vi har några av de bästa vågorna på den östafrikanska kusten här i Ponta, säger Spigs.

Men inte idag. Idag är han tveksam till att ens försöka med oss nybörjare. Indiska oceanen ryter och vågorna faller ihop i dånande skum.

– Ibland vill inte havet ha dig i sig, konstaterar Spigs.

Vad väger ett badkar? En kvinna i Inhambane på väg hem från en shoppingtur.

Vad väger ett badkar? En kvinna i Inhambane på väg hem från en shoppingtur.

Vi pratar surf istället. Och hajar. Spigs är inte rädd, han har sett ett par stycken men aldrig känt sig hotad på surfbrädan.

– Om hajen hade tummar skulle ingen bli biten, då skulle den bara klämma lite på dig, inse att du inte var ätbar och sen simma iväg, säger Spigs.

Om han ändå skulle hamna i fara har han en strategi.

– Simma mot hajen, var den aggressiva. Hajar är som hundar, visa vem som bestämmer.

Stranden är tom så när som på några fiskare. Solen steker. Kanske blir det bättre vågor imorgon.

Reportaget fortsätter på nästa sida.