Vandring i Schweiz – klassiska höjder i Alperna

Med tåg tar vi oss från ett höstslumrande St Moritz till ett levande Zermatt. Vi vandrar in i dimman och upp i den tunna luften. Till en vy som är svår att tröttna på, och en spetsig topp med kändisstatus.

Vandring i Schweiz – klassiska höjder i Alperna
Karin Walléns hund Lovis får ibland följa med på resor i Europa. Schweiz öppnade dörren för den fyrbenta på restauranger, i linbanor och på tåg – ända in i första klass. Foto: Sara Arnald.

Ost, choklad, klockor och den ständiga för­växlingen med Sverige. Möjligtvis faller också punktlighet inom ramen för vad som förknippas med Schweiz. Men att det skulle bli så dålig stäm­ning när man är precis i tid, det hade jag inte förväntat mig. 

Vi har valt att bo lite utanför St Moritz, för att det blev billigare, och med en gratis hotellbuss är vi ju ändå i stan inom en kvart. Nu grymtar en dam längst bak i bussen för att jag valde att snabbrasta min hund Lovis istället för att som hon lydigt sitta ombord och vänta i tio minuter innan vi kan åka. Hon ska tydligen med ett tåg. Om typ en timme.

Stan är lite sammanbiten så här års. 

St Moritz i lågsäsong.

September är en fin månad för vandringar i Alperna, men de stora flotta hotellen har precis stängt för säsongen. När vi nu flanerar på regnvåta gator är det som att livet lämnat stan. I skyltfönstren står uttryckslösa plastmänniskor klädda i Prada, Gucci och Valentino, och ser ut på oss med tomma, ointresserade blickar. Gore-Tex och grova kängor är inte deras grej. 

Det är påtagligt att St Moritz inte bara är gjord för en annan säsong, utan kanske också för en annan typ av folk. I ett annat liv skulle jag ha suttit på Palace, Kulm eller Carlton, och hällt i mig champagne för glatta livet. Hade något av hotellen varit öppet alldeles nu, i detta liv, skulle jag sannolikt ha valt något av den "billigare" sorten, som jag sedan sippat långsamt, för att ha råd att insupa atmosfären en stund. Jag hade svidat om för att passa in. Jag hade varit en listig fattiglapp bland de förmögna, under takkronorna på Badrutt's Palace. 

Det är påtagligt att St Moritz inte bara är gjord för en annan säsong, utan kanske också för en annan typ av folk. 

Hotellets grundare, Johannes Badrutt, var också mannen bakom Kulm Hotel – och överhuvudtaget en stor anledning till att St Moritz är vad det är idag. 1864, då sommarturismen hade börjat vinna mark i Engadinregionen, bestämde sig hotell­pionjären Badrutt för att övertyga sina i huvudsak brittiska gäster om att den förbisedda vintersäsongen var något att satsa på. Skulle de inte bli nöjda med sin vintervistelse skulle de få pengarna tillbaka. Kort sagt vann han vadet, och gästerna kom hem med historier om kritvit snö och terrasser som badade i sol. 

Vinterturismen blev en succé – och 1924 och 1948 stod St Moritz värd för vinter-OS. Utvecklingen sedan dess har gjort vintern till högsäsongen, även om sommaren börjat återta andelar, inte minst bland mountainbikeåkare. För visst finns natur att njuta av även sommartid. Min egen reflektion i skyltfönstret på Valentino visar med all tydlighet att det inte är här i stan vi ska vara med klumpiga kängor och praktiska funktionsplagg. Vi tar bergbanan upp till Corviglia. 

Restaurangen på toppen av Corvatsch har glaciärutsikt med stora mängder snö året om.

– Kändisarna älskar St Moritz för att de kan vara sig själva här. De behandlas väl, men de behandlas inte annorlunda, säger servitrisen på Bar Quattro, och fräser igång mjölkskummaren.

Egentligen ska vi prata med ägaren, fortsätter hon lite oroligt. Det är bara han som får uttala sig i media. Han äger inte bara den här nya flotta baren mitt i skidbacken, utan även den ilsket gula lådan som hänger på sidan av bergbanestationen. Trots sin till ytan alldagliga design är den gula lådan, Le Marmite, den kanske mest kända krogen i området. 

– Naomi Campbells favoritställe, upplyser servitrisen, innan vi lämnar flärden vid bergbanestationen och kopplar på flåset. Nu ska vi bestiga en topp. 

Här och där på berget pågår arbetet med att färdigställa allt inför alpina skid-VM, som ska hållas i februari 2017. Fyrhjulsdrivna pickupbilar vinglar omkring mitt i backen, och några cyklister hastar förbi. Vi viker av på den smala, branta stigen som tar oss upp till Piz Nair. För varje höjdmeter blir vyn mer spektakulär, och snart är vi uppe.

Järnvägen Rhätische Bahn, ett ingenjörs­mästerverk och världsarv.

På andra sidan dalen tronar flera snöklädda toppar som snuddar vid 4 000-metersnivån. Även på vår sida dalen börjar fler toppar ge sig tillkänna, i rostbruna färger och grusade raviner, mot turkosblått vatten som glimmar till mellan de karga bergen. 

Det är det här vi vill ha. Och vi vill ha mer. Så vi tar linbanan ner, och bussen vidare till Surlej, där nästa linbana lyfter oss upp till vitklädda och slottsliknande toppen Corvatsch, med tinnar och torn som ser ut att bada i grädde och vaniljglass. Nedanför oss dansar molnen ovanpå de turkosblå sjöarna i dalen, där kitesurfarna rör sig över vattnet. Vi unnar oss en öl i restaurangen och njuter av utsikten på ett ståndsmässigt sätt.

Vi tar tåget vidare mot Zermatt. Men istället för att luta oss tillbaka i "världens långsammaste expresståg", Glacier Express, tar vi vanliga reguljärtåg med fyra byten. Vi har inget annat val eftersom det där glassiga tåget inte tillåter hundar, men det finns också fördelar med vanligt tåg. Det är billigare. Vi kan dessutom öppna fönstren och luta oss ut med våra kameror, åtminstone när vi åker med äldre vagnar – och det kan inte expressglidarna. I övrigt åker vi på exakt samma räls, ser exakt samma utsikt och har gott om utrymme för både ben och tankar. På toa får rumpan sig en fläkt. De äldre vagnarna kör tydligen fortfarande med öppet hål som toalettlösning, men färden är behaglig. 

När vi närmar oss Zermatt gör högtalarrösten ett språkbyte. Att ha ett glosförråd från fyra–fem språk i huvudet är inget ovanligt här. Det bara hör till, precis som ostfondue och överdimensionerade koskällor.

Utanför tågfönstret passerar sagolika schweiziska landskap.

Schweiziska tåg är omtalat punktliga, och i alpregionen tycks varken snö, is eller blöta löv kunna sätta stopp för deras framfart. En av anledningarna är förstås personaltätheten. Schweiz har ungefär tredubbelt fler anställda inom järnvägen än vi har i Sverige, trots att de bara har en tredjedel av den rälssträcka vi har att förfoga över. Tågen och punktligheten är en nationell stolthet.

Högtalarrösten i vår vagn talar om ett ingenjörsmästerverk. Men då menar man framförallt ur ett historiskt perspektiv. Vi åker på ett världsarv. Omgivna av skog och stupande berg passerar vi grönblå sjöar, betande kor och söta stations­byggnader som mest liknar timrade gökur. Vi sugs in i mörka tunnlar och balanserar på murade välvda broar som för tankarna till romarrikets arkitektur. 

När vi närmar oss Zermatt gör högtalarrösten ett språkbyte. Från att ha talat tyska, italienska och engelska byts nu italienskan ut mot franska. Att ha ett glosförråd från fyra–fem språk i huvudet är inget ovanligt här. Det bara hör till, precis som ostfondue och överdimensionerade koskällor.

Matterhorn: Alpernas stjärna. 4 478 meter över havet reser sig Alpernas kanske mest kända berg, när den behagar visa sig mot en klar himmel.

Det är kärlek vid första ögonkastet. Jämfört med ett stelt St Moritz i lågsäsong känns Zermatt som en varm famn. Här rör sig friluftsklädda människor längs de mysiga gatorna, förbi pittoreska tyrolerhus med färgsprakande kaskader i balkong­lådorna. Mysfaktorn når höga nivåer i den puttrande lilla stan som ligger inkapslad av bergstoppar. De flesta har kommit hit för att få en skymt av en riktig världskändis. Matterhorn – med sin ikoniska spetsform – ligger för tillfället dold i moln. Men vårt humör är på topp. Nu väntar tre dagars vandring. 

Luften är regntung när vi tar stigen upp i skogsbranten ovanför Zermatt. Dagens mål är att ta oss upp till Hotel du Trift, via varm choklad i Edelweisshütte och ett oväntat möte i dimman.

Molnen har svept omkring oss under hela stigningen. Ibland gett sig av och lämnat utrymme åt blå himmel. För att sedan börja smyga ikapp oss igen, och kapsla in oss i tät dimma. 

Just när den är som tätast och blötast bara står den där framför oss. En stenbock! Stadig på klövarna poserar den som en staty på en klippa, med sina väldiga välvda horn. Att det är dimmigt gör bilden än mer magisk. Snart skymtar vi en rödvit flagga en bit ovanför oss. Vi är framme.

Det är kärlek vid första ögonkastet. Jämfört med ett stelt St Moritz i lågsäsong känns Zermatt som en varm famn.

Pensionat Eidelweiss – också ett ljusrosa hotel på vägen upp till Hotel du Trift om man vandrar från Zermatt.

I diset träder ett ljusrosa hus fram. Hotel du Trift, som egentligen inte är något hotell, utan snarare ett "berggasthaus". Men namnet ska bevaras, tycker ägarna Hugo och Fabienne. Det var Fabiennes farfar som en gång startade stället tillsammans med två andra familjer, år 1900.

Hugo tar emot i farstun och visar oss in i allrummet, där vi kan hänga blöta kläder framför kaminen. Det är det enda uppvärmda rummet i huset, förutom köket förstås, där grytorna kokar nästan för jämnan. 

– Huset byggdes som ett basläger för bergsklättrare som ville bestiga 4 000-meterstopparna häromkring. De stannade i flera veckor på den tiden. Nu kommer man på fredagen och åker på söndagen, säger Hugo.

– Eller så kommer man för Fabiennes äppelpaj, säger han och skrattar när vi håller på att trilla av stolen vid första tuggan. 

Magisk äppelkaka.

Hugo var bergsguide i nitton år innan reumatismen blev för påfrestande. Hela 90 gånger har han bestigit Matterhorn. Han är femte generationen bergsguide, med en far som besteg berget 120 gånger och en farfar som gjorde det 350 gånger. Det är som att berget sitter i generna. 

Det till och med gav honom kärleken. Den 18 september 1987 var Hugo bergsguide åt Fabienne, när hon ville bestiga toppen. Sedan gick det som det gick.

– Det är vårt berg, säger Fabienne med en blinkning, när vi tar en kopp kaffe i köket.

När en av sönerna, 18 år, i somras sa att han ville ta sig upp på Matterhorn erbjöd sig Hugo att hitta en guide åt honom. Men sonen insisterade på att det bara var en guide han ville ha, och den personen fanns precis framför honom.

– Det var sjutton år sedan jag gjorde det sist, men berget var sig likt. Det var bara jag som var äldre, säger Hugo och ler. 

Sedan sträcker han på nacken och tittar ut genom fönstret. Det har spruckit upp. Ett overkligt skimmer ligger över grönskande bergssidor och regnvåta klippor. 

Hugo guidade Fabienne upp på Matterhorn. Det ledde till äktenskap och ett liv i bergen.

Vi kan inte prata längre. Vi har fått bergsorgasm. 

Hugo, Fabienne och deras personal från köket går alla ut på avsatsen utanför dörren, precis där sprickan från dalen kröker sig upp genom berget. Den här synen kan fortfarande ta andan ur dem, hur vana de än borde vara. Mitt framför oss ser vi Schweiz högsta topp Monte Rosa, vars vita krona glittrar i de nyfunna solstrålarna. Blå himmel över vit snö. Hugo och Fabienne sjasar iväg oss – ut nu innan mörkret faller! Och vi går med en stigande känsla av … "wow".

Några bättre ord kommer inte till oss nu. Det är molnen som fortfarande stiger och sjunker nedanför oss, som om dalen andades. Det är det mystiska ljuset över ett panorama av bergstoppar och det är den där känslan när vi för första gången ser konturerna av Matterhorn, trots att ett dimmigt skimmer fortfarande ligger som ett mjukt hölje runt de till synes knivskarpa kanterna. Vi kan inte prata längre. Vi har fått bergsorgasm. 

Susan vandrade i Zermatt 1956. Sju år senare tog hon med sig Zack, och sedan dess har de återkommit så gott som varje år.

När det blir läggdags rullar Lovis ihop sig och gömmer nosen i svansen. Det är värre att vara människa. Tre lager yllefiltar och den inombords värme som mäktiga alplandskap, hjärtlig gästfrihet och köttfärssås med spagetti ger hjälper ändå inte nästippen, som får finna sig i att vara iskall. Men på morgonen har våra kroppar värmt upp rummet.

Nu är vi redo för "husberget", Mettelhorn. Saftiga grästuvor, marmorstenar och porlande bäckar kantar vår väg uppför stigen. Och dimman, jodå, den är med oss även idag. Den leker med oss. Smyger bakom ryggen på oss, nafsar oss i hälarna. Sveper runt oss, för att i nästa stund upplösas. Karga bergs­kammar tittar fram och försvinner när molnen kommer och går. 

Stenbocken trivs på höga höjder.

Så faller de första snöflingorna och pudrar klipporna. Mettelhorn är någonstans där uppe, men vi ser den inte. Vi når glaciären, vi är förmodligen knappt ett par hundra meter från toppen. Men sikten är för dålig där vi försiktigt vandrar, halvt i blindo. Vi blir tvungna att vända. 

Knappt en människa har vi sett heller, förutom två tyskar med stegjärn som gjort toppen tidigt på förmiddagen. Det här är den nordliga, vilda sidan av Zermatt, medan den sydliga, som gränsar mot Italien, är liftarnas och linbanornas rike. Det enda spår av civilisationen vi ser på väg ner är några staket som byggts mot snöskred, och en flock med får som betar i en otillgänglig sluttning. Dimman gör allt mer mystiskt och magiskt. Den varan kan vi inte klaga på. Men en dag med klart väder snart hade ändå suttit fint. 

Därför skuttar vi upp ur sängarna när nästa morgon bjuder på klarblå himmel. Fabienne och Hugo vinkar farväl på trappan, och det känns lite vemodigt att lämna Hotel du Trift, med mysiga långfrukostar och trevliga samtal. Som en ljusrosa färgklick finns huset i periferin av vårt synfält när vi vandrar längs den branta slingerstigen, upp, upp. Till en platå där gräset är grönt och vandringen lätt. Blå himmel och andan som tappas någonstans där på alpängen.

Matterhorn, nu rakt framför oss, sticker upp som en gigantisk Tobleronebit i gräddvit kostym och visar sig i all sin prakt. Jakten på toppen är över nu. Jag vill ta en tugga, och behålla smaken så länge jag kan.